Tag Archives: Pariserhjul

Liseberg on wheels i sällskap av en tweenie

Hon är 11 år nu, hon vars lilla hjärta klappade i min kropp i nio månader och fem dagar.  Socialtjänstelagen ger möjligheten för oss till dubbelassistans med försvårar möjligheterna att resa bort tillsammans med assistans. Om det inte ska vara med hjälp av familj som ställer upp. Att resa bort själva är något helt annat och då säger socialtjänstelagen att vi inte får sova borta, utanför kommunens gränser. Med min begränsade ork är det näst intill helt omöjligt. Men nu gjorde vi det ändå. Notan för dubbelassistans so m jag kanske inte har tar vi en annan dag. Det blev en heldag på Liseberg. Är det något vi båda älskar så är det berg- och dalbanor.

”Jag lovar att åka allt du vill åka!” Sa jag och menade det. Vi hade köpt åkband och inträde så en kom in extra tidigt och vi hämtade ledsagarbanden åt de två assistenterna i gästservice. Sedan pangstartade vi med Helix som jag personligen  tycker är den ultimata berg- och dalbanan. Den har ingen långsam uppförsbacke som jag annars tycker är det värsta. Helix är skön och otäck på bästa sätt. Adrenalinet flyger i taket. Den enda som inte hör mina avgrundsvrål är jag själv som utan mina cippar är stendöv. Som funkis får en spendera tid till att hitta en specialingång för rullstolar, men slipper kön. En får välja plats först och en får åka två gånger på raken. Sjukt bra start på dan.

Jag älskar Liseberg. Verkligen älskarälskar det. Men min dotter älskarälskarälskar det nog. Speciellt när hon får styra stegen. Själv är jag ju strukturnörd och skulle helst planera våra rörelser i förhand för att  vara effektiva och slippa gå i onödan. Så tänker inte en tweenie alls. När vi för tredje gången. Började bestiga helvetesbacken upp för berget sneglade jag avundsjukt på rullstappan som alla med friska men kan upp till bergets topp. Vid det här laget hade lilla fröken också börjat bli trött och gick låååångsamt och trött.
”Du kanske vill ta rulltrappan, så kan vi ses där uppe om det är jobbigt?”
”Nä, den luktar kräks och är asäcklig!”
Nu var jag inte så värst avundsjuk längre även om ryggen värkte som om nån ätit upp den av alla backar och skumpningar.

En del beskriver Liseberg som tillgängligt, det gjorde jag själv också för ett några år sen. Men helvetesbackar, kullersten, smala passager och brist på vägledande  skyltar  är inte tillgänglighet för mig längre. Man ska vara tacksam för det lilla-funkisen i mig är död. May she rest in peace! Liseberg är älskat ändå. Man får älskar en plats samtidigt som en obönhörligt kritiserar bristen på otillgängligheten.
Av kärlek förstås.
Vissa saker älskar jag extra mycket och får mig att vilja besegra det som gör det svårt. Att jag får ha med två assistenter gratis är förstås viktigt eftersom jag vid alla nivåskillnader och backar behöver ha en person bakom mig som håller rullstolen från att tippa bakåt så den faktiskt går att köra samt en person som ledsagar mig som synskadad. Tillsammans kan de samarbeta så jag också ständigt får veta var mitt barn tar vägen och mår så jag fortfarande har min omsorg och tar mitt föräldraansvar för henne.

De flesta matställen är tillgängliga för en mindre rullstol, men många ställen var det precis på håret och då är det rätt kört en permobil eller trehjulig elmoped. Ofta på grund av ganska enkla avhjälpta hinder.  Jag kom i alla fall in på mattorget och där var det väldigt lugnt och skönt. Oas!

Dagen stora upptäckter var Lisebergs senaste åk Valkyria och vilorummet. Valkyria hade himla bra hiss med ett digital skylt som uppdaterade när en kunde ta den till påstigningsplatsen utan att krocka med en annan rullstol. Wow, här har de tänkt till ordentligt. Väl framme efter otålig väntan kom personalen och informerade att en behövde kunna gå en bit till fots för att komma till påstigningsplatsen. Det visade sig att trots att banan är så nybyggs så är insläppsportarna smala och till skillnad från t.ex. Helix och Balder finns ingen separat,  bredare öppning som kan släppa igenom ens den smalaste rullstolen. Why liksom? Jag klarade av att ta mig fram med min assistans. Jag valde en plats i mitten för att ge ytterplatsen till min dotter. Hon vill liksom känna att hon ska dö, inte jag och inte assistenten. Men så kom personalen och bad mig flytta mig ut till yttre kanten in case of evakuering. Men barnen då, är de inte viktigast?  kved jag och låtsades vara en god mor men flyttade mig vänligt. Sen åkte vi högt upp i skyn, stannade lutande framåt mot 90 graders dykningen och släpptes rakt ner, in i ett mörkt hål under  marken. Svish svish, så var det slut. Mina ben skakade obönhörligt efter chocken men flög påp adrenalinkicken. Kort bana, men så bra!

Förutsättning för att klara en sån här dag är att få vila mitt i och det tar oss till dagens andra upptäckt som jag hittat information om på hemsidan innan: sjukstugan har en plats för den som behöver lägga sig ner en stund. Vi hade också med en luftmadrass som vi lämnat i bilen. Hade det varit vackert väder hade jag blåst upp den och sovit i på nån av Lisebergs gräsmattor. Såna finns det ganska gått om även om de är svåra att ta sig till med rullstol och dessutom sluttar. Det finns också ett par lugna trädgårdar som är med tillgängliga för rullstol och erbjudan lugnare atmosfär. Idag var det kallt och blåste så jag hittade sjustugan och fick tillgång till den. En hård brits var det som fanns, men jag sov gott en timme där och mådde hundra gånger bättre när jag vaknade en timme senare. Då behövde nån som slagit i huvudet få lägga sig och jag hade fått vad jag behövde. Guld värt! Tänk om den möjligheten fanns på fler ställen, precis som amningsrum och toaletter. Tänk om!

Jag var väldigt modig hela dan och till slut kom vi fram till stora skräck: Pariserhjulet. Min dotter ville åka den just för hon vet att den höga höjden i långsam fart skrämmer mig mest. Jag kände mig rätt morsk och orädd ändå. Visste att det skulle bli läskigt, men ingen större biggie. Vi hann komma ungefär halvvägs upp så flippade jag totalt och landade i fosterställning på golvet av kabinen. Det nya pariserhjulet är  sjukt högt. När vi närmade oss botten av hjulet tackade jag hjulguden och kravlade mig upp. Men hjulet stannade inte. Hjulet fortsatte snurra. Mitt ansikte landade i min dotters knä och jag bölade en tyst skvätt. Hon klappade mig snällt på huvudet och pillade uttråkat på sin mobil.
”Men mammaaaa…”
”Du fick mig att göra det här!”
”Du kommer inte dö liksom.”
”jo, snälla låt mig dö!”
Så det finns saker jag är mer rädd för än att dö: förlorade assistanstimmar,  blindhet och pariserhjulet. Logiskt? Nja.

Hela dagen hade vi planerat att avsluta den med att spela en spinn på ett chokladhjul: oreo. Min unge vann! Kan en få ett bättre avslut? Hurra! Hurra som fan! Nästan två kilo choklad i hennes famn.

 

Syntolkning bilder, Bild 1: Bergochdalbanan Helix Bild 2: Bergochdalbanan Valkyria Bild 3: En vagn i en bergochdalbana med människor i. I mitten av vagnen sitter Frida längst ut och tweenien bredvid.  Bild 4: Vilirummet. Fride ligger nerbäddad under en gul filt.