Tag Archives: tillgänglighet

Liseberg on wheels i sällskap av en tweenie

Hon är 11 år nu, hon vars lilla hjärta klappade i min kropp i nio månader och fem dagar.  Socialtjänstelagen ger möjligheten för oss till dubbelassistans med försvårar möjligheterna att resa bort tillsammans med assistans. Om det inte ska vara med hjälp av familj som ställer upp. Att resa bort själva är något helt annat och då säger socialtjänstelagen att vi inte får sova borta, utanför kommunens gränser. Med min begränsade ork är det näst intill helt omöjligt. Men nu gjorde vi det ändå. Notan för dubbelassistans so m jag kanske inte har tar vi en annan dag. Det blev en heldag på Liseberg. Är det något vi båda älskar så är det berg- och dalbanor.

”Jag lovar att åka allt du vill åka!” Sa jag och menade det. Vi hade köpt åkband och inträde så en kom in extra tidigt och vi hämtade ledsagarbanden åt de två assistenterna i gästservice. Sedan pangstartade vi med Helix som jag personligen  tycker är den ultimata berg- och dalbanan. Den har ingen långsam uppförsbacke som jag annars tycker är det värsta. Helix är skön och otäck på bästa sätt. Adrenalinet flyger i taket. Den enda som inte hör mina avgrundsvrål är jag själv som utan mina cippar är stendöv. Som funkis får en spendera tid till att hitta en specialingång för rullstolar, men slipper kön. En får välja plats först och en får åka två gånger på raken. Sjukt bra start på dan.

Jag älskar Liseberg. Verkligen älskarälskar det. Men min dotter älskarälskarälskar det nog. Speciellt när hon får styra stegen. Själv är jag ju strukturnörd och skulle helst planera våra rörelser i förhand för att  vara effektiva och slippa gå i onödan. Så tänker inte en tweenie alls. När vi för tredje gången. Började bestiga helvetesbacken upp för berget sneglade jag avundsjukt på rullstappan som alla med friska men kan upp till bergets topp. Vid det här laget hade lilla fröken också börjat bli trött och gick låååångsamt och trött.
”Du kanske vill ta rulltrappan, så kan vi ses där uppe om det är jobbigt?”
”Nä, den luktar kräks och är asäcklig!”
Nu var jag inte så värst avundsjuk längre även om ryggen värkte som om nån ätit upp den av alla backar och skumpningar.

En del beskriver Liseberg som tillgängligt, det gjorde jag själv också för ett några år sen. Men helvetesbackar, kullersten, smala passager och brist på vägledande  skyltar  är inte tillgänglighet för mig längre. Man ska vara tacksam för det lilla-funkisen i mig är död. May she rest in peace! Liseberg är älskat ändå. Man får älskar en plats samtidigt som en obönhörligt kritiserar bristen på otillgängligheten.
Av kärlek förstås.
Vissa saker älskar jag extra mycket och får mig att vilja besegra det som gör det svårt. Att jag får ha med två assistenter gratis är förstås viktigt eftersom jag vid alla nivåskillnader och backar behöver ha en person bakom mig som håller rullstolen från att tippa bakåt så den faktiskt går att köra samt en person som ledsagar mig som synskadad. Tillsammans kan de samarbeta så jag också ständigt får veta var mitt barn tar vägen och mår så jag fortfarande har min omsorg och tar mitt föräldraansvar för henne.

De flesta matställen är tillgängliga för en mindre rullstol, men många ställen var det precis på håret och då är det rätt kört en permobil eller trehjulig elmoped. Ofta på grund av ganska enkla avhjälpta hinder.  Jag kom i alla fall in på mattorget och där var det väldigt lugnt och skönt. Oas!

Dagen stora upptäckter var Lisebergs senaste åk Valkyria och vilorummet. Valkyria hade himla bra hiss med ett digital skylt som uppdaterade när en kunde ta den till påstigningsplatsen utan att krocka med en annan rullstol. Wow, här har de tänkt till ordentligt. Väl framme efter otålig väntan kom personalen och informerade att en behövde kunna gå en bit till fots för att komma till påstigningsplatsen. Det visade sig att trots att banan är så nybyggs så är insläppsportarna smala och till skillnad från t.ex. Helix och Balder finns ingen separat,  bredare öppning som kan släppa igenom ens den smalaste rullstolen. Why liksom? Jag klarade av att ta mig fram med min assistans. Jag valde en plats i mitten för att ge ytterplatsen till min dotter. Hon vill liksom känna att hon ska dö, inte jag och inte assistenten. Men så kom personalen och bad mig flytta mig ut till yttre kanten in case of evakuering. Men barnen då, är de inte viktigast?  kved jag och låtsades vara en god mor men flyttade mig vänligt. Sen åkte vi högt upp i skyn, stannade lutande framåt mot 90 graders dykningen och släpptes rakt ner, in i ett mörkt hål under  marken. Svish svish, så var det slut. Mina ben skakade obönhörligt efter chocken men flög påp adrenalinkicken. Kort bana, men så bra!

Förutsättning för att klara en sån här dag är att få vila mitt i och det tar oss till dagens andra upptäckt som jag hittat information om på hemsidan innan: sjukstugan har en plats för den som behöver lägga sig ner en stund. Vi hade också med en luftmadrass som vi lämnat i bilen. Hade det varit vackert väder hade jag blåst upp den och sovit i på nån av Lisebergs gräsmattor. Såna finns det ganska gått om även om de är svåra att ta sig till med rullstol och dessutom sluttar. Det finns också ett par lugna trädgårdar som är med tillgängliga för rullstol och erbjudan lugnare atmosfär. Idag var det kallt och blåste så jag hittade sjustugan och fick tillgång till den. En hård brits var det som fanns, men jag sov gott en timme där och mådde hundra gånger bättre när jag vaknade en timme senare. Då behövde nån som slagit i huvudet få lägga sig och jag hade fått vad jag behövde. Guld värt! Tänk om den möjligheten fanns på fler ställen, precis som amningsrum och toaletter. Tänk om!

Jag var väldigt modig hela dan och till slut kom vi fram till stora skräck: Pariserhjulet. Min dotter ville åka den just för hon vet att den höga höjden i långsam fart skrämmer mig mest. Jag kände mig rätt morsk och orädd ändå. Visste att det skulle bli läskigt, men ingen större biggie. Vi hann komma ungefär halvvägs upp så flippade jag totalt och landade i fosterställning på golvet av kabinen. Det nya pariserhjulet är  sjukt högt. När vi närmade oss botten av hjulet tackade jag hjulguden och kravlade mig upp. Men hjulet stannade inte. Hjulet fortsatte snurra. Mitt ansikte landade i min dotters knä och jag bölade en tyst skvätt. Hon klappade mig snällt på huvudet och pillade uttråkat på sin mobil.
”Men mammaaaa…”
”Du fick mig att göra det här!”
”Du kommer inte dö liksom.”
”jo, snälla låt mig dö!”
Så det finns saker jag är mer rädd för än att dö: förlorade assistanstimmar,  blindhet och pariserhjulet. Logiskt? Nja.

Hela dagen hade vi planerat att avsluta den med att spela en spinn på ett chokladhjul: oreo. Min unge vann! Kan en få ett bättre avslut? Hurra! Hurra som fan! Nästan två kilo choklad i hennes famn.

 

Syntolkning bilder, Bild 1: Bergochdalbanan Helix Bild 2: Bergochdalbanan Valkyria Bild 3: En vagn i en bergochdalbana med människor i. I mitten av vagnen sitter Frida längst ut och tweenien bredvid.  Bild 4: Vilirummet. Fride ligger nerbäddad under en gul filt.

The PRIDE is coming!

Stockholm Pride 2019 närmar sig. Så här i början av sommaren så skickar intressegrupper ut information som sammankomster och evenemang som hålls under prideveckan. Det är långt ifrån allt som sker på pride park eller pride house. Vissa ingår i det officiella programmet, andra inte. Till en början kände jag mig modstulen. Det var så himla många av aktiviteterna som inte var tillgängliga för rullstol. Suck och stön! Suck och stöööön!

Men så häromdagen lades det officiella programmet upp på prides hemsida. Strukturnörd som jag äro, så satte jag mig en eftermiddag och gick igenom alla evenemang jag kunde hitta. Jag listade allt jag vill göra som är tillgängligt eller åtminstone kanske tillgängligt med markering på att det behöver kollas upp.
Det blev 63 punkter!!  Då kändes allt inte bara lättare utan rent av euforiskt! Som ett Utopia! Det är ju just precis därför som Pride känns oerhört viktigt för mig. HBTQ+kulturen som ofta är utom räckhåll för mig som funkis breds ut så tillgängligt för mig. Alla viktiga föreläsningar som jag inte orkar med att styra upp tid, ork, tolk och assistans för i vardagen. Alla fester som aldrig skulle ske i min stora, lilla stad Örebro. Sammankomster för likasinnade och känslan av att få va en i mängden. Jag kommer inte klara av att vara med på ens hälften av aktiviteterna, kanske inte en en fjärdedel. Men möjligheten ger en segerviss känsla av att hela världen ligger utbredd framför mig. Som om otillgänglighet är en piss i havet. Pepp!

Okej, jag är inte dum. Det kommer bli en utmaning. Allt måste klaffa med kroppen, hjä lpmedel, assistans och tolkar. Men det kan jag väl skita i just nu och bara Yeeeees! Det här existerar!

Syntolkning bilder:  Översta bilden visar människor i Paraden, man ser bara personernas huvuden och det fladdrar Prideflaggor ovanför dom. I bakgrunden ser man Stockholms Stadshus.  Understa bilden: En stor Prideflagga hålls upp av människor och man ser flaggan underifrån.  Genom flaggan lyser en blå himmel.

Den sortens lyx som sätter samhällets skevhet i fokus.

,Äntligen! Jag har äntligen fått hela mitt hem synanpassat! Efter två och ett halvt år i det här radhuset. Det är lång tid när någon har Retinitis pigmentosa som är en progressiv ögonsjukdom och riskerar att försämras snabbare utan rätt typ av ljus för ögonen. Det innebär en grav synnedsättning. Kommunen bekostar bländningsfria lysrörsarmaturer i badrum, utanför ytterdörren, i hallgarderoben och över köksbänkar.
Andra ytor, som köksbordet, i klädgarderoben, sovrummet, vardagsrummet, altanen och vid köksbordet bekostar kommunen ingen anpassad belysning. Där behöver man visst inte se. Det vore skrattretande och lustigt -om det inte vore verklighet för gravt synskadade och faktiskt resulterar i försämrad levnadsstandard.

Jag känner mig riktigt skitglad över att ha hela mitt hem upplyst nu. Hela mitt hem synligt för mig. Det känns fortfarande lite overkligt! Belysningen är speciell då den har ett gult ljus och ger en stark bra belysning samtidigt som den inte bländar lika hårt som vanliga lampor. De är dimbara också. Elektrikern som monterade belysningen påpekade att det är en lyx. Att ha dimbara lampor är en lyx. Jag tänkte att det här är inte vad jag valt om jag skulle utrusta mitt hem med lyx för 32 000 kr. Bastu, konst, pool och en egen påfågel slår mina tankar, men inte fula lysrörsarmaturer. Vilket skämt!

När jag senare sitter och tänker så känner jag ändå fortfarande väldigt lyckligt lottad. Det är en slags lyx som sätter samhällets skevhet i fokus. Att kunna bekosta hjälpmedel är ett privilegie som kräver pengar. Det är ett behov som ingen vill behöva, men jag är fruktansvärt medveten att inte alla kan prioritera de behoven som jag kunnat. För en person med den ögonsjukdomen jag har så är anpassad belysning i hemmet definitivt en del av ett gott liv och det har alltså kostat mig 2,5 år av tjafs med kommunen och 45 000 kr. Pengarna har jag fått ihop genom jag tog en utökning på mitt huslån. Jag fick dessutom väldigt lägligt tillbaka pengar från försäkringskassan. Pengar jag nekades i bostadstillägg för två år sen, men får nu istället efter en överklagans process..

Nu två år senare fick jag de pengarna och jag lägger dem på belysning. Lånet kan jag ta tack vare att min pappa kan stå som medlånetagare. Han lånar ut sitt namn. Det är allt som behövs för att få förmånen att låna pengar till att tillgodose sina mänskliga rättigheter. Jag bor i en bostadsrätt så jag kan borra och anpassa hur fasen jag vill här. Låta armaturerna göra fula hål i taket i varenda rum!

Att få se sitt hem, att belysa sitt hem är lyx som inte alla kan tillgodose sig. Om jag inte behövt tänka ekonomiskt hade jag kunnat bekosta hela synanpassningen själv och fått det gjort på en gång. Så här i efterhand hade jag nog gärna dragit på mig den skulden eftersom jag förlorat en del syn under den tiden och alltid kommer undra om den kunnat räddats? Det har ju gått åt en obscen mängd energi på att ansöka och kommunicera med handläggare och hantverkare för att få allt att hända. Energi jag kunnat lägga på föräldraskap, återhämtning från livskris, handleda min assistans och inte minst: att jobba.
Det är väldigt onödiga pengar som rinner ut när samhället istället för att försöka handlägga insatser effektivt prioriterar en handläggning som ska bevilja så lite och så långsamt som möjligt. Långsam handläggning sparar inga pengar utan kostar samhället mer I längden. Så vida inte den som ansöker hinner avlida. Den som har pengar kan köpa sig ur behovet. Den som inte kan det sitter fast och hålls från att tillföra samhället och sig själv något alls.

Jag sitter här och vet att jag är one of the lucky ones som har det sociala skyddsnätet av en familj. Lyxen att ha familj. Lyxen att få hjälp. Lyxen att ta mig igenom en handläggningstid på mer än två år. Lyxen att ha en mamma som överklagar Försäkringskassans felaktiga beslut när jag själv ger upp.
De som inte har det får inte se sitt hem. De får inte tillgång till hjälpmedel och anpassningar de behöver för sina mänskliga rättigheter och ett gott liv.

Så tack , lille hantverkargubbe, för att du poängterade ut min lyx i att ha dimmer på min anpassade belysning. Du pratade också gång på gång över huvudet på mig till min assistent som om jag inte fanns trots att både jag och assistenten varje gång påpekade att det var mig du skulle prata med. Du är hela samhället i ett miniformat, men du gjorde ett bra jobb med belysningen och jag tänker erbjuda företaget du jobbar för en föreläsning i bemötande och funktionsrättigheter. Den kommer kosta 32 000 kr, men jag bjuder på fika.

Syntolkning:
Rätt tråkiga lysrör i taket i ett väldigt färgstarkt hem med mörka kulörer på väggarna; mörklila, auberginefärg, mörkgrått. Färgstarka dörrkarmar i orange och turkost. Prylar som frigolithuvuden med hattar på, klädhängare, mörka skåp, konst på väggarna, öppen badrumsdörr… Sådär, bättre syntolkning får ni inte när mitt biträde är på semester.  😉
(emoji för det låter så roligt när de syntolkas i VoiceOver.)

Att resa inrikes som funkis.

Nu är det pepp. Resan till Norrland har börjat. Allt är ybernoggrant planerat. jag får viss hybris när jag ska resa och börjar dessutom sjunga överdramatiska showtunes från Chess och Christina från Duvemåla.  Ångestdepressiva tjejen har förvanlats till en explossion av energi. Jag har förberett den här resan i några veckor nu trots att jag befunnit mig i en sorts depression. Känslan när en ständigt känner sig värdelös och som om en när som helst ska kliva ut för en kant till ett stup. Eller kanske bli blind när som helst. Det är ansträngande, men när jag är medveten om att känslan just är ett symtom på hormonell obalans och inte verklig fara då går det ju att fungera ändå. Låta obehaget existera utan att agera på det. Efter den här resan ska jag låta känslan sippra fram och bearbeta.

Så skrev jag när jag satt i bilen, på väg till Arlanda. Det kändes som att jag antingen skulle explodera som en bomb eller sjunka ihop och aldrig mer bli kontaktbar. Men det var så det kändes då och i mitt huvud var jag enbart antingen eller. Utåt var jag egentligen ganska lugn och klarade allt utan större problem. Jag måste inte klara allt perfekt, jag måste bara planera allt perfekt. Jag måste få ha stenkoll och känna tryggheten att problem som uppstår inte beror på att jag inte förberett mig. Sen uppstår det alltid oväntade hinder. Det är bara att acceptera. Det går utmärkt att resa som rörelsehindrad assistansanvändare med dövblindhet men du har definitivt inte samma rättigheter som normater (normat = person som befinner sig inom normen. I detta fall funktionsnormen). Jag ville resa med tåg för det ressättet har minst påverkan på miljön. Om jag som rullstolsanvändare vill boka rullstolsplats och inte reser ensam kan jag inte boka våra platser gemensamt över nätet. Jag kan boka dem var och en för sig och sedan genom ett samtal till kundtjänst boka om biljetterna så vi kan resa tillsammans. Jag bokade nattåg till mig och två assistenter och ringde sen kundtjänst. Om jag får säga det själv hade jag övermänskligt tålamod medan SJs telefonister under tre samtal försökte få till en resa som inte tog fem timmar längre än resan jag bokat. Jag accepterade till slut extratiden men fick i slutet av samtalet veta att oavsett vilket nattåg jag bokade var jag som rörelsehindrad resenär tvungen att acceptera att SJ förbehöll sig rätten att en dag innan resan ringa och meddela att de inte kunde ordna ramp till tåget och istället flytta resan till en annan dag. Då gav jag upp och bokade istället flygbiljetter. Det viktigaste är: vi kom iväg.

Att flyga som funkis är inte heller direkt lätt men jag vet att om jag lämnar alla uppgifter som krävs rätt och tillhandahåller de intyg jag måste så har jag rätt att komma med flyget. Flygbolaget som jag köpt resan av och lämnat informationen till är skyldiga att lämna den till flygplatsen och flygplatsen är skyldiga att tillhandahålla det som behövs för att jag ska komma ombord. Varför är det inte så med tåg kan jag undra. När jag kom fram och checkade in kunde inte personalen se informationen jag lämnat men jag hade kopior på mina intyg, informationen jag lämnat och bekräftelsen på att flygbolaget tagit emot informationen. Så även om jag fick vänta lite tillhandahölls allt jag behövde för att komma med flyget.

Väl uppe i Norrland tog vi oss runt med hjälp av färdtjänst. Det gick utmärkt men byråkratin kring resorna var ett totalt virrvarr. För att få använda färdtjänst uppe i norrland behövde jag fylla i fyra sidor lång ansökningsblankett till min hemkommun innan. I och med att flera kommuner uppe i Norrland var inblandade blev det ganska rörigt. Jag skulle göra tre resor
1. Luleå flygplats till Piteå
2. Piteå till Arvidsjaur
3. Arvidsjaur till Luleå Flygplats
Resa nummer två förbokade av min kommun och jag fick betala via faktura Till resa nummer ett och tre fick jag med intyg som gav mig rätten att boka färdtjänst till samma reducerade pris som besökskommunens färdtjänstresenärer. Min hemkommun stod för mellanskillnaden. Jag fick ingen information om hur jag skulle boka resorna. När jag landat på Luleå flygplats googlade jag fram ett nummer till färdtjänst i Luleå, telefonisten sa att hon inte kunde hjälpa mig. Klockan var dessutom efter kontorstid så jag kunde inte få kontakt med min handläggare i Örebro så jag gjorde mig självvänlig, men besvärlig och stod på mig. Jag läste upp intyget för färdtjänsttelefonisten och bad henne göra vad hon kunde samtidigt att jag lovade ta på mig eventuella extrakostnader. Efter en timme kom trots allt en färdtjänstbuss och vi kom iväg. Vi hade turen att få en väldigt snacksalig chaufför och det va ju bra för ett av mina knep när jag reser nånstans är att få taxichauffören att börja berätta om orten och sin vardag. Efter en stund sa jag till honom att du lever inte alls upp till stereotypen av tillknäppte norrländske mannen;
”Nä, för jag är från Tjeckien. Jag flyttade hit med min flickvän.” Jag kunde höra hur assistenten tänka skiiiit. Medan vi hade packat oss ombord hade hon gett en väldigt subjektiv syntolkning av honom.
”Jag har bott här i sju månader och innan dess bodde jag i Göteborg.”

Färdtjänstresorna uppe i Norrland var överlag långa, men trevliga. Resa nummer två mellan Piteå och Arvidsjaur var väldigt långsam, då vi hamnade bakom en transport som fraktade ett vingblad till ett vindkraftverk. Vingbladet var 48 meter långt och omöjligt att köra om. Vi såg också renar vid dikeskanten som vi stannade och titta på.  Jag minns i ärlighetens namn inte så mycket av resa nummer, tre för då var jag fruktansvärt trött och hade fruktansvärt ont.
Jag minns hur jag inför tillbakaresan  återigen skulle boka färdtjänst. Den här gången ringde jag två dagar i förväg och till riksfärdtjänstenheten i min egen kommun. Där fick jag svaret att jag enbart fått resa nummer två beviljad, men inte resa nummer ett eller tre. Vaaa?!?

Min handläggare gick inte att få tag på. Allt slog över. Min kropp låste sig och skakade okontrollerat. Jag kunde inte få fram ett ord. Assistenten fick avsluta samtalet. Det tog ett bra tag att häva ångestattacken, men sedan kunde jag med ett återvunnet lugn leta reda på mailet med konversationen  jag haft med handläggaren.   Där framgick det tydligt att jag  beviljats resorna. Då fick jag ny kraft att fortsätta. Jag ringde direkt till Luleås färdtjänst som till en början avfärdade mig. Jag läsa upp både mail och intyg. Trots att de ihärdigt avslog att de kunde hjälpa mig kom de till slut fram till att allt ändå stod rätt till och tillät mig att boka tredje resan. Herre min ge, att det ska vara så svårt. Sådant motstånd! Att det är så svårt att som funkis passera kommungränser. Resorna i sig var ju så problemfria och smidiga. Min enda utmaning där var att arbetsleda och utbilda relativt nyblivna assistenter i att syntolka åt mig istället för att förlora sig i samtal med de trevliga chaufförerna. ”Hallå, här är jag. Du jobbar, vettu! Ni pratar om vad som händer men jag kan inte se det utan syntolkning.”

Att resa som funkis är helt galet, I tell you! Om vi vill att rika knösar ska sluta resa i onödan ska vi ge dem samma förutsättningar att boka resor som funkisar. ”Tredje resan den här veckan? Vänta ska jag koppla dig till färdtjänst! Jag hoppas att du har gott om tid att diskutera dina rättigheter.”

Att mata en arbetskår som är hungriga på nya perspektiv.

Trehundra personer kom för att lyssna på mig i Piteå. Gruppen var uppdelad i två sittningar; Tisdag eftermiddag och Onsdag förmiddag. Jag kom redan på måndagen och hann vila upp mig efter resan. Kunden som bokat mig är ett kompetenshöjande projekt finansierat av EUs socialfond. Både projektledarna och alla åhörare var personliga assistenter hungriga på nya perspektiv och kunskaper. Precis sådär som en vill att det ska vara. Att arbetet som personlig assistent inte är ett slafsjobb som inte kräver kompetens eller engagemang. Inte heller att det är ett arbete som enbart görs av vardagshjältar eller anhöriga som försakar ett eget liv eller fackliga rättigheter. Att det skulle vara ett jobb en gör tills en får något bättre eller utbildar sig till något annat.
Nej, jag älskar att se det här. Att se hur någon vill investera i kompetensen i en viktig arbetskår och hur de själva efterfrågar den för att det är viktigt. Det är extraviktigt eftersom det inte finns någon allmänna utbildning på samma sätt som det finns för t.ex. sjuksköterskor, tolkar, arbetsterapeuter och andra arbetsgrupper. Utbildningarna som utbjuds är ganska få och smala.

Min föreläsning höll på i tre timmar. Tidigare har jag som längst hållt föreläsningar på 1,5 timmar och ibland med tillhörande workshop. Jag hade lyckats förbereda väldigt lagom mycket material. Föreläsningen handlade just om hur det är för mig att leva som assistansanvändare idag, vilka utmaningar jag har och hur jag löser dem. Hur jag utbildar mina assistenter och hur vi samarbetar. Jag pratar om tystnadskulturen och varför det är viktigt se till att de finns riktlinjer och stöd för både personliga assistenter och assistansanvändare. Jag använde exempel direkt från mitt liv. Jag visade med hjälp av en kamera och ett filter hur jag såg från där jag stod på scenen. Skillnaden när jag tittade på assistenten som satt precis bredvid mig och tolkarna som satt lite längre bort. Hur mycket av publiken jag såg när jag tittade på dem. Det var första gången jag testade det i föreläsningssammanhang och jag kommer vilja jobba mer med det.

För att spara på min orka hade jag i förhand filmat mig själv när  jag läste upp några  utvalda krönikor och blogginlägg. Jag hade lagt in dem i PowerPoint-presentationen. Jagg lovade också min publik att lägga ut länkar till texterna här i min blogg  ifall de ville läsa dem som text. Jag har först rest och haft roligt, sen blivit sjuk och varit drällig, men man kan ju inte vara bäst jämt. Nu kommer de i alla fall och jag vet att jag fått många nya följare efter mina föreläsningar så jag känner mig dubbelt glad att få tummen ur. Jag lägger också in en länk till  STILS förslag på hur LSS 2,0 borde se ut. De skapade ett stort intresse men jag hade inte tillräckligt många med mig i tryckt form. I min föreläsningar uppmuntrar jag mina åhörare att läsa den och allt annat de kan komma över kring funktionsmaktspolitik och skapa sig uppfattning av hur de tycker assistansen borde vara utformad. Enjoy!

Bra teknisk support, bra assistans.

Ibland blir jag rädd…

Att hata sin vigselring. Att pantsätta sin vigselringen. 

 

 

Mitt hem är sex personers arbetsplats

 

 

 

 

 

Crip på spåret

Våren kommer bli intressant. Jag har flera föreläsningar inbokade som innebär att jag får resa i Sverige lite. Jag tänker att det är en skänk från ovan, du där resor i fjärran är uteslutna. Jag har inte ekonomin och eller förutsättningarna. Det var en annan grej när man delade livet med en resglad partner. Han kunde även agera assistent. Och det gjorde att om man inte hade en van assistent så var resan ändå genomförbar. Nu är det lite annorlunda. Det måste till andra

De närmsta sex veckorna kommer jag att resa till Stockholm, Sundsvall, Göteborg och Piteå för att jobba. Resorna norrut ser jag allra mest fram emot. Föreläsningen i Sundsvall är på internationella kvinnodagen. ✊
Resan till Piteå känns väldigt speciell för jag har inte varit så långt norrut förut (okej, jag var där i krokarna som bebis en gång, men det räknas inte) och mmin morfar kommer därifrån. 1/4 sameblodet rinner i mina ådror och det känns helt sjukt att jag aldrig upplevt Sapmi. Nu när jag ändå är där uppe och får betalt för att föreläsa för sammanlagd 300 pers så tar jag mig en avstickare till Arvidsjaur för att få en glimt av samisk kultur. Kan hända att den finns en tjej där jag gärna vill träffa också. Jag räknar inte med att hinna särskilt mycket men lägga en grund för fler resor ditåt. Framför allt att se om det går att resa på det här viset. Långväga, med tåg, rullstol och assistenter. Från början tittade jag på tågresorna och tänkte knappast, det får bli flyget. Men sen hände hon: Greta Thunborg förstås. Då föll mina ursäkter till marken. Jag måste ändå försöka att undvika flyg när det faktiskt finns andra alternativ, även om de inte är lika bekväma.

Så nu ska jag ta nattåg. Det går inga tåg ändå till Piteå så resan kräver att jag ansöker utökad assistans och riksfärdtjänst.  Men det riktigt struliga har visat sist vara att boka själva tågresan. Ingenting funkar tydligen på SJ. Boka via nätet är ju bara att glömma. För att resa rullstolsanpassad kupé måste jag välja en skitresa där jag måste byta mitt i natten och resan tar minst 5 timmar längre. Urk! Jag funderar faktiskt på välja ett av tågen utan anpassad kupé, gå några steg från söder till säng med hjälp och parkera stolen vid bagageutrymmet.

 

Det får aldrig hända igen, fast det händer igen.

Det är minnesdagen för förintelsen idag, den 27  januari. Idag påminner vi oss om det som aldrig får hända igen.   T4 var projektet som inledde massutrotningen. Den gick ut på att gasa ihjäl funktionshindrade av alla dess slag. Testa och utveckla gaskamrarna. Institutioner registrerade alla sina patienter  och lämnade regelbundet uppgifter till en kontrollnämnd i Berlin. Till en början samlade man in barn som ansågs ”livsodugliga”, men snabbt utökade insamlingen av funktionsnedsatt individer och samlade in ”arbetsodugliga” vuxna.  70 000 människor avrättades i projekt T4. Sedan fortsatte nazisterna med alla andra de ville utrota. I slutändan så utrotades o mkring 17 000 000 människor under förintelsen av nazisterna. 6 000 000 av dem var judar.

Varför svenska staten idag vill skapa register över vilka funkisar som utbildar sig på folkhögskolor med namn och personnummer  är en obesvarad fråga. Att vi tar aktiv ställning mot den typen av registrering är viktig!
Att  vi har en regering av partier som aktivt tagit ställning mot samarbete med SD är en delseger värd att pusta ut över eftersom SD fick 17% av rösterna i riksdagsvalen som Sverige tredje största parti.

LSS är en demokratifråga. Om LSS inte följer agenda 19 och FNs funktionsrättskonvention är Sverige inte en demokrati. Utan fullvärdiga rättigheter kan vi inte delta i val och demokratiska processer som andra.

 

 

Källor
levandehistoria.se
Wikipedia.com/holocaust
wikipedia.se/t4

Psykiatriska Museet, Västervik


riksdagen.se

 

 

 

 

All vardaglig skit som jag är rädd att förlora.


Som en kan ana, det känns inte okej just nu efter att LSS-utredningen släppts. Oron studsar som om någon fyllt en kulspruta med studsbollar och skjutit rakt in i rummet. Det är svårt att inte bli en av bollarna som kastas handlöst mellan väggarna. Jag försöker hålla mig still och vänta ut stressreaktionen, men jag är inte harmonisk nog att släppa allt och enbart hantera stressen som just skjutit i höjden. Jag försöker studsa försiktigt och samtidigt fortsätta som vanligt med alla mina måsten. Inte tänka  på vad som ”kan bli.” Lev i nuet. Men jag misslyckas. Jag kan inte riktigt tänka på någonting. Det är som om jag måste in i mörkret innan jag kan vända och fortsätta i mitt nu. Jag kan inte ens skriva debattinlägget jag tänkt, så jag dyker ner i varför jag är rädd. Nån som upplever det måste väl skriva om det också.

I två år har vi väntat på den här utredningen. Den var efterfrågad av STIL. Behovet att utreda rättighetslagstiftningen LSS som bantats till den mån att inte ens andning längre räknades som ett grundläggande behov. Men hela utredningen har från början till slut handlat om kostnader och att spara. Kvalitet, självbestämmande och integritet hos människorna som berörs av lagen nämns inte ens. LSS ska nu istället hackas upp på nytt i en ny konstellation. Barn hamnar utanför, personer över 65 hamnar utanför, alla som idag täcks av femte grundläggande behovet hamnar  utanför. Vad de får istället är väldigt oklart. Man har bara hittat på nya insatser med nya namn som hamnar på nån annans bord.

Det har kommit till en schablon på 15 timmar/vecka  för övriga behov. Den skapar en oro för oss som har behov av dygnet runt-assistans. Jag läste dabttuttalanden om det och tänkte ”det där är ju jag.”  Min första reaktion var panik. Det kändes som om hela min LSS-insats var på väg ut genom dörren och vinkade hejdå. Som om jag snart skulle upptäcka att min säng var parkerad på ett grupphem istället för i mitt eget hem.
Snart lugnade jag mig. Låter stresschocken rinna förbi. Vi vet inte hur bedömningen av timmar kommer ske. Att sätta en schablon på 15 timmar/vecka bådar inte gott. Framför allt så innebär det att vi kommer fortsätta ha uppdelning mellan intregritetsnära behov och övriga behov trots det endast kommer finnas en huvudman.Inte ett ord på presskonferensen om att ändra på det galna reglerna för vad som är grundbehov/integritetsnära behov. Fram för allt så har finns inget utrymme i utredningen för vad LSS faktiskt är och ska vara: En rättighetslagstiftning som ska handla om vad som krävs för att vi med assistansbehov ska kunna leva ett självständigt liv. Hela utredningen handlar om vad vi får kosta och att förflytta människor ut utanför rättighetslagstiftningen. Vi kommer ingenstans. Även om lagförslaget kastas i soporna som det förväntas göra så sätts nu nya markörer i samhället på hur vi ser på gruppen som benämns som funktionshindrade. De flyttas lägre ner igen. Vårt värde sänks. LSS kommer förändras men inte stärkas.

Troligare är att jag vid kommande behovsbedömning kan komma att förlora timmar och behöva vara utan assistaans ex antal timmar per dag. Det betyder att jag då kommer behöva stanna i sängen där jag inte skadar mig när spastiska attacker kommer.  Det kan nog gå att klara sig ändå. Det går väl att lösa? Jag kan inte äta eller dricka nåt då. Bara nu medan jag satt och skrev här så drack jag kaffe ur en mugg med lock och sugrör, men plötsligt ryckte det till i min arm och muggen flög iväg. Jag kunde inte trycka på assistentlarmet, kroppen skakade. Handen lydde inte, men jag kunde ropa på assistenten. Locket hade flugit av och assistenten skyndade sig att torka upp kaffet som flugit över sladdarna på golvet. Farligt nära förgreningskontakten. Jag bannar mig själv för att jag glömt se till att kontakten ligger på hyllan under nattduksbordet istället för golvet.
Okej, kaffe och mycket annat är uteslutet när det inte finns en assistent i hushållet. Toalett då? Om jag varje dag skulle ha ex antal timmar då jag inte hade personlig assistans och inte kan lämna sängen pga säkerhetstjäl då kan jag inte heller ta mig till toaletten säkert. Det har hänt att assistenter fått bryta sig in på toaletten för att jag fallit eller fastnat med stolen. Jag har en konstruktion med rep och krokar som gör att jag kan stänga dörren själv, men allt kan skruvas bort från utsidan av dörren i fall att nåt händer. Det har behövts. Hela min vardag bygger på att behöva assistenten så lite som möjligt men jag kommer aldrig ifrån säkerhetsaspekten och att jag ändå behöver assistentens ständiga närvaro även om det är på visst avstånd väldigt mycket.

Okej, toalettbesök uteslutet. Kanske får vänja mig vid en sån där slang in i urinröret som några av deltagarna i ”Mot alla odds” hade när de kämpade sig igenom djungeln. Mitt liv kan få bli en jäkla bergsbestigning. Sen kastas nästa tanke in. Jag kanske inte får välja och en vanlig jävla människa som jag kan behöva skita också. Vi är alla vanliga människor och behöver skita. Jag kan bli tilldelad vuxenblöjor att ha varje gång jag är ensam. Nej, då riskerar jag hellre att ramla nån gång ibland oavsett konsekvenser. Jag är vuxen kvinna utan några som helst problem med vare sig inkontinens eller ändtarmsbesvär. det vore ju helt sjukt att kräva blöja då.  Jag behöver bara ta mig till toaletten på ett tryggt sätt.  Då är det som om nån slår mig i ansiktet med tegelsten och en 2,5 år gammal rubrik dyker upp framför mig ”Kvinna dog på toalett -dagen efter minskad assistans.” Fan då! Den där rubriken kommer alltid att förfölja mig i mitt inre även om jag förbjudit mig själv det.  Jag kan bara våga tänka ”äsch, det löser sig” så länge det finns nån i närheten som kan rädda mig när jag fallit.

Något jag inte ens vågar låta mina tankar snudda vid är hur en förändring av mina assistanstimmar skulle påverka min 10-åriga dotter. Det gör för ont. Att vara förälder är inte grundläggande behov. Bara så ni vet.

Sen fortsätter jag med all vardagligt skit jag är rädd att förlora.

 

 

STIL har skapat ett eget förslag på hur LSS borde utformas. Den känns betydligt vettigare. Ni kan läsa den här genom att klicka på bilden nedan.

 

 

Med scenen som forum

Helgen var verkligen helt otrolig. Jag uppträdde på Hjalmar Bergmansteatern under operan Carmina Burana med att läsa en text ur min blogg. Det är. Upplyftande att ständigt hitta nya forum för mina texter. De får nya liv och når ny publik. Hela föreställningen var en manifestation mot utanförskap och samhällets kyla mot de som står utanför normen. Musiken blandades med starka texter från normbrytande aktivister. Jag representerade individer som bryter mot funktionsnormen.  Carmina Burana framfördes av orkester av 70 artister och kör på 130 sångare. Hela alltet teckenspråksgestaltades med teckenspråk. Det var stort. Hela altet startade och avslutades med Tage Danielssons ord

I livets stora älv
har ingen kraft att flyta själv,
det ställs krav på varenda droppe!
Hjälp till att hålla de andra oppe!

Hjalmar Bergmansteatern är en stor teater med 700 platser. Allt är stort, svart och med starka spots så det är svårt att se och navigera sig. Jag blev ledsagad genom ensemblen utan att veta om det och släpptes in backstage. Logerna låg på en annan våning så jag fick använda teknikernas personalrum bakom scenen. Där hade jag det bra. Bamsestor och utrustad med hörnsoffa, kök, badrum och dagbädd.

Min mamma hade suttit några dagar innan och oroat sig en aning om hur jag skulle skydda mina ögon från det starka ljuset på scenen. Föga visste hon att det var just ljusets omilda knivar I mina ögon jag skulle använda mig av. Alla kan relatera till mörker och bländning.
Jag visste att mitt framträdande skulle komma sent I showen så jag ville se till att publiken vaknade till ordentligt innan jag framförde mina viktigaste ord. Jag gjorde det genom att låta ljuset plötsligt släckas I salongen under en dialog med assistenten på scenen och diskutera hennes möjlighet att jobba när hon inte ser och dra parallell till det faktum att jag som synskadad behöver vänta över ett halvår innan jag får
synhjälpmedel av arbetsförmedlingen på arbetsplatsen. Sedan tänder ljuset och jag illustrerade olika tekniker jag har för att få känsla av sammanhang även när jag inte hör och ser. Jag utförde det med glimten I ögat och viss komik. Sedan läste jag en text ur min blogg skriven för något år sedan. Den illustrerade hjälplösheten och isoleringen min situationen om jag är utan samhällets insatser som personlig assistans, hjälpmedel och ickeverbal kommunikation. Om jag verkar stark och driftig så är det ju för att jag har tillgång till dessa redskap. Utan dem har jag inte en chans livet. Avslutningen av mitt framförande handlade just om det. Det var en helt fantastisk och fruktansvärd känsla att stå där och blotta sin rädsla med vetskapen att min och andras trygghet i LSS är allt annat än säker.

Bildtolkning:
BIld 1: Frida på en stor scen i starkt, blått ljus. Orkester och kör bakom sig.
Bild 2: Frida på scenen med assistent som gör haptiska signaler på hennes axel.
Bild 3: Frida inzoomad med  blommor i handen, avläser assistentens handrörelser taktilt. Hon har en brun 20-talshaatt och en grönmönstrad färgglad klänning.
Småbilder: av publik, scen och några bilder där Fridas dotter står  bredvid henne.

 

Make up, not war!

I fredags utbildade min syster min ordinarie assistentgrupp i att lägga min make up. Hon är utbildad stylist och väldigt pedagogisk. Världens schysstaste som ställer upp. Den här gången gjorde jag något nytt. Jag investerade i sju stycket make up-kit åt assistenterna. Vi har nämligen haft liknande utbildningar tidigare men det har ju visat sig vara pengarna (utbildningslön) i sjön om assistenterna inte har möjlighet att träna på det de lärt sig. Mitt ansikte och mina produkter kan inte stå till befogade för assistenterna att träna på tillräckligt. De behöver redskap så de kan träna på varandra, sig själva och andra offer utöver mig. Inte vill jag heller begränsa mig till att enbaart anställa assistenter som sen innan kan det här med make upp. Andra egenskaper känns betydligt viktigare.

Att kunna lägga en dramatisk make up är en del av ett gott liv för mig. Jag redovisar kostnaaden för make up-kitet som utbildningskostnad/assistansomkostnad. Jag frågade mig själv först: kan jag stå för det här? Är jag beredd att själv stå för kostnaden om försäkringskassan ser på saken annorlunda? Ja och ja.
Jag köpte in ett kit med penslar, ögonskuggspalett, eyeliner och mascara. 6 kit till assistenterna. De som är här för att satsa på jobbet som assistent får ett kit de kan se som sitt eget och ta hem även om det ska lämnat tillbaka och vidare till ersättaren om de slutar. Assistenter som har det här som tills vidare-jobb kan låna kit, men de ska kvitteras ut och lämnas tillbaka så andra kan låna hem det på samma vis.

Jag hittade ett märke som är billigt men också veganskt. Bra, för jag vill inte ha smink som testats på djur och jag har veganer i min personalgrupp. Det är kanske inte produkter som sitter så bra, men därför också utmärkt som träningskit. Jag köpte bland annat ögonskuggspaletten på 50% rea så det blev ett ordentligt vrakpris. Utbildningen var två timmar. Jag har en dotter på 10 bast med intresse för make up så jag har också lagt undan ett kit åt henne som hon kan låna och träna med mot ett löfte att om jag nån gång saknar assistent som kan sminka och hon är hemma så lägger hon make up på mig. Bra deal för oss båda!

Tips: har man inte en kreativ syster som jag så har även många make up-butiker erbjudande om enklare utbildningar. En annan lösning kan vara att rota reda på you tube-klipp med teutorials som passa en och visa för assistenterna.

Bildtolkning:
Bild 1: En koncentrerad assistent målar på ögonskugga på en annan.
Bild2: kit med make up-förpackningar. Svarta med märket Elfs logga på. Placerade ordningsamt på vit bordskiva.
4 småbilder:  Assistenter som sminkar. På två av bilderna får man se en assistents ansikte med resultatet  resultatet av kursens make up.