Tag Archives: sy

Perfekta byxor -nu gör vi om dem så en orkar sitta i dem.

Jag köpte nya termobrallor för någon månad sen och här sitter jag och sliter sönder dem med tång. Vänta, va?

 

Jag använder termobyxor så fort jag sticker ut näsan utanför dörren cirka 8-9 månader om året. För att slippa neurologiska smärtor som brukar följa om benen blir kalla. När jag köper nya är det. Bara att acceptera att jag måste sy om dem för att de ska funka. Jag hittar skitbra brallor den här gången. Höga i midjan, de kunde spännas i ryggen utan att klämma åt över magen när man sitter. De hade dessutom. Dragkedjor på insidan av låren ifall en känner att en vill öppna upp och lufta lite. Såna detaljer kan ju ibland vara värd ett nobelpris. Ja, det var värda sin vikt i guld. (De är inte så tunga så jag överdriver inte… allt för mycket.)

De behöver sys om.  De är på tok för långa. Fastna i grejer. Hamnar under skorna i snöblasket. När jag sen sparkar a v mig skorna i bilen och mossar upp mig i skräddarställning då sitter jag på de blöta byxbenen. Perkele! Vad det inte därför vi hade vädringskanaler? Slippa väta i skrevet som ger folk syndiga ideer. Gosh.  Assistenten får sköta de farliga sakerna: pilla dit nålarna. Jag tar det ofarligt arbetet på symaskinen från 50-talet.

Och sen bakfickorna. Termobyxor är inte gjorda för att sitta i. De är gjorde för aktivt liv på två ben (och eventuellt en snowboard.)  En kan ju försiktigt sprätta bort de obekväma kardborre-bitarna. Eller så kan en slita bort dem med en tång. Det beror på
1. Vilket tålamod en har.
2. Om man tänkt visa bakstycket mycket.
3. Vad en tycker är roligast.
Jag är inte så petig av mig. Jag fick till en bra teknik där assistenten satte sin stadiga knytnäve så jag kunde stötta tång-handen mot den för att få ataxihanden still och knipa tag om kardborrekanten med tången och RYCKA!! *Monstervrål*

Definitivt en del av ett gott liv, tack vare assistansen…

Size does matters…

Jag har gjort mer än lägga schema idag. Min pyssligaste assistent jobbade och jag passade på att ny ett fodral till mina sugrör. Ja jo, du läste rätt. Jag ville ha ett fodral till mina sugrör.Jag har velat ha ett länge. Inte för att jag är så övernördig i just sugrör att jag vill sy fina saker åt dem, utan för att jag allts har med mig sugrör i väskan för att smidigt kunna dricka trots mina skakningar. Jag dricker allt med sugrör, Kaffe, vin, öl, linssoppa, you name it. Att ha sugrör skramlande i botten -ingen hit- så jag brukar ha dem i en plastpåse, men de satans sugrören ramlar ständigt ut.

Så, jag har letat efter ett passande fodral. Då tänker man pennfodral, men pennfodral är för korta. Alla andra fodral också ha det visat sig. Så nu sydde jag ett själv. Nästan själv. Så här blev den och jag är riktigt nöjd. Helt och hållet återbruksmaterial. Även blixtlåset.

Ett fabulöst liv med assistans

Har suttit uppe en timme nu, sedan fem. Jag har haft svårt att sova den sista tiden. Svårt att somna och vaknar ändå tidigt.  Det är mycket som fladdra i huvudet. Igår började ett och annat släppa och jag har gripits av positiva förväntningar.  Framför mig har jag beslut angående assistans, möte med färdtjänst (försöker få ordning på deras bristande service kring barnens säkerhet i bilen), CI-utredning, hitta en ny assistent, få ordning på hemtjänsten och det faktum att jag försöker bli anställd på mitt jobb. 

Det känns som om saker kanske börjar ordna upp sig. Jag kan inte låta bli att fantisera lite om hur livet skulle kunna se ut med den assistanshjälpen jag ansökt om. Saker som skulle kunna bli så mycket lättare. Jag har så många ideér om hur jag vill organisera sakerna på hyllorna här hemma för att lättare kunna hålla ordning, men jag kan inte flytta runt allt själv och sven hinner inte med. Jag vill frosta ur frysen, lägga upp alla mina byxor så att de faktiskt passar. sortera in en hög med papper i pärmar, städa ur skafferiet o.s.v. o.s.v.

Jag vill börja sminka mig, göra mig snygg i håret, måla naglarna ofta, duscha oftare, raka benen, köpa kläder med knappar i. Jag vill prova massa nya recept, koka egen marmelad, göra små pilliga småkakor och baka bullar.  Jag ser framför mig hur jag vid sociala sammanhang inte behöver deppa ihop om jag inte hör något för familjen kan teckna och assistenten hjälper mig att tolka när det behövs.

Det  är bara en bråkdel av allt jag föreställer mig. Det låter som om jag tror att allt helt plötsligt ska bli skitlätt bara jag får en assistent och att jag tror mig få obegränsat med tid. Så förstår jag ju att det inte är. Man får lätt höga förväntningar och blir sen besviken, som om man förväntat sig att allt helt plötsligt skulle bli lätt och genomförbart, men så blir det förstås inte. Lite lättare blir det nog ändå.

Jag sitter också och undrar hur det kommer kännas att ha en person med sig så mycket. Man lär ju bli trötta på varandra. Ibland kanske man inte ens vill märka av personen även om man behöver hennes assistans. När man vill vara själv med familjen t.e.x. Jag vill gärna överraska sven med kaffe på sängen när jag väcker honom och behöver hjälp att bära in kaffet. Kan jag be henne gå ut sen och lämna oss ifred. Ska hon sitta i vardagsrummet och glo? Hon kan få låna en god bok om hon vill. Haha, hur ska HON överleva utan MIN konstanta närvaro. Ibland är man riktigt galen!

Vilket fabulöst liv det skulle kunna bli ändå. Är det föresten ett riktigt ord? Jo då, enligt SAOL är det faktiskt det. Jag var tvungen att kolla så jag inte hittat på det själv.