Tag Archives: frida

Händer mycket på jobbfronten nu.

Livet leker! Jag blev varslad från mitt tidigare arbete vid nyår och det var bra för det gav mig boosten att på riktigt våga satsa på nya utmaningar.  Jag slängde ut trådar åt olika håll.

Jag var då begränsad till sjukersättning på 7500 kr och lön på 3800 kr i månaden. Det blir man då inte tjock på och jag har satt upp mål för mig hjälp för hur jag ska kunna öka min levnadsstandard. Jag är ganska begränsad av min ork så jag resonerade att jag antingen behövde ett arbete där jag klarade av att gå upp i arbetstid eller som gav bättre betalt per timma eller både och. Jag tror kanske att jag är på väg att få både och.  Min tidigare arbetsgivare var fantastisk på att anpassa sig. Det var låg lön men chefen och kollegorna var underbara. Jag har fått med mig mycket vetskap och mentala redskap därifrån som jag inte hade när jag började sju år tidigare. Som frilansare kan jag få en helt annan inkomst. Jag har hittat en nisch där jag kan använda allt jag byggt upp genom att blogga på fritiden tidigare. Jag tackade nej till attt ta emot starta eget-bidrag från Arbetsförmedlingen, Det innebar nämligen att jag skrev på ett lån från dem på 60 000 och det vågade jag inte. Jag behöver inget lån. Jag behöver hjälpmedel, stöd för tolkkostnade och ev ett stödbiträde. Det kan jag få hjälp med utan deras starta eget-bidrag (som egentligen är ett lån). Jag sköter mitt företag hemifrån med minimala omkostnader. Företaget heter ”Kreativitet av Frida Ingha” och är ett kommanditbolag.

Jag behöver stabilitet och trygghet också. En anledning till att jag startade företaget var att Arbetsförmedlingen drog ut på beslutet om lönebidrag som jag har rätt till. Jag blev tillsagd att ”normalt så går man tillbaka till 100% sjukersättning i din situation utan fast arbete.  Det är andra gången i mitt liv som jag får höra det från AF och jag tycker det  är beklagligt att handläggare får ha den inställningen. När AF  inte lyckats ta beslut efter 4 månader satte jag mitt företag i bruk och började fakturera för de uppdrag jag hade tagit. Jag tog inte ut nån lön utan investerade pengarna i arbetshjälpmedel jag inte klarade mig utan. AF kunde inte utreda mina behov av sådana innan handläggaren tagit sitt beslut nämligen. Jag ville fortfarande ha en anställning och hade en arbetsgivare som ville anställa mig för ett projekt som ännu inte fått medel att sjösättas. Lönebidraget hade hjälpt mig att komma igång att arbeta. Jag har gått utan inkomst i fem månader utan levt på mitt huslån. Jag trodde inte att det skulle ta så lång tid ocbhAF beslutade att inte ge mig lönebidrag just för att jag startat mitt företag och tagit tre uppdrag under 5 månader. Hmmm… sånt är livet. Hade jag suttit på ändan och gjort ingenting hade allt gått bra. Det är alltså vad vi som samhälle uppmanar våra arbetstagare.

I går skrev jag på ett anställningsavtal på 25% för Europakooperativet Duvan. Det är första gången sen tonåren som jag får ett jobb utan lönebidrag. En aning orolig var jag när lönebidraget gick åt skogen. Nu hade liksom inte arbetsgivaren nån anledning att välja mig och min kompetens över en normat. Över någon utan mina avvikande funktiopnsvariationer. LÖnebidraget är ju en slags extraskjuts för att få nån chans att bli utvald bland andra arbetssökanden. Att skriva på det där anställningsavtalet kändes sjukt bra. Att jag inte väntat sen januari i onödan. Att jag inte startat företaget i onödan.Att med säkerhet känna att man väljs ut som arbetstagare för min kompetens ochh inget annat. Att inte behöva få sin anställning omförhandlad vid jämna mellanrum av AF. Det här betyder att jag har en arbetsgivare vilket är en enorm trygghet jämför med eget företag när man har en progressiv sjukdom. Under sommaren kommer jag arbeta 25% och ta ledigt när jag tar andra uppdrag. I höst kommer jag prova på att gå upp i arbetsförmåga till 50% så jag kan både fortsätta mitt fasta arbete och frilansa bredvid. Jag har också tagit på mig uppdraget som styrelseledamot i assistanskooperativet  STIL.

Score!

Håll liv i protesten mot nedskärningen av LSS!!

Igår manifesterade vi för LSS. Det gick riktigt bra. Det är inte för sent att skriva på namnlistorna. Manifestationen hölls i 21 städer samtidigt. Här i Örebro var vi ett hundratal har jag hört som tågade från Våghustorget till rådhuset och skanderade. Svempa Sörensson som lett arbetet med manifestationen hälsade välkomna och berättade om sin kamp. Jag höll manifestationens brandtal riktat till allmänheten, regeringen och riksdagen. Christer Johansson höll tal om kommunens indragningar riktat till kommunalrådet Per-Åke Sörman som sedan svarade och tog emot en skrivelse.

Läs mitt tal här!
Att hålla det där talet. Det var riktigt känslosamt. Jag har tittat på talet nu i efterhand och man kan så tydligt se känslorna i ansiktet. Sorg, ilska, smärta och rädsla. Eller så ser jag det för jag kände det. Det tog mycket tid att skriver det här talet, just för att det var så känslosamt. Varje gång känslorna blivit för personliga och starka har jag fått tagit en paus och coolat ner mig lite. Att skriva och hålla det var världens bästa terapi.

Tal av Frida Theolinda Inghamn vid manifestationen i Örebro:

Publicerat av Christer Johansson den 4 december 2017

Jag läste fel vid några tillfällen. Ingen fara på taket. Vid ett tillfället blev det dock så missvisande fel att jag vill skriva in en rättelse här. Jag sa att Åsa Regner undviker debatten i riksdagen. Undviker att ta debatten i riksdagsvalet skulle det vara. Åsa är rätt känd för att inte dyka upp i debatter som är besvärliga för henne, men senaste debatten var hon definitivt där och delaktig.

Låt inte våra ansträngningar följa tidvattnet bort. Hjälp oss att hålla liv i debatten! Att skriva protestbrev till politiker. Att dela det här blogginlägget! Låta det här bli en viktig valfråga för er! Ska vi påverka vad som händer med LSS är det nu vi har chansen, inte efteråt. Åsa Regnér direktiv till utredningen är fortfarande att göra stora nedskärningar på LSS. Det är inte läge att luta sig tillbaka och tänka att nu löser det sig nog. Det är nu vi ska ställa krav regeringen så vi får ordentlig förändring och ny lagstiftning, Upp till kamp!

Fler bilder…
(klicka för att se bild i större format.)

 

Kunde du inte se filmklippet? Klicka här.

 

 

En ser inte vilka som iakttar en på dansgolvet ändå

I Göteborg för både jobb och nöje. Jag skulle gått ut med en kär gammal vän igår kväll, men han blev sjuk. Jag bestämde mig för att gå ut ändå. Sällskap hittar en ju alltid. Gayklubb var ledordet och jag slöt upp på Bee bar som serverade helt bedrövlig öl on tap men husets vin var bästastebäst. Fast mest var jag ute efter dansgolvet och där var det riktigt kul. Jag är inte särskilt försynt av mig. Jag älskar att dansa sittandes och leva ut musiken överdramatiskt. När en kommer ut på ett dansgolv i rullstol får en oundvikligen uppmärksamhet. Om en varken ser eller hör (annat än de blinkande lamporna och musiken) så är det inte svårt att strunta i hur en ser ut. En ser inte omgivningens reaktioner eller vilka som iakttar en ändå. Min assistent höll till precis bakom mig utan att delta och ibland stack hon fram en hand och syntolkade omgivningen. ”Tre snubbar dansar med dig nu.” ”Tjejen med tatueringen du mötte i baren vill nog dansa med dig” plötsligt en hoppig kram från ingenstans. Score! Assistenten var förstås också tolk när nån försökte prata med mig. Det var ju stört omöjligt annars. När vi fick ut för en nypa luft gick det ju lättare att med hjälp av hörselslinga prata direkt med folk. Hurra för teckenspråksutbildningen jag kostat på assistenterna! Ära vare att en vägrat begränsa sig till ett enda kommunikationssätt. Jädrar vilken tur att vi tog bilen istället för att promenera tjugo minuter till klubben för det var pisskallt och blåste. Det hade inte blivit nån dansa av och jag hade blivit sängliggandes två dagar efteråt.  

Klockan nolltre tändes alla lamporna och en bara ”Nämen, är det så här det ser ut här! Oh, är det dig jag dansat med halva kvällen? Goddag.” 

Skitkul kväll!
Soundtrack: What´s up av 4 non blonds som spelades under natten. Så bäst! Lyrics

Vem är du och varför skulle jag bry mig?

Jag läste igår en en artikel om bloggande. Kvinnan i artikeln sa att det första man ska svara på i sin blogg är ”Vem är du och varför skulle jag bry mig?” Jag blev inspirerad att uppdatera presentationen av mig själv i min blogg. Det var inte så svårt. Det kom lite av sig självt. Så här blev det…

20140212-191137.jpgJag är Frida och du råkade säkert snubbla in i min blogg efter att du läst och gillat något jag skrivit.  Kanske gillade du min stil. Kanske snappade du upp att jag är har ett rörelsehinder samt dövblindhet och att det ger mig ett ganska så unikt perspektiv på saker. Du ville veta mer. Jag passar inte alls in i samhällets stereotyper och fördomar av hur en funktionshindrad ska vara. Om du lyssnar på vad jag har att säga kommer du snart märka att jag är rolig, smart och intressant. Jag delar med mig av sånt som de utan funktionshinder aldrig kommer att uppleva. Mina åsikter är  rödgröna och starka kring det som rör alla former av jämställdhet.

Jag bor i Örebro med min man Sven och vår charmiga femåring Ottilia. När du läser den här bloggen får du möjligheten att stundvis se rakt in i mitt  huvudet och hur det är att tackla min fantanstiska förjävliga vardag. Jag är en  helt underbar mamma och levnadsglad quinna med intresse för gamla hollywoodfilmer och att göra läckra 20-talshattar. Jag tacklar min vardag med både bättre och sämre resultat. Jag släpper stundtals in er i mina hemliga rum där jag berättar hur det känns att ha en progressiv sjukdom som bara kan bli sämre. Tankarna som rusar, känslorna som dunsar ner i knät och insikterna som får mig att gå vidare. Här kan du alltså läsa om min kamp att ändå fortsätta leva mitt liv! Ett gott liv på annorlunda villkor.

Så lätt kan en del av ens liv går upp i rök bara så där.

Tack vare facebookgruppen för personer med PHARC och google får jag veta mer och mer om sjukdomen, men det är svårt att ta det till sig just nu. Jag har kommit till en punkt där det inte stressar upp mig längre. I början blev det nästan ett tvångsbeteende att söka och läsa, även när jag inte orkade eller ville. Nu  kan jag släppa det när jag inte vill tänka på det.   Jag tänker inte så mycket på det nu heller faktiskt, men vid jämna mellanrum när jag känner att jag vill veta och att jag vill läsa, då går jag in i gruppen eller läser en artikel jag hittat.

Jag har börjat berätta för familjen nu. Mamma bjöd jag över. Min pappa och bror skickade jag sms till. Fördelen med att jag tvingats vänta lite med att berätta för dem var att jag nu hade lite länkar med information att skicka över. Jag undrar vad

Namnet PHARC känns fortfarande så främmande. Som en teaterroll eller en okänd släkting på andra sidan jorden. Så… inte jag. Jag tror inte ens att jag sagt det högt än att jag har PHARC. ”Jag har fått en diagnos, den heter PHARC.”
Men lika avlägen som min nya diagnos känns, känns också den gamla. OPA1 känns som något jag drömt om. Så lätt kan en del av ens liv bara gå upp i rök.