Monthly Archives: november 2018

När två nedstämda personer ska bygga IQ-pussel.

Jag har en depresssion. Jag och min vän som också har en depression och har precis fyllt år. Jag bjöd över honom på min födelsedag för en lugn filmkväll och bara få va som man är.

När jag var i min mörkaste depression, innan jag hade vågat söka personlig assistans så bar jag alltid med mig en ångestamulett i fickan. Mitt eget påhitt. En amulett är ett ting som anses ha övernaturliga krafter. Jag tror inte riktigt på sånt, men däremot att vi själva ger saker makt genom att förknippa tankar, känslor och minnen till dem. För mig själv myntade jag ordet ångestamulett. En amulett kan vara exakt vad som helst men som ger dig en känsla av lugn och trygghet. Många har nog sådana utan att ens tänka på det. En tändare i fickan att pilla på, sin mobil, ett smycke runt halsen, religösa symboler… När ångesten blossar upp är det något att hålla i. Jag hade en av min dotters leksaker som ångestamulett för just var det bara min roll som mamma som jag kände mig trygg i.

Nu ville jag ge min vän något han kunde ha som ångestamulett. Jag köpte ett IQ-pussel i miniformat. Jag tänkte att vi skulle hjälpas åt att bygga ihop den och limma lite försiktigt så den skulle hålla.

Det gick så där.
Inte riktigt som jag tänkt mig.
Tålmodigt satt vi nån halvtimme och försökte få ihop fanskapet.
Han var övertygad om att den var felbyggd, som alla med dubbla X-kromosomer tror när de inte kan få en grej att funka.
Jag var övertygade om att den var en puckad pruttpaj för min Y-kromosom gör mig så himla mogen.

Vi bestämde oss för att lägga ner projektet.
Han sa ”Vi kan lämna den här så kan vi testa igen senare.”

Då fick jag lite snabbt panik, grabbade tag i limflaskan och så gick det som det gick.
Så kan man ju också hantera känslor.

Med scenen som forum

Helgen var verkligen helt otrolig. Jag uppträdde på Hjalmar Bergmansteatern under operan Carmina Burana med att läsa en text ur min blogg. Det är. Upplyftande att ständigt hitta nya forum för mina texter. De får nya liv och når ny publik. Hela föreställningen var en manifestation mot utanförskap och samhällets kyla mot de som står utanför normen. Musiken blandades med starka texter från normbrytande aktivister. Jag representerade individer som bryter mot funktionsnormen.  Carmina Burana framfördes av orkester av 70 artister och kör på 130 sångare. Hela alltet teckenspråksgestaltades med teckenspråk. Det var stort. Hela altet startade och avslutades med Tage Danielssons ord

I livets stora älv
har ingen kraft att flyta själv,
det ställs krav på varenda droppe!
Hjälp till att hålla de andra oppe!

Hjalmar Bergmansteatern är en stor teater med 700 platser. Allt är stort, svart och med starka spots så det är svårt att se och navigera sig. Jag blev ledsagad genom ensemblen utan att veta om det och släpptes in backstage. Logerna låg på en annan våning så jag fick använda teknikernas personalrum bakom scenen. Där hade jag det bra. Bamsestor och utrustad med hörnsoffa, kök, badrum och dagbädd.

Min mamma hade suttit några dagar innan och oroat sig en aning om hur jag skulle skydda mina ögon från det starka ljuset på scenen. Föga visste hon att det var just ljusets omilda knivar I mina ögon jag skulle använda mig av. Alla kan relatera till mörker och bländning.
Jag visste att mitt framträdande skulle komma sent I showen så jag ville se till att publiken vaknade till ordentligt innan jag framförde mina viktigaste ord. Jag gjorde det genom att låta ljuset plötsligt släckas I salongen under en dialog med assistenten på scenen och diskutera hennes möjlighet att jobba när hon inte ser och dra parallell till det faktum att jag som synskadad behöver vänta över ett halvår innan jag får
synhjälpmedel av arbetsförmedlingen på arbetsplatsen. Sedan tänder ljuset och jag illustrerade olika tekniker jag har för att få känsla av sammanhang även när jag inte hör och ser. Jag utförde det med glimten I ögat och viss komik. Sedan läste jag en text ur min blogg skriven för något år sedan. Den illustrerade hjälplösheten och isoleringen min situationen om jag är utan samhällets insatser som personlig assistans, hjälpmedel och ickeverbal kommunikation. Om jag verkar stark och driftig så är det ju för att jag har tillgång till dessa redskap. Utan dem har jag inte en chans livet. Avslutningen av mitt framförande handlade just om det. Det var en helt fantastisk och fruktansvärd känsla att stå där och blotta sin rädsla med vetskapen att min och andras trygghet i LSS är allt annat än säker.

Bildtolkning:
BIld 1: Frida på en stor scen i starkt, blått ljus. Orkester och kör bakom sig.
Bild 2: Frida på scenen med assistent som gör haptiska signaler på hennes axel.
Bild 3: Frida inzoomad med  blommor i handen, avläser assistentens handrörelser taktilt. Hon har en brun 20-talshaatt och en grönmönstrad färgglad klänning.
Småbilder: av publik, scen och några bilder där Fridas dotter står  bredvid henne.

 

Ikväll smäller det!

Jag ska uppträda på Hjalmar Bergman-teatern mitt i en klassisk konsert. Konserten Carmina Burana är en enorm manifestation mot rasism, homofobi och funkofobi. Den hålls vid två tillfällen under helgen. Med 200 personer bakom mig i kör och orkester och 700 personer framför mig i publiken har jag scenen i drygt fem minuter. Jag ska använda mig av ljuset i lokalen och visa dem vad dövblindhet är och kan vara. Det är min uppgift.

Jag är gruvligt nervös och jag både njuter och våndas av det.

Syntolkning: stökigt vardagsrumsbord, i bakgrunden syns ytterdörr, rullstol på laddning, ett gammalt demonstrationsplakat och en vintage grönmönstrad klänning som hänger med galge på en golvlampa i hörnet.

När man uttrycker det på det viset

Livet alltså.

Jag ringer till företaget som levererar mitt hemlarm för att meddela att det är urkopplat. (Har ett tillfälligt inkopplat)

Kundtjänst: Varför har det kopplats ur?
Kund: Jo, altandörren behövde breddas för att jag ska kunna komma ut med min rullstol. Kan ni åtgärda det?
Kundtjänst: Är det en magnetkontakt som plockats ner? Kan du titta efter?
Kund: Det kan jag inte se. Jag är synskadad. Det är nog bäst att nån kommer hit och tar en titt så att det blir rätt. Går det att ordna?

Kundtjänst: Javisst. Om enheten måste flyttas kostar det 900 kr.
Kund: Okej, det vill jag förstås inte betala om jag lika gärna kan avsluta mitt abonnemang gratis och välja ett välkomsterbjudande av en av era konkurrenter. (Duh!)

Kundtjänst: Hm ja, jag förstår… en handläggare kan ringa dig med ett bättre erbjudande!
Kund: ja jo, jag är även hörselskadad så telefon funkar inte. Handläggaren får gärna mail mig dock.
Kundtjänst: Jaha…jaa… Det går bra… hm…

Kund: Det låter verkligen påhittat men det är det inte.

Kundtjänst: Ingen fara.
Kund: Bra. Tack och trevlig helg då!
Kundtjänst: Tack detsamma. Hejdå.

Låter ju helt sjukt när man uttrycker det så där för en främling. Snacka om omöjlig kund.