Den sortens lyx som sätter samhällets skevhet i fokus.

,Äntligen! Jag har äntligen fått hela mitt hem synanpassat! Efter två och ett halvt år i det här radhuset. Det är lång tid när någon har Retinitis pigmentosa som är en progressiv ögonsjukdom och riskerar att försämras snabbare utan rätt typ av ljus för ögonen. Det innebär en grav synnedsättning. Kommunen bekostar bländningsfria lysrörsarmaturer i badrum, utanför ytterdörren, i hallgarderoben och över köksbänkar.
Andra ytor, som köksbordet, i klädgarderoben, sovrummet, vardagsrummet, altanen och vid köksbordet bekostar kommunen ingen anpassad belysning. Där behöver man visst inte se. Det vore skrattretande och lustigt -om det inte vore verklighet för gravt synskadade och faktiskt resulterar i försämrad levnadsstandard.

Jag känner mig riktigt skitglad över att ha hela mitt hem upplyst nu. Hela mitt hem synligt för mig. Det känns fortfarande lite overkligt! Belysningen är speciell då den har ett gult ljus och ger en stark bra belysning samtidigt som den inte bländar lika hårt som vanliga lampor. De är dimbara också. Elektrikern som monterade belysningen påpekade att det är en lyx. Att ha dimbara lampor är en lyx. Jag tänkte att det här är inte vad jag valt om jag skulle utrusta mitt hem med lyx för 32 000 kr. Bastu, konst, pool och en egen påfågel slår mina tankar, men inte fula lysrörsarmaturer. Vilket skämt!

När jag senare sitter och tänker så känner jag ändå fortfarande väldigt lyckligt lottad. Det är en slags lyx som sätter samhällets skevhet i fokus. Att kunna bekosta hjälpmedel är ett privilegie som kräver pengar. Det är ett behov som ingen vill behöva, men jag är fruktansvärt medveten att inte alla kan prioritera de behoven som jag kunnat. För en person med den ögonsjukdomen jag har så är anpassad belysning i hemmet definitivt en del av ett gott liv och det har alltså kostat mig 2,5 år av tjafs med kommunen och 45 000 kr. Pengarna har jag fått ihop genom jag tog en utökning på mitt huslån. Jag fick dessutom väldigt lägligt tillbaka pengar från försäkringskassan. Pengar jag nekades i bostadstillägg för två år sen, men får nu istället efter en överklagans process..

Nu två år senare fick jag de pengarna och jag lägger dem på belysning. Lånet kan jag ta tack vare att min pappa kan stå som medlånetagare. Han lånar ut sitt namn. Det är allt som behövs för att få förmånen att låna pengar till att tillgodose sina mänskliga rättigheter. Jag bor i en bostadsrätt så jag kan borra och anpassa hur fasen jag vill här. Låta armaturerna göra fula hål i taket i varenda rum!

Att få se sitt hem, att belysa sitt hem är lyx som inte alla kan tillgodose sig. Om jag inte behövt tänka ekonomiskt hade jag kunnat bekosta hela synanpassningen själv och fått det gjort på en gång. Så här i efterhand hade jag nog gärna dragit på mig den skulden eftersom jag förlorat en del syn under den tiden och alltid kommer undra om den kunnat räddats? Det har ju gått åt en obscen mängd energi på att ansöka och kommunicera med handläggare och hantverkare för att få allt att hända. Energi jag kunnat lägga på föräldraskap, återhämtning från livskris, handleda min assistans och inte minst: att jobba.
Det är väldigt onödiga pengar som rinner ut när samhället istället för att försöka handlägga insatser effektivt prioriterar en handläggning som ska bevilja så lite och så långsamt som möjligt. Långsam handläggning sparar inga pengar utan kostar samhället mer I längden. Så vida inte den som ansöker hinner avlida. Den som har pengar kan köpa sig ur behovet. Den som inte kan det sitter fast och hålls från att tillföra samhället och sig själv något alls.

Jag sitter här och vet att jag är one of the lucky ones som har det sociala skyddsnätet av en familj. Lyxen att ha familj. Lyxen att få hjälp. Lyxen att ta mig igenom en handläggningstid på mer än två år. Lyxen att ha en mamma som överklagar Försäkringskassans felaktiga beslut när jag själv ger upp.
De som inte har det får inte se sitt hem. De får inte tillgång till hjälpmedel och anpassningar de behöver för sina mänskliga rättigheter och ett gott liv.

Så tack , lille hantverkargubbe, för att du poängterade ut min lyx i att ha dimmer på min anpassade belysning. Du pratade också gång på gång över huvudet på mig till min assistent som om jag inte fanns trots att både jag och assistenten varje gång påpekade att det var mig du skulle prata med. Du är hela samhället i ett miniformat, men du gjorde ett bra jobb med belysningen och jag tänker erbjuda företaget du jobbar för en föreläsning i bemötande och funktionsrättigheter. Den kommer kosta 32 000 kr, men jag bjuder på fika.

Syntolkning:
Rätt tråkiga lysrör i taket i ett väldigt färgstarkt hem med mörka kulörer på väggarna; mörklila, auberginefärg, mörkgrått. Färgstarka dörrkarmar i orange och turkost. Prylar som frigolithuvuden med hattar på, klädhängare, mörka skåp, konst på väggarna, öppen badrumsdörr… Sådär, bättre syntolkning får ni inte när mitt biträde är på semester.  😉
(emoji för det låter så roligt när de syntolkas i VoiceOver.)

Kjell och hans vänner har eventuellt väldigt roligt åt mig nu.

Autokorrrekt alltså, jag orkar inte! Vi är mitt i en rullstolsanpassning av köket. Jag skrev stressat ett mail idag och frågade när mina köksdelar kommer?
Bara att
ordet köksdelar hade bytts ut till ordet
könsdelar.

Jag skickade alltså ett mail till Kjell, femtio plus och frågade när han skulle komma med mina könsdelar. Jag följde också upp med en glad gubbe.
Kul för Kjell.

Han och hans kollegor har eventuellt väldigt roligt åt det här. Jag bjuder på den.
Varsågoda!

Syntolkning: 1: Frida facepalm, skrynkligt ansikte. 2: Frida med handen för pannan, ler och tittar upp under handen.

 

Ryska roulett -choklad edition

Häromdagen hittade jag en gammal aladdinask som stått öppen i ett par månader. Kvar fanns bara de tråkiga bitarna som ingen (utom konstigt folk) vill ha. Jag fick en snilleblixt och rusade (okej, rullade fort) till Ottilias rum.
”Vi kör rysk roulett -choklad edition!”
Min dotter tittade tveksamt på mig tills hon fick höra vad det skulle kunna vara. Då blev hon lika eld och lågor som jag.
”Jaaaa!”

Så här får ni ta del av spelreglerna.  Rysk roulett är en sorts sjuk maffialek där en samling idioter sitter i ring och med en revolver vars magasin är laddat med endast ett skott. Varje person snurrar magasinet, håller pipan mot tinningen ooch trycker av ett skott. Har man tur så får man inte en kula ut huvudet och kan skicka vidare revolvern till nästa person. Har man otur så är man död. Förr eller senare kommer nån att dö. Galenskap!
Det finns ännu värre öden i
livet: romrussin. Vem envisas med att stoppa såna fanskapet i chokladaskar? I don´t know!

I Rysk roulett -choklad edition tar vi alltså de pralinerna som ligger kvar i asken och lägger dem upp och ner på ett fat så det inte går att se vilken som är vilken. Det behövs en domare. Den saker fixas lätt om en har en personlig assistent till hands, eller en sadistisk vän som gärna ser andra plågas.
Förste spelaren plockar upp en pralin utan att titta och håller upp den så domaren kan registrera vilken sort det är. Sen stoppar förste spelaren pralinen i munnen.
Om hen biter i pralinen från hon 1 poäng
Om hen kan gissa vad det är för smak så får hen 1 till poäng.
Om  hen klarar av att äta upp pralinen utan att spotta ut skiten får hen också en poäng.

När vi avslutade leken hade Ottilia 14 poäng och jag bara 11 poäng så hon vann. Hon är tuffare och bättre än jag. Vinsten är att förloraren får baka en kladdkaka till vinnaren. Det vore liite roligt att smaksätta den med romrussin (Moahaha!), men jag är emot medvetet matsvinn.

För att se bilderna nedan i större format:klicka påp dem. Fler bilder finns också på instagram: Frida.ingha

Syntolkning längst ner.

Syntolkning bilder; Ett galleri av bilder som visar Frida och Ottilia. De sitter mitt emot varandra vid ett bord och mellan dem står en tallrik med uppochnervända chokladbitar. Frida ser skeptisk ut, Ottilia tvångsmatar Frida med en chokladbit. Ottilia dricker vatten. Båda grimagerar.

Så här ser det ut när jag testar synanpassningar

3

2

Intervju med Radio Sapmi

När jag var i Sapmi fick en journalist för sameradion nys om att jag var där. De ville intervjua mig. Vi fick inte till tid för en intervju på plats, men i efterhand visade det sig att en av deras journalister faktiskt bor några mil från örebro så vi stämde träff och vips blev det en intervju. Klicka på bilden för att komma till artikeln och radiointervjun.

Intervjun finns transkriberad och kan läsas här:
Transkriberad intervju

Bildtolkning:  Frida syns i mitten av bilden, bakgrunden är mörk.  Frida har på sig en färgglad top.

Chefen utan makt

Idag fyller kungen och traditionsenligt delar vi en bild av honom, chefen utan makt. Många assistansanvändare har det så idag. LSS ska säkerställa oss makt över våra egna liv, men ju mer lagen beskärs och bantas desto mer blir det en omöjlighet. Även om vi har fantastisk personal, assistansanordnare och trogna anhöriga så är det hjälplöst om de där assistanstimmarna vi behöver inte kan beviljas. Det är inte demokrati och det är inte social trygghet!

Bildtolkning: tidningsomslag från tidningen ”Se” från 1973 med rubrik ”Chefen utan makt.” Bild av en ung kung i goofy hatt, polisonger och retrosköna brillor.

She said it with the back of her head

Så här kan en också göra sitt statement: Kvinnosymbol av hår på rakat bakhuvud.  Det är roligt att försöka få till något som en inte sett på någon annan förut.   Hur gjorde jag?
Två gånger tidigare har jag och tapper assistent försökt få till det med stor klumpig trimmer. Resultatet har blivit så där. Nu köpte jag en så kallad precisionstrimmer från Veet som egentligen är gjord för att avlägsna hår runt ögonbryn och bikinilinje.  Jag och assistenten snackade ihop oss rätt mycket innan. Jag hade tydlig ideer vilka kreativa knep hon skulle använda för att få det bra, samtidigt som jag ju inte kan se om de verkligen funkar när hon väl är back there. Det vore mest bara korkat att inte ge henne fria händer.  En bra assistent lyssnar och följena får passa sig för sina egna instruktioner. De är inte alltid bra. Vi testade först på sidan av huvudet och tekniken funkade bra. Vi använde det minsta munstycket som är formad som en kam på en pinne.

Hur intressant, tragiskt och häftigt är det inte att hårets vara eller icke vara påverkar människor så starkt? Att vi är medvetna om hur andra vill att vi ska ha vårt hår. Från allmänhetens normer, men också inom normbrytande grupper. Du kan säga så mycket genom att ta bort hår, låta det finnas eller forma det provokativt. Hur du väljer att ha det får dig lynchad av vissa människor och hyllad av andra.  Så länge du har håret som du själv trivs med så går det inte att ha behåring på fel sätt. Att kunna välja själv är ett privilegie som inte är alla förunnas. Alla kan inte bestämma över sin kropp. Den del behöver personlig assistans för att ta hand om sin behåring, andras behåring styrs av medicinska behandlingar eller en diagnos. Somliga styrs genom psykiskt våld, förtryck eller okunskap. Det är inget fel i att följa normer, men låt det vara ett medvetet val. Du vet att det är ditt val och du har rätten att ta det. Ingen annan ska ta ifrån dig ditt beslut. Den som inte bryr sig ett skit ska ha rätten att göra det.

Positiv betingning och en mjuk päls

Punktskrift och att använda hörseln istället för synen för att läsa och navigera mig i datorn/ipad/mobilen. Det är stora utmaningar för mig efter 5 års av självstigmatisering. Varje gång jag ens försökte ta mig i kragen kom ångest och jag insåg att positivt tänkande och envishet inte kunde fixa biffen.
Så jag ändrade taktik och bestämde mig för att som steg ett närma mig punktskrift med utan några andra mål än att bygga upp positiv betingning till skiten. Jag anmälde mig till en kurs i punktskrift som min vän arrangerade. Det har funkat bra för mig. Bara den grejen att få komma och träffa min väns ledarhund lyfter mitt sinne enormt. Hon kanstar sig upp på mig när jag kommer som världen bästa välkomstkommité.

Jag tränar inget punktskrift mellan lektionerna. Jag släpper punktskriften helt när jag inte är på kursen. Det är olikt mig. Jag är annars en målmedveten pluggis. Jag lärde mig visuellt och taktilt teckenspråk som vuxen via hård disciplin. Jag gjorde på samma sätt för fem år sen när jag lärde mig punktskriftsalfabetet med synen. Nu följer jag lärarens pedagogik, där vi fokuserar på några få bokstäver/symboler åt gången. Smart för om en har färre alternativ att välja mellan när man känner är det faktiskt lättare att avgöra skillnaden mellan dem taktilt. När jag sitter så där i grupp och tragglar med punkterna finns där två andra som kämpar lika tappert ömsom uppgivet och vi peppar varandra. När jag är peppande och uppmuntrande mot mina medsystrar är det lättare att vara uppmuntrande mot mig själv. Jag ska jobba mer på det. Mot mig själv och människorna som står mig närmast. Jag är sämst på det emellanåt. Verkligen sämst.

Jag känner mig glad. Jag löste koden för att knäcka min syn-ångest! Om min fingrar, som har nedsatt känsel på grund av min neurologiska sjukdom, duger till att känna punkter så kommer jag lära mig det. Det kan få ta tid. Det kan också visa sig vara omöjligt, men då har jag gett det ett ordentligt försök och kan släppa det.

Syntolkning: Tre bilder med världens raraste golden labrador som hoppat upp med framkroppen på mig i rullstolen. På första bilen lutar hon ansiktet mot min axel och jag kramar om henne. På andra bilden tvättar hon mitt öra och jag ser ut som ett skrattande russin i ansiktet. (Hopskrynklad). På tredje bilden står hon rakt med framtassarna på mina lår. Jag klappar och tittar saligt på henne.

Att resa inrikes som funkis.

Nu är det pepp. Resan till Norrland har börjat. Allt är ybernoggrant planerat. jag får viss hybris när jag ska resa och börjar dessutom sjunga överdramatiska showtunes från Chess och Christina från Duvemåla.  Ångestdepressiva tjejen har förvanlats till en explossion av energi. Jag har förberett den här resan i några veckor nu trots att jag befunnit mig i en sorts depression. Känslan när en ständigt känner sig värdelös och som om en när som helst ska kliva ut för en kant till ett stup. Eller kanske bli blind när som helst. Det är ansträngande, men när jag är medveten om att känslan just är ett symtom på hormonell obalans och inte verklig fara då går det ju att fungera ändå. Låta obehaget existera utan att agera på det. Efter den här resan ska jag låta känslan sippra fram och bearbeta.

Så skrev jag när jag satt i bilen, på väg till Arlanda. Det kändes som att jag antingen skulle explodera som en bomb eller sjunka ihop och aldrig mer bli kontaktbar. Men det var så det kändes då och i mitt huvud var jag enbart antingen eller. Utåt var jag egentligen ganska lugn och klarade allt utan större problem. Jag måste inte klara allt perfekt, jag måste bara planera allt perfekt. Jag måste få ha stenkoll och känna tryggheten att problem som uppstår inte beror på att jag inte förberett mig. Sen uppstår det alltid oväntade hinder. Det är bara att acceptera. Det går utmärkt att resa som rörelsehindrad assistansanvändare med dövblindhet men du har definitivt inte samma rättigheter som normater (normat = person som befinner sig inom normen. I detta fall funktionsnormen). Jag ville resa med tåg för det ressättet har minst påverkan på miljön. Om jag som rullstolsanvändare vill boka rullstolsplats och inte reser ensam kan jag inte boka våra platser gemensamt över nätet. Jag kan boka dem var och en för sig och sedan genom ett samtal till kundtjänst boka om biljetterna så vi kan resa tillsammans. Jag bokade nattåg till mig och två assistenter och ringde sen kundtjänst. Om jag får säga det själv hade jag övermänskligt tålamod medan SJs telefonister under tre samtal försökte få till en resa som inte tog fem timmar längre än resan jag bokat. Jag accepterade till slut extratiden men fick i slutet av samtalet veta att oavsett vilket nattåg jag bokade var jag som rörelsehindrad resenär tvungen att acceptera att SJ förbehöll sig rätten att en dag innan resan ringa och meddela att de inte kunde ordna ramp till tåget och istället flytta resan till en annan dag. Då gav jag upp och bokade istället flygbiljetter. Det viktigaste är: vi kom iväg.

Att flyga som funkis är inte heller direkt lätt men jag vet att om jag lämnar alla uppgifter som krävs rätt och tillhandahåller de intyg jag måste så har jag rätt att komma med flyget. Flygbolaget som jag köpt resan av och lämnat informationen till är skyldiga att lämna den till flygplatsen och flygplatsen är skyldiga att tillhandahålla det som behövs för att jag ska komma ombord. Varför är det inte så med tåg kan jag undra. När jag kom fram och checkade in kunde inte personalen se informationen jag lämnat men jag hade kopior på mina intyg, informationen jag lämnat och bekräftelsen på att flygbolaget tagit emot informationen. Så även om jag fick vänta lite tillhandahölls allt jag behövde för att komma med flyget.

Väl uppe i Norrland tog vi oss runt med hjälp av färdtjänst. Det gick utmärkt men byråkratin kring resorna var ett totalt virrvarr. För att få använda färdtjänst uppe i norrland behövde jag fylla i fyra sidor lång ansökningsblankett till min hemkommun innan. I och med att flera kommuner uppe i Norrland var inblandade blev det ganska rörigt. Jag skulle göra tre resor
1. Luleå flygplats till Piteå
2. Piteå till Arvidsjaur
3. Arvidsjaur till Luleå Flygplats
Resa nummer två förbokade av min kommun och jag fick betala via faktura Till resa nummer ett och tre fick jag med intyg som gav mig rätten att boka färdtjänst till samma reducerade pris som besökskommunens färdtjänstresenärer. Min hemkommun stod för mellanskillnaden. Jag fick ingen information om hur jag skulle boka resorna. När jag landat på Luleå flygplats googlade jag fram ett nummer till färdtjänst i Luleå, telefonisten sa att hon inte kunde hjälpa mig. Klockan var dessutom efter kontorstid så jag kunde inte få kontakt med min handläggare i Örebro så jag gjorde mig självvänlig, men besvärlig och stod på mig. Jag läste upp intyget för färdtjänsttelefonisten och bad henne göra vad hon kunde samtidigt att jag lovade ta på mig eventuella extrakostnader. Efter en timme kom trots allt en färdtjänstbuss och vi kom iväg. Vi hade turen att få en väldigt snacksalig chaufför och det va ju bra för ett av mina knep när jag reser nånstans är att få taxichauffören att börja berätta om orten och sin vardag. Efter en stund sa jag till honom att du lever inte alls upp till stereotypen av tillknäppte norrländske mannen;
”Nä, för jag är från Tjeckien. Jag flyttade hit med min flickvän.” Jag kunde höra hur assistenten tänka skiiiit. Medan vi hade packat oss ombord hade hon gett en väldigt subjektiv syntolkning av honom.
”Jag har bott här i sju månader och innan dess bodde jag i Göteborg.”

Färdtjänstresorna uppe i Norrland var överlag långa, men trevliga. Resa nummer två mellan Piteå och Arvidsjaur var väldigt långsam, då vi hamnade bakom en transport som fraktade ett vingblad till ett vindkraftverk. Vingbladet var 48 meter långt och omöjligt att köra om. Vi såg också renar vid dikeskanten som vi stannade och titta på.  Jag minns i ärlighetens namn inte så mycket av resa nummer, tre för då var jag fruktansvärt trött och hade fruktansvärt ont.
Jag minns hur jag inför tillbakaresan  återigen skulle boka färdtjänst. Den här gången ringde jag två dagar i förväg och till riksfärdtjänstenheten i min egen kommun. Där fick jag svaret att jag enbart fått resa nummer två beviljad, men inte resa nummer ett eller tre. Vaaa?!?

Min handläggare gick inte att få tag på. Allt slog över. Min kropp låste sig och skakade okontrollerat. Jag kunde inte få fram ett ord. Assistenten fick avsluta samtalet. Det tog ett bra tag att häva ångestattacken, men sedan kunde jag med ett återvunnet lugn leta reda på mailet med konversationen  jag haft med handläggaren.   Där framgick det tydligt att jag  beviljats resorna. Då fick jag ny kraft att fortsätta. Jag ringde direkt till Luleås färdtjänst som till en början avfärdade mig. Jag läsa upp både mail och intyg. Trots att de ihärdigt avslog att de kunde hjälpa mig kom de till slut fram till att allt ändå stod rätt till och tillät mig att boka tredje resan. Herre min ge, att det ska vara så svårt. Sådant motstånd! Att det är så svårt att som funkis passera kommungränser. Resorna i sig var ju så problemfria och smidiga. Min enda utmaning där var att arbetsleda och utbilda relativt nyblivna assistenter i att syntolka åt mig istället för att förlora sig i samtal med de trevliga chaufförerna. ”Hallå, här är jag. Du jobbar, vettu! Ni pratar om vad som händer men jag kan inte se det utan syntolkning.”

Att resa som funkis är helt galet, I tell you! Om vi vill att rika knösar ska sluta resa i onödan ska vi ge dem samma förutsättningar att boka resor som funkisar. ”Tredje resan den här veckan? Vänta ska jag koppla dig till färdtjänst! Jag hoppas att du har gott om tid att diskutera dina rättigheter.”

Att mata en arbetskår som är hungriga på nya perspektiv.

Trehundra personer kom för att lyssna på mig i Piteå. Gruppen var uppdelad i två sittningar; Tisdag eftermiddag och Onsdag förmiddag. Jag kom redan på måndagen och hann vila upp mig efter resan. Kunden som bokat mig är ett kompetenshöjande projekt finansierat av EUs socialfond. Både projektledarna och alla åhörare var personliga assistenter hungriga på nya perspektiv och kunskaper. Precis sådär som en vill att det ska vara. Att arbetet som personlig assistent inte är ett slafsjobb som inte kräver kompetens eller engagemang. Inte heller att det är ett arbete som enbart görs av vardagshjältar eller anhöriga som försakar ett eget liv eller fackliga rättigheter. Att det skulle vara ett jobb en gör tills en får något bättre eller utbildar sig till något annat.
Nej, jag älskar att se det här. Att se hur någon vill investera i kompetensen i en viktig arbetskår och hur de själva efterfrågar den för att det är viktigt. Det är extraviktigt eftersom det inte finns någon allmänna utbildning på samma sätt som det finns för t.ex. sjuksköterskor, tolkar, arbetsterapeuter och andra arbetsgrupper. Utbildningarna som utbjuds är ganska få och smala.

Min föreläsning höll på i tre timmar. Tidigare har jag som längst hållt föreläsningar på 1,5 timmar och ibland med tillhörande workshop. Jag hade lyckats förbereda väldigt lagom mycket material. Föreläsningen handlade just om hur det är för mig att leva som assistansanvändare idag, vilka utmaningar jag har och hur jag löser dem. Hur jag utbildar mina assistenter och hur vi samarbetar. Jag pratar om tystnadskulturen och varför det är viktigt se till att de finns riktlinjer och stöd för både personliga assistenter och assistansanvändare. Jag använde exempel direkt från mitt liv. Jag visade med hjälp av en kamera och ett filter hur jag såg från där jag stod på scenen. Skillnaden när jag tittade på assistenten som satt precis bredvid mig och tolkarna som satt lite längre bort. Hur mycket av publiken jag såg när jag tittade på dem. Det var första gången jag testade det i föreläsningssammanhang och jag kommer vilja jobba mer med det.

För att spara på min orka hade jag i förhand filmat mig själv när  jag läste upp några  utvalda krönikor och blogginlägg. Jag hade lagt in dem i PowerPoint-presentationen. Jagg lovade också min publik att lägga ut länkar till texterna här i min blogg  ifall de ville läsa dem som text. Jag har först rest och haft roligt, sen blivit sjuk och varit drällig, men man kan ju inte vara bäst jämt. Nu kommer de i alla fall och jag vet att jag fått många nya följare efter mina föreläsningar så jag känner mig dubbelt glad att få tummen ur. Jag lägger också in en länk till  STILS förslag på hur LSS 2,0 borde se ut. De skapade ett stort intresse men jag hade inte tillräckligt många med mig i tryckt form. I min föreläsningar uppmuntrar jag mina åhörare att läsa den och allt annat de kan komma över kring funktionsmaktspolitik och skapa sig uppfattning av hur de tycker assistansen borde vara utformad. Enjoy!

Bra teknisk support, bra assistans.

Ibland blir jag rädd…

Att hata sin vigselring. Att pantsätta sin vigselringen. 

 

 

Mitt hem är sex personers arbetsplats