Monthly Archives: december 2011

Pepparkaksbak på ledgränd

Här kommer lite bilder från mitt och Ottis pepparkaksbak för ett par veckor sen.  Det var en grymt bra dag med grymt bra hjälp från ass. Petra som tagit bilderna!  Enjoy! 

[slideshow]

16 dagar kvar tills vi åker…

Om 16 dagar åker vi alltså till Hua Hin, Thailand. Närmare bestämt hit: http://www.maxxiholiday.com/

Vi är testpiloter för deras handikappanpassade hus.  Det ska bli så skönt att komma iväg på en rekreationsmånad med både familj och assistent. Visst kommer jag spendera mycket tid med familjen men för mig är det inte en vanlig semesterresa med familjen. Vitsen med resan är att få fokusera på min sjukgymnastik och se vad värmen och träningen gör för min kropp.  Vintern brukar vara ett helvete för mig. Jag hoppas att jag kan träna dagligen i deras saltvattenspool. I onsdags var jag hos sjukgymnasten och gick igenom träningsprogrammen som hon tagit fram till mig inför resan. Dettog vuxenhabiliteringen bara ett halvår att ersätta min förra sjukgymnast som bytte jobb i somras. Ett halvår utan sjukgymnastik är mindra bra så nu har jag en del att ta igen.

 Jag ska också hårdträna taktil avläsning i Thailand. Min assistent Emma är egentligen tolk och det tänker jag utnyttja till max. Jag hoppas verkligen att vi ska komma igång och teckna ordentligt allihopa medan vi är där.

Det här ska bli så spännande!

”Jag sa planering, inte kastrering, älskling!”

Nu har jag inventerat julklappsgömman med Sven.  Registrerat vad införskaffat till vem och vad vi har kvar att köpa. Vi har full kontroll tack vare min excellenta bokföring! Jappjapp!

Sedan satte vi oss för att gå igenom min punktliga lista över förberedelser inför resan till Hua Hin. Då insåg vi att det bara är 2½ vecka kvar tills vi åker. Sven höll på att avlida när vi gått igenom hela listan och ansåg oss vara klara för dan. Då meddelade jag att vi ska dela upp planeringslistan i mindre listor och planera när de små listorna ska avverkas. Hängde ni med? Nä, inte han heller. Han greps akut bajsnödighet och gick iväg för att gömma sig på toaletten.

”Jag sa planering, inte kastrering, älskling!”

 

Freddy Kreuger som nafsar i nacken

Att ha en depression är inte enbart som att ständigt vara deppad. I alla fall inte för mig. Det är så uppebart att nåt är fel. Mina reaktioner på saker nu är verkligen inte sunda. Det känns som om jag totalt värdelös och avskydd av alla. Jag måste ständigt påminna mig om att det inte är så.  Om jag begår misstag flippar jag ur totalt. Jag har inte tålamod  att acceptera att jag äter fult eller att jag måste vänta med något tills jag får hjälp med det.  Jag läser utskrifterna från intervjuerna jag gjort på jobbet och får alla tillfällen jag fel  på papper framför mig.  Jag tänker att de här människorna på jobbet måste tycka att jag är totalt dum i huvudet.  Jag påminner mig själv om att de vet att jag hör dåligt och hade kunnat rätta mig eller avbrutit mig om de velat.

Känslan av att allt jag gör och säger blir skit hänger som ett moln över mig och paniken nafsar konstant i nacken.  För ett år sen var det likadant, fast värre. Nu vet jag i alla fall att det beror på en depression, en obalans av hormonerna i hjärnan. Något som egentligen inte hör ihop med händelser.  Att det inte beror på min personlighet eller livåskådning.

Stress är inte min kompis nu. Det måste jag undvika till varje pris som om det vore Freddy Krueger en mörk natt. Att ha tre olika assistansvikarier den här månaden är inte kul. Att t.ex. få assistans vid duschning  är otänkbart med en vikarie.

hittad på mkgaming.co

Välmenande komplimanger om att ”du är så stark” eller ”du är så positiv”  blir bara fel nu. Jag vill verkligen inte höra sånt för jag är inte stark just nu, jag nära att ramla ihop. Jag klarar det i alla fall och det är det viktigaste. Min dotter har det bra, hon får vad hon behöver, jag lyckas jobba och göra det som är viktigast just nu. Jag är glad också, ibland, och då tänker jag njuta av det just då.

Idag hoppas jag att det blir en bättre dag. Den har goda förutsättningar för jag är ledig och ass. Malin jobbar 8-21. Jag ska till synsam och välja glasögon. Sedan ska jag rulla lite på stan. Eventuellt möta upp sven och kika på julklapp till vårt hjärtegryn innan det är dags för ett besök hos sjukgymnasten och apoteket.

Jag skrev det här för att skriva av mig lite och för att ge en bild av vad en depression kan vara. Känns lite läskigt att lägga ut så privat information men så får det bli!

Ett vackert julkort utan fingrar i näsan

Det lilla flickebarnet har Lucialinnet kvar på sig när hon kommer hem ifrån dagis. Direkt åker luciakronan upp ur ryggsäcken och ner över de guldgula lockarna igen. Det dröjer inte länge förän mamma ser det och inser att det här nog är sista chansen att skapa ett förstklassigt julkort. Ett där kläderna är rena (och nästan strukna) och julstämningen riktig.

Men mamma och Lucia är inte riktigt överens om hur jordens vackraste julkort ska se ut och spektaklet är igång. Till slut kommer de överens om att Lucia själv ska få  komponera bilden först så kan mamma få bestämma sen. När lucia fotograferats med glitter runt halsen och fingret i näsan är det mammas tur men pappa är för långsam med kameran. Lucia har viktigare saker för sig. Mamma ligger på golvet och ropar ”Snääääälla, en liten bild till, snälllla!”  Det hjälper inte ett dugg. Pappa suckar och sneglar på klockan. Han ska snart till jobbet och skulle egentligen in i förådet först i jakt på försvunnet adventspynt, vilket förövrigt OCKSÅ var på mammas önskemål.

”EN PEPPARKAKA!” skriker mamma skrattgråtande från hallgolvet. ”Kom så får du en pepparkaka.” Det funkar bättre…  Lucia står stilla och tuggar sin pepparkaka medan mamma tar över kameran… men mamma är också för långsam och kakan är snart slut. Då lovas Lucia en pepparkaka till, bara hon ler lite först.  SÅ, mina damer och herrar, får man till  slut till ett vackert julkort utan fingrar i nästan. Det ska vi komma ihåg till nästa år!

Dålig dag. punkt.

Igår var en dålig dag, jag kände det redan från början. En sån dag då man borde sjukskrivit sig för depression,  men kan man sjukskriva sig från göraomålen man har i och med sitt funktionshinder? Känns som om jag bölade hela dan men det gjorde jag nog inte. Jag grät mycket bara, blandade ihop saker och var inte trevligast i stan.

Idag sitter jag och påminner mig själv om att det kan gå bättre idag.  Det är Lucia. Ottilia är nybadad, lucialinnet är struket och luciakronan fylld av batterier. Min mamma ska med också.

Jag drömde en dröm i natt. Drömde att jag och sven skulle flyga på semester med Eric och hans föräldrar. Vi flög till stockholm och de skulle komma flygande från uppsala. Vi längtade efter eric så mycket att vi inte kunde hålla oss utan gick ut för att möta honom vid planet. Färdtjänstchauffören följde med oss också. (öhm, kom vi inte dit i ett flygplan?) Hon hjälpte oss hitta planet och gå ombord för att hitta eric. Han och hans päron gick ut genom en annan dörr och när vi var ombord sa färdtjänstchauffören åt piloten att de skulle köra. De skulle till Upplands väsby och hon skulle också dit. ”Nej!!!” skrek vi. ”Jo, jag måste dit och kissa!” Sa hon. Vi skrek att vi måste av så inte eric blev ensam. (Hade han inte sina föräldrar med sig?) Under viss tumult lyckades vi komma av innan planet lämnade mark. Vi sprang in och letade efter eric. Han stod och åt en hamburgare.

Snipp, snapp, snut, så var detta inlägg slut.

 

Med mer tålamod än jesus själv

Min avslappnade inställning till julen är nu hårt besatt av prövningar.

  • Tolkcentralen har schabblat bort de flesta av mina tolkbeställningar. Noooo! Jag som var duktig och beställde i god tid.
  • Julpyntet gömmer sig i en ladugård någonstans. Efter en dramatisk mans-förkylning kunde sven till slut hämta pyntet på landet men glömde kvar lådan med allt adventspynt. Vi har nu bara julgranspynt hemma.

Gah! Jag vill pynta mitt hus NU! Halva december har ju gått och jag har haft mer tålamod än jesus själv!  GE MIG!

Lite senare: Nej vet ni, jag tänkter inte balla ur. Jag hänger lite glitter på glasögonen så är problemet löst. Julpyntat vart jag än tittar och  vad jag lär se är folk  som undrar vad det för ett miffo som snott austin powers glasögon. Merrrrry X-mas!

Barnsligt skimmrande jul

Jag tror inte att jag varit riktigt ärlig angående varför jag ville ha barn. Sanningen är det enbart var för att få ha julgran hemma. Det var nämligen varit viljekamp inför varje jul ända sedan jag och sven flyttade ihop för sisådär hundra år sen. Jag vill absolut ha en julgran och sven vill inte städa upp alla barren. Jag lovar att vattna den vareviga dag men glömmer bort det. Plastgran och kungsgran duger inte! Det ska lukta pappas skog i hela huset.

Sen vi fick barn är ju det min triumf i diskutionen för vem vill neka sin dotter en gran? Ingen, inte ens om hon är 8 månader gammal. Hela julen får ju förövrigt ett helt nytt skimmer när man har ett barn med i leken. Kolla in pepparkakshuset vi gjorde förra helgen! Lägg märke till Pippi som tagit över hela stället och Pervotomten i bakgrunden. Jag har försökt slänga honom hela året men nu när vi inte fått in vårt julpynt från landet får han vara med  oss ändå, så länge som han uppför sig alltså!

Så här lät det innan:

– Ska vi sätta dit godiset nu, maaaamma?

– Nej först måste vi ta fram grejerna

-Sen sätta fast godiset?

-Först måste vi sätta ihop pepparkakshuset.

-Sen godset?

-Sen ska vi spritsa dit glasyren.

-SEN SÄTTER FAST GODISET! *väldigt bestämt*

-Ja.

Någon måtta på tålamodet får det vara. 🙂 Hon var superduktig.  Vi hade fantastisk hjälp av ass. Petra att genomföra det. Hon fick förstås hjälpa mig att sätta ihop huset och att hålla stilla mina armar när jag spritsade glasyren. Det var så jäkla kul att jag kunde göra det ”själv” och inte bara titta på.

With a touch of taste

Idag har jag varit och kikade på glasögonbågar.  Brukar vara ett aber då jag inte delar smak med resten av örebro ”the bigger, the better” men nu är modet helt rätt för mig och jag hittade massa skoj. Här kommer top3!

 

      Ann-Britt                       Emma-Klara                      Lotta-Stina

[polldaddy poll=5742493]

 

Wiiiie… vänta, vad håller jag på med?

Nu har jag städat och rensat non stop i flera dar. Inte en enda sakhög har gått säker i detta hem.  Det innebär att jag rensat igenom sånt som ligger och tar assistentens hjälp att lägga det där det ska ligga. ”Den här trådrullen ska ligga i hattasken i min garderob och när du ändå är i den änden av lägenheten kan du lägga det här nagellacket i den randiga lådan på nästhögsta hylla i det stora badrumsskåpet.”  Så har det låtit här hemma och Malin och har inte gnällt ett dugg. Att ha en springflicka är skitbra. Jag älskar att städa! Nu sitter jag och njuter att TV-möbelns hyllor som är betydligt mindre plottriga, redo att pyntas. Nu gäller det bara att lokalisera julpyntet men det är svens jobb och kan är sjukskriven just nu.

Det är mycket nya folk just nu. Vi har snabbt fått tagit in ett par nya assistenter som har provjobbat för att vi skulle få ihop december. I morgon kommer dessutom Emma som ska följa med oss till Thailand. Hon ska käka lunch här. Ottilia får dock vara på dagis, det räcker med nytt folk för hennes del.

Förövrigt har jag börjat med något nytt och riktigt underligt. Varje gång som en assistent kör mig i rullstolen och lyfter framhjulen för att komma över något litet hinder tjuter jag ”wiiiiie” med pipig röst. Jag  blir lika förvånad varje gång och undrar vad fan jag håller på med. Om ni hör mig göra det kan ni ju ge mig en fet smäll så jag lägger av!