Tag Archives: inspiration

Tidernas moviesnacks

img_7672Igår var det biopremiär för Star wars Episod Vlll -The last jedi. Eftersom Carrie Fisher avlidit efter att originalinspelningen avslutats så är det också sista filmen som en säkert vet att prinsessan Leia är med i. Jag ville göra något särskilt för att fira Leia Organa. Det fick bli en modell av hennes mest kända frisyr som moviesnacks.

Jag gick på premiären med min kompis Daniel. Vårt biomums hade vi på huvudet i form av hårband med stora bullar på. Jag var förstås tvungen att göra det väldigt, väldigt noggrant.

Så här gjorde jag.

img_01871. Köpte 4 stora kanelbullar. Klippte till två långa satinband.
2. Klippte till fyra runda plattor av hårt papper. (Slaktade en papperslapp som jag hade till övers).
3. Klippte två långa slitsar o varje platta. Tejpade kanterna på slitsarna så det skulle hålla.
4. Drog satinband genom slitsarna och tejpade igen img_0185ytterkanten på slitsarna. Plattan ska sitta fast på satinband med kunna flyttas på det.
5. Jag hade förstås väldigt mycket hjälp av assistenten att genomföra det här. Om din assistent är som min kommer hen tycka att det här är tokroligt projekt.
6. Med brodyrgarn av bomull och en tjock nål sydde jag fast bullen på plattan. Går säkert fint att använda vanlig tråd, men större risk att den skär igenom bullbrödet så bullen lossnar. Försök sticka upp nålen i bullgliparna och ner i en annan glipa. Var försiktig så du inte syr fast satinbandet.


7. Om din assistent är som min hinner ni inte sy mer än några stygn innan hon börjar berätta för dig att du är konstig.
”Det här är det konstigaste jag gjort nånsin.” Sa assistenten. ”Vi syr i en bulle, Frida.”
”Nä, det är inte så konstigt. Du har ordet ”korv” tatuerat ovanför röven. DET är det konstigaste du gjort.”
Medan vi satt och sydde listade vi de konstigaste grejerna vi gjort i våra dar. Bra tips för att få tiden att gå!
8. Knyt ihop ändarna på baksidan av plattan och sätt en tejpbit över så den inte skaver på kartongpappret.
6. Sätt bandet på huvudet, gör rosett på bakhuvudet, Justera bullarna och känn dig skitcool, för det ÄR du, (Doń´t care what nobody says!) OCH du luktar kanelbulle. Att äta kanelbulle är inte ens lika härligt som att faktiskt lukta på en kanelbulle.

Och sen… Pose!

 

Och filmen då? Den var bra! Muppar som gnäller kan ta  sig i bullen!

Det här åbäket behöver lite feeling

För några veckor sen provade jag ut en rullator med ståbord. Det kändes inte kul alls. Det är skönt att stå upp, räta ut ryggen och gå på egna ben. Jag använde rullator innan jag accepterade rullstol. Då hade jag ständigt ont och kände mig ständigt begränsad av mina ben. Att börja använda rullstol var en lättnad. Jag kände mig mer fri och rörlig. Det var lite konstigt. För min omgivning upplevde mig som mer funktionshindrad eftersom jag nu satt i rullstol. Jag upplevde mig som mer självständig och funktionell. Negativa känslor inför förändringen projicerade jag på över omgivningen.

Det tar emot att skaffa rullator igen, även om den inte är tänkt att användas varje dag och hela tiden. Att gå runt en stund med den hemma blir ett träningspass. Jag ska börja försiktigt. Vara så snäll, så snäll mot kroppen har jag lovat. Vi får se vad fötterna säger.

Jag behöver ofta lite tid att ta till mig förflyttningshjälpmedel. Jag behöver få tycka illa om den och vad den representerar för mig. Från början tänkte jag att jag skulle ha en smidig sak som jag kunde ha ihopfälld i garderoben och plocka fram vid behov, Smidigt upphängd på nån cykelkrok. Jag är nördig när det gäller förvaring. Förvaringen är viktig. Det visade dig dock att de ihopfällbara modellerna varken mötte mina behov eller ens var särskilt smidiga att fälla ihop. Det stadiga åbäket som passade mig bäst föll mig inte alls i smaken visuellt. Sånt kan man ju tänka sig förbi och komma över men jag kände starkt att jag ville komma på ett sätt att få åbäket kännas roligt, spännande och kul. Jag ville få lite jäkla feeling! Så jag bjöd in så många jag kunde till garnjunta och bad dem hjälpa mig klä rullatorn i garngraffiti.

Det här är exempel på garngraffiti:

img_7447-1Sju personer kom. Jag bjöd på veganmat och fika. Drog fram min gammelfarmor schäslong, en fåtölj och soffa runt vardagsrumsbordet. Köpte in färgglatt garn från stadsmissionen och Bra&Begagnat. Budskap kring solidaritet, kärlek och jämställdhet  välkomnades. Alla fick bidra med exakt vad de ville utan krav eller prestige. Bara mys och trevligt att greja ihop. Det BLEV trevligt. Supermysigt faktiskt. Både hörande och teckenspråkiga. Både gamla vänner och nya bekantskaper. Nån virkade, nån stickade, nån gjorde makramé, nån gjorde små hattar och rosor av garn, ottilia och hennes bästis tvinnade, nån gjorde en cool knapp, nån började med ett broderi. Vi hann med halva ungefär så vi ska köra en till junta efter nyår.

Nu blir en ju så där mysglad när en tittar på rullatorn parkerad i sitt hörn. Ett konstverk som känns lovande. Taktil och mysig att känna på. Bra feeling, helt klart!

Tack för hjälpen!

Smarrigt hus säljes

13ba2aa6b86594ef584179c1af86bd95På söndag är det visning av  vårt hus. Sedan blir det förhoppningsvis sålt. Det gör ont som fan, men när det väl är gjort kan jag nog ta till mig mitt nya hem. Framförallt kommer jag kunna betala för två tredjedelar av mitt nya hem och slippa hög ränta. Huset är som en bebis med födslovikt på 30 ton och en navelsträng som löper drygt en mil längs den snöiga diket ända till mig men jag vet att hon inte är min längre. I somras  var tanken att acceptera en sån sak bara omöjlig. Att nån annan skulle bo där med två helt fungerande ben. Nån som inte behövde de smidiga rullstolsanpassningarna. Eller nån som MÅLADE ÖVER våra färgglada väggar. Hemska tanke. Den tanken kunde jag inte ens ta i med hjärnskrynklartång. Jag minns känslan och paniken i att befinna sig på en plats där man inte ens kunde föreställa sig en väg framåt, än mindre en väg tillbaka, samtidigt som marken under en började rämna. Hu! Till slut var vad som helst bättre än att stanna kvar just där.

3ae8eadb455942a9de631ee18de7be6fI husets väggar bor ändå en stor lycka för mig även om människorna i det gick sönder. Jag älskade att bo där, skriva där, fira födelsedagar där, laga mat där och uthärda vintern där. Jag vill verkligen se att någon annan fyller huset med liv och glädje. Huset förtjänar fasen det.

Kanske att någon med rullstol köper det. Att hitta ett hus som är anpassat från början är ju som att vinna på lotto. Det är inte helt omöjligt. Eller så är det en helt vanlig familj (med ben och allt) med nån liten krabat som kan ränna med sina lära-gå-vagn genom hela huset, ut mellan uterummets glasdörrar, ner från altanen och ut i gräset utan att stå på näsan. Mormor kanske hälsar på och ta sig in med rullator och allt och utbrister ”Inte tänker man på att det är så bra anpassat här, inte!”
Är de så inne på Shabby chic kan de väl få måla vitt också… om det gör dem glada menar jag. Familjen och mormor alltså.

Världens bästa hus är det i alla fall och den som vågat köpa det kommer får ett energisnålt, ombonat, anpassat, färgglatt hus som byggdes av några som tänkte att de skulle bo där resten av sina liv. De skulle låta sitt barn växa upp där så de kostade på huset god kvalité, hållbara material och gott om utrymme. Placeringen är på landet, 10 min från stan med riktigt fina människor och djur som grannar.

Jäkla lyckosar!

Annonsen till huset hittar ni här :
http://www.hemnet.se/bostad/villa-6rum-gryt-orebro-kommun-gryt-432-10634696

(Klocka för att se bilderna i ett större format)

inspiration från en gammal däckverkstad

Kvällen och morgonen ute i Stubbetorp ägnade jag mestadels täkt av en skön filt i soffan framför braskaminen småpratandes med husfolket eller spanat efter nya ändringar i inredningen. Man ser andras hem på ett helt nytt sätt när man själv bygger hus. Saker man aldrig lagt märke till annars. Vad som gick för mig här var hur mycket jag och Sven hämtat inspiration ifrån pappa och Annes hus. Den öppna planlösningen . Det geniala i att ha två sällskapsrum, varav den ena ligger intill sovrummen och tjänar som TV-rum,  medan den andra har mysiga soffor framför en härlig braskamin och öppen köksdel. Jag gillar när man kan umgås utan att TV hela tiden är med. Jag tycker om att jag liggandes i soffan ändå har folk omkring mig. Nån som pular i köket, nån som käkar vid köksbordet eller nån som stoppar in ny vedklabb i kaminen. Jag minns hur jag och sven när vi var igång och letade hus satt här och sa att ”det här huset på landet men närmare stan vore ju perfekt.”

Jag är inte uppväxt i det här huset. Eller jo, det är jag visst det, men jag har inte bott här utan i huset bredvid. När jag var liten var det en däckverkstad som min pappa drev kvällstid men maskiner, bilar och högar av bildäck. Än i dag älskar jag doften av däckgummi och bensin. Efter det var det ett tomt hus perfekt för oss ungar att ha hemliga klubbar och disko i. Innan var det ett hönshus.Nu är det ett bostadshus med väldigt bra planlösning.
(Klicka på bilderna för att se dem i stort format)

Vi gör så himla rätt som bygger vårt hus som vi gör, det kommer passa oss. Det är en skön känsla att ha när hela projektet ännu en gång stannar upp. Den här gången är det ett köpebrev som fattas för att vi ska få starta bygget. Ett köpebrev som vi inte ens visste existerade. Mäklaren skickade det till vår bank när vi betalade tomten utan att nämna det för oss och bankmannen tänkte att det där tar nog mäklaren hand om men kontaktade varken oss eller mäklaren. Nu har det legat i deras byrå i flera månader som en stor stoppkloss. Sådana här skitsaker dyker upp hela tiden. Vi skulle börjat bygga i början av hösten. Nu är det mars månad och vi har ännu inte fått börja. Man får fokusera på det man kan påverka och tänka på hur resultatet kommer att bli i slutänden.