Tag Archives: kläder

Mode för aktiva sitters

Här om dagen hade jag ett kul uppdrag. Jag rullade mannekäng åt designern Louise Linderoth medan hon höll en föreläsning i Örebro. Hennes examenskollektion på Textilhögskolan i Borås blev hyllad i amerikanska Vouge  och visad på bl.a. London fashionweek för två år sedan. Två outfits från den kollektionen fick jag visa medan Louise berättade om historien bakom plaggen som skapat modehistoria.


Själv är jag ett fan av kollektionen ”Have a seat”. Jag minns mycket väl bilderna och rubrikerna  när de normkritiska plaggen stal strålkastarskenet från mer etablerade designers runt om i världen. Den är så smart och spot on i och med att ta just jeans som är ett plagg i princip alla har en relation till. Framför allt relaterar många till svårigheterna att på på sig tighta jeans och att sitta bekvämt i jeans. Den som sitter i en rullstol får leva med att mycket uppmärksamhet dra till benen och att bli förminskad till funktionsvariationen som gör att du inte står upp på dina ben. Genomgående i kollektionen är att modellen bär jeans som på olika sätt täcker eller exponerar modellen i olika former av jensbyxor. Ofta får byxan täcka överkroppen och ibland till och med delar av ansiktet.

Louise berättade om sin historia och resa till att skapa den här kollektionen. När hon berättade om kollektionen visade jag upp två av kreationerna som visats på catwalken. ”Den där kom nyligen tillbaka från House of Gaga.” Sa hon just när jag tagit på mig byxdressen med byxlinningen som krage vid utprovningen innan seminariet. Hörde jag rätt? Jag hörde rätt.

Jag har gjort lite olika modelluppdrag förut, men det här var lätt den roligaste utmaningen. Kanske för att jag klickade med designern eller för att kläderna var så uppkäftiga konstverk gjorda för en uttrycksfull rebell. Kom och ta mig då!

Louise har också designat sittjeans för dr Denim. De är tighta som as men bekväma och relativt enkla att få på sig. De är framför allt formade för en sittande position.

Se mer av Louise Lindroth på instagram
@Lou.Linderoth
@Girlsonwheelsswe

 

 

 

Sen gör jag tvärt om

Ottilia har fått nya tights av sin mormor. Hon lägger ut dem snyggt på soffan och funderar.

-Mamma, vilka ska jag ta idag?

-De vita och svarta. Lätt! Så coola! Love em. 

– Då tar jag de andra med blommor på för du har så dålig smak

-Men hallå! Varför frågade du då? 

– Det gör jag  alltid och så gör jag tvärt emot vad du tycker så blir det bra.

–  Meh! Fast… Jag har faktiskt lagt märke till det… Så, jag är alltså inte coolast i stan?

– Eh? Nej!

– Är jag visst. 

Klänningar i en butik utan namn

Det fanns mycket vackra kläder och tyger i Vietnam, men att shoppa kläder var inte helt jättelätt. Storlekarna är helt annorlunda i Asien. Jag som har storlek M hemma behövde storlek XXL där borta. Sen tänkte jag att det vore trevligt att hitta en bra skräddare och sy upp några plagg. Inte en snubbe som skickar beställningen till en fabrik där något sliter under farliga arbetsförhållanden utan någon som syr kläderna själv.

Jag lade ner lite tid på efterforskningar och fick vägbeskrivning av en tjej till en liten
klädbutik utan skylt. Den var liten och utmed väggarna hängde väldigt fint designade kläder. På golvet låg små rester av tygprover. Skräddaren som jobbade där var jättemysig och hette Thuan. Jag hade med mig min favoritklänning och bad honom sy upp tre likadana i olika tyger. En enkel modell som är bekväm, men fin. Han hade inga tyger i butiken för tillfället så jag åkte till grannstaden och köpte in tyger själv.

Han sydde på dem på tre dagar på en gammal symaskin som drevs med fötterna. Klänningarna blev superfina och jag fick en ny vän. En 40-årig japan som ser ut som 19 och bor i sin butik i Vietnam.  Nu är vi Facebook-buddies.

När vi tapetserar

Nog händer det lite grejer här i det nya huset ändå. Även om listan över vad som ska göras tycks växa snabbare än listan över vad som avverkats. Jag ska nog få tummer ur snart och ta lite bilder. Måste bara, ni vet, städa först.

I söndags fick Ottilia upp sina tapeter på rummet i alla fall. Min svägerska Elsa är kung på att tapetsera och hjälpte oss. Sven kan inget om tapeter och ville inte tapetsera. Jag kan inte heller tapetsera så jag överkompenserade väldigt entusiastiskt genom att köpa mängder av onödiga tillbehör på Rusta och klä mig i fulaste arbetarkläderna. På morgonen taggade jag Elsa på facebook och skrev att idag ska vi tapetsera! Tjoho! Jag fick gå in och rätta mig själv senare, för allt jag gjorde den dagen var att skruva bort två elkontakter. Sedan satt jag mest och såg glad ut medan Elsa for upp och ner på trappstegen med klister och tapetvåder. Hon ställde frågor som ”Frida, vill du att vi ska skära tapeten precis i skaven till listen eller låta den gå över lite?” Jag kisade fundersamt och svarade varje gång ”Jag ser inget. Jäkla motljus! Vad  tror du blir bäst? Då gör vi så.”

Slutresultatet blev jättebra. Tapetmönstret i sig är ju minst sagt jobbigt för ögonen, men det är ju Ottilia problem. Hon fick välja själv och ville inte ha någonting annat efter att hon sett rosa leopardtapeten. Passar minst sagt bra  ihop hennes walk-in-closet utan väggar som hon har mitt i rummet också.

Chockladmissbrukande mamma i onåd

Jag råkade i onåd hos min femåring i morse. Jag förtjänade det faktiskt för jag hade ätit upp allt godis utan att bjuda henne.

malmo_chokladfabrik_lakritsNi förstår, jag fick en chokladask i alla hjärtansdagspresent av min vän. Då ville Ottilia förstås att vi jag skulle öppna den på en gång, men jag vill spara lite på den. Jag lovade också att när jag väl öppnade den skulle hon få smaka. I morse hittade hon chokladasken fiffigt gömd under soffan och väldigt tom. Hon slet verkligen isär hela asken för att veta säkert.

Jag försvarade mig med att jag inte alls glömt bort henne. Att när jag ätit chokladen visst sparat två chokladhjärtan åt henne. Det gjorde jag minsann, men igår kväll råkade jag äta upp dem också. Vem hade kunnat tro att det skulle bli ett världskrig av det liksom. Det var ju faktiskt MIN choklad. Ottilia lovade från botten av sitt hjärta att hon aldrig ska förlåta mig och att hon aldrig skulle ta på sig kläder till dagis. Jag funderade på att berätta att pappa ätit upp godispåsen vi hade hemma bara för att verka lite mindre hemsk, men lät bli.

3marshmallowsHon tog på sig kläder till slut så en dag förlåter hon mig nog också. Jag måste hålla med om att det var taskigt att äta upp godis som jag lovat bort till henne. Speciellt med tanke på att vi provade marshmallowsexperimentet på Ottilia för några dagar sedan. Det är ett experiment som inleddes 1972 på Stanford Universitet. Testpersonerna var 4 år gamla och fick en tallrik med en marshmallow framför sig. Testledaren lovade barnet en till marshmallow om barnet kunde vänta med att äta den hen hade framför sig medan testledaren var bort. Sen gick testledaren ut och genom spegelglas iakttog man barnets strategier för att behålla sin självkontroll. De sparkade på bordet, blundade och tuggade sitt eget hår bland annat. I genomsnitt kunde en fyraåring vänta tre minuter innan hen åt upp godisbiten. Vissa åt upp den så fort testledaren lämnat rummet. En tredjedel av barnen lyckades vänta de 15 minuterna hen var ensam och fick sen en andra marshmallow. Test följdes upp tio år senare då man konstaterade att de barn som haft lågt tålamod som barn i större utsträckning hade problem i tonåren med skola, familjerelationer, stress och att hantera vänskap. 30 år senare följde man upp testet ännu en gång och såg att samma grupp nu hade större problem med fetma och droger.

Enbart för skojs skull provade vi testet på Ottilia med godisnappar. Vi frågade Ottilia om hon ville göra ett test och förklarade hur det skulle gå till. Det ville hon. Vi lämnade henne ensam vid köksbordet med godisnappen framför sig och satte oss i vardagsrummet. Efter en stund sa Sven att han kunde höra att Ottilia spelade på sitt lilla gameboyspel vid bordet och det var ju lite fusk. Jag rullade ut i köket och frågade Ottilia om hon vill avsluta testet eller lämna ifrån sig spelet. Testet fortsatte och från köket var det knäpptyst resten av tiden. När vi kom tillbaka till köket låg godisnappen orörd. Vilket tålamod!! Sen fick vi syn på en hög av mandarinskal bredvid nappen. Ottilia hade helt enkelt gått och tagit sig en mandarin medan hon väntat. Så kan det ju gå när man håller testet i ett kök istället för ett tomt rum med spegelfönster. Smart unge! Hon fick självklart den andra nappen sen som vi lovat.

Man skulle kunna se grejen med chokladasken som ett marshmallowsexperiment. I så fall misslyckades jag Big time! Jag kommer helt enkelt bli en fet knarkare och jag har mycket att lära av mitt barn.

Ledsagad på Marieberg galleria

Ibland oroar man sig verkligen i onödan. Det blir ofta så när nåt är besvärligt att man undviker det så långt det går så att man till slut nästan får ångest av bara tanken av att man måste ta tag i det, som att köpa byxor. Men missförstå mig inte, det är verkligen skitjobbigt att prova byxer för mig. MEN igår gick det bra ändå. Dels så varvade jag det med lite trevlig shopping och så hade jag ju min veteranledsagare och assistent med mig. Det gjorde ju att allt runt omkring flöt på bättre.

Det blir ju en helt annan grej när man har nån som hjälper till att flytta småhinder så man kommer fram, sträcker fram micken till kassabiträdet, knäpper upp knapparna på jeansen man ska prova, leta på prislappen…  En smarrig fikapaus på Espresso hause underlättar ju också.   Emellanåt glömmer jag bort att jag har den där hjälpen av mina ledsagare och att det är just precis sånt här ledsagarservice är till för, så man inte ska isolera sig från att göra de här normala grejerna.

Man måste verkligen akta sig för att fokusera på det jobbiga.

Man blir ju lite glad när man ser att de satt upp taktila skyltar för synskadade utanför alla butiker. Det är synd att butiker bara verkar vilja att alla ska kunna komma in och gå runt inne hos dem. Raka gångar är verkligen underskattade i handeln! Men marieberg som galleria är bra byggt. Inga trappsteg eller kanter. Ljust och lätt att ta dig runt i byggnaden. Bra handikapptoaletter.

Upplyftande!