Tag Archives: självkänsla

Galleri

Do you own the chair or does the chair own you?

This gallery contains 15 photos.

Den frågan ställer jag mig själv ibland. Sen tar jag en egoboostfotografering. Kommentarer jag får brukar vara att jag är snygg, modig och tuff som vågar. Att det jag gör är ovanligt och viktigt för samhället. Och att man blir … Continue reading

Låt mig inte objektifieras till en fetisch

img_1576Jag kan inte fatta att jag för en månad sedan skrev ett inlägg här med frågeställningen om jag borde känna skyldighet att beskriva mina funktionsvariationer när jag presenterar mig på en singelsajt. How delusional! Där, mina vänner, har vi självfunkofobi i allra högsta grad. Min egen funkofobi och urkassa självkänsla är något som framträtt obarmhärtigt och behövligt ända sedan jag och familjen vaknade upp ur vår dysfunktionella alkoholistVSmedberoende familjeliv. Jag kan bara anklaga mig själv för valet att stannat med någon som upplevde min närvaro och min livsitiuation som en börda och straff. När man läser tidningarna idag är det inte så särskilt konstigt att båda han och jag såg det som att jag hade tur att han förbarmade sig. Han var sjuk i sin alkoholism och jag var sjuk i mitt medberoende.  Jag fick ju ständigt höra det utifrån också. Vilken tur jag hade i allt det här som hade man och barn. Vilken fin man som älskade mig så! 

Uh, det smakar förjävligt illa att tänka på det idag och jag tänker på ett skämt en vän drog i somras. Det var i all välmening men togs hårdare än en fet snyting. ”Menne, om det blir svårt att dejta får du väl hitta nån med fetisch på rörelsehinder eller nåt.”   Jag vill fortfarande kaskadkräkas över den tanken. Jag känner mig gärna sexig i min rullstol, men om den skulle vara det sexiga med mig då vill jag inte alls vara med. Tyck att jag är sexig för att jag är en aning snygg, smart, rolig. Gör det för att jag har en unik kropp som kan göra sådant de flesta andra inte kan, för att jag utmanar allt som skrämmer mig och att jag har modet att finna mig själv värdigt ett sexliv. Men objektifiera mig inte till en fetisch. Mitt rörelsehinder är min livssituation, inte mitt sexliv.

Nu, idag, då känns det allt bra annorlunda.Vad förbannat lycklig jag är! Ingen annans syn på mig avgör hur jag känner.

Är jag inte en människa med självbestämmande rätt nu plötsligt?

20140228-164235.jpgHela situationen med tillfälliga vikarier har varit tuff, men jag har stått ut. Mitt assistansbolaget var snabba med att ordna upp situationen när mina ordinarie assistenter blev sjuka. Jag var verkligen jättelyckligt över att ha dem då, men nu vet jag inte vad som hänt. Att jag sen i måndags inte informerats alls om vem som skulle komma och jobba. Inget schema alls. Det kändes lite ”va, fan!” Att det tisdag morgon dyker upp en vikarie jag inte känner mig bekväm med kändes lite ”skit också, men okej då.” När hon sen berättade att hon bokats in hos mig två veckor framöver fick jag en ångestattack. Ingen blev mer förvånad över det än jag själv. Jag kände bara hur jag fråntagits min rätt att veta vem som kommer hem till mig och nån på ett företag planerar en bra bit framöver utan att alls höra vad jag har för önskemål eller behov. När vi talade om de tillfälliga vikarierna gällde det bara ett par, tre arbetspass. Det kunde jag ha tålamod och ta mig igenom, men jag fick inte ens chans att förbereda mig på det här.

När attacken gått över och jag kunde andas igen smsade jag två av mina vanliga vikarier och fick veta att ingen av dem fått frågan om de vill ta några pass hos mig framöver. ”Men då!!” Jag bestämde mig för att efter imorgon tar jag tillbaka kontrollen och vill välja även tillfälliga vikarier. Jag ringde mitt assistansbolag och berättade vad som hänt och hur jag kände. Jag fick ett långt mail som svar. Det gick i princip ut på att nu får du göra som vi tycker.

Ett litet utklipp: ”Därför fanns bara X att sätta in och som jag skrivit tidigare så är vi väl medvetna om att detta inte är och känns bra men vi måste som företag säkerställa din assistans och veta att du har en assistent hos dig.”

Jag blev skitledsen. Känslan jag fått av att de glömt bort att jag är en människa med självbestämmanderätt blev bekräftad. Jag funderade en kort sekund på att skriva ett brev och visa exakt hur  jävla ledsen jag var. Varför kunde de inte bara skriva ”Tyvärr är det inte säkert att vi kan hitta en annan på kort varsel. Hur vill du lösa det?” Jag är en vuxen människa, jag har inga kognitiva besvär och jag kan ta egna beslut. Istället skrev jag ett kort och oförhandlingsbart svar:
”Hej. Jag vill fortfarande veta vilka tider X jobbar.  Det känns väldigt obehagligt att inte ha fått schema. Efter i morgon vill jag inte ha X här. Hur jag löser det är upp till mig. Troligtvis åker jag hem till min pappa med ottilia. X är inte längre ett alternativ. /Frida”

Jag fick inget schema alls. Jag fick inget svar heller, men mitt queenbee är tillbaka. Min assistent Elin som är arbetsledare. Assistansbolaget bad henne fråga mig om de kunde anställa nån som hette Malin. Jag lät hälsa att Malin kan komma över på en fika så får de ett svar sen.

Dagen efter, alltså igår, åkte jag och Ottilia hem till min pappa på landet där jag är uppväxt och sov över. Det var skönt  att bli ompysslad. Skönt med en paus.
Jag sov gott. Sven hämtade oss när han slutat jobbet på förmiddan. När vi kom hem sov jag ett par timmar till. 

Självkänslan som gör vad den vill

Mitt självförtroende sviktar vilt och ofta kring det mesta här i livet. En sak har jag så gott som alltid god självkänsla i: min förmåga som mamma. När Ottilia var bebis var det inte så. Jag var hysteriskt rädd för att jag oavsett hur mycket jag än kämpade och gärna vill, så skulle jag aldrig räcka till för mitt barn. Precis så känner jag just nu kring andra saker i livet. Rädsla för att resten av världen skakar på huvudet åt allt jag gör och säger. En jävlig känsla jag aktivt försöker skjuta ifrån mig.

Ottilia får mig att känna mig så modig och så rätt. Jag är inte rädd för att göra fel. Det är okej att göra fel och sedan rätta till. Jag får oftast till det riktigt bra och känner hur bra och viktig jag är där… i henne liv. Min sjukdom och funktionshinder ger mig inte mindrevärdeskänslor därför att jag vet att de inte gör mig en sämre mamma. Det är okej att inte alla vet det, för jag vet det. Det är hur jag hanterar mina funktionsnedsättningar i förhållande till föräldraskapet som avgöra hur det påverkar mig som förälder. Men hjälp av hjälpmedel, assistenter och anpassningsförmåga ger jag Ottilia allt hon behöver och lite till.

Varför kan jag inte bara känna så med annat i livet också? Stolt och självsäker.

20130428-083407.jpg