Tag Archives: bali

Inked!

20140214-073348.jpgPå Bali gick man betydligt lättare klädd än i kalla Sverige. Kul att tatueringarna fick synas lite. Jag fick väldigt mycket uppmärksamhet för den på armen speciellt av surferdudes. De tyckte den var ascool. Ja, det är ju bara att hålla med dem. Den är skitsnygg. Jag blev sugen på att göra en till och när det var mulet näst sista dagen slog jag till. Självklart besökte vi lite olika tatueringsstudios och ställde frågorna om hur de hanterar nålarna och hygienen. Vi valde den dyraste och fräschaste.  Sen förevigade jag min dotters vackra namn i meningen ”Ottilia Ava Theolinda, dear child of mine” runt min underarm ihop med ett litet hjärta som hon ritat själv. Min man gjorde detsamma med lät Ottilia själv skriva sitt namn.
20140214-073401.jpgOttilia var med och måttligt intresserad. Det är nog först när hon blir äldre som hon kommer förstå vilken kärleksförklaring det är att nåla fast ett namn i ens hud. Tatueringen på överarmen är förövrigt gjord av Nikkeborg på Galleri 19 !

Om att resa utan handikappanpassningar

Det kändes nästan overkligt att komma hem igen. Inte bara för att det är 40-50 grader kallare än på Bali, utan för att helt plötsligt befinna sig i sitt hem där allt är anpassat för en.

Hotellrummet på Bali var inte handikappanpassat alls. Inga breddade dörröppningar, ingen sittplats i duschen, inga armstöd vid toaletten… Jag visste om det innan jag reste men tänkte ”det löser sig nog” och det gjorde det också. Funktionsnedsatta människor har det väl alltid funnits även om de enligt djungelns lag lär dött unga. På nåt sätt har ju de klarat sin vardag utan mina fancy hjälpmedel. Det innebar förstås två saker: enkla obekväma lösningar och att ta emot mycket hjälp från omgivningen. Några exempel på obekväma lösningar var att med assistentens hjälp ta sig ner i badkaret och duscha sittandes där eller att vi släpade in en klumpig träpall i badrummet som jag kunde hålla mig när jag satte mig på toa och sitta på när jag tvättade händerna. Innan vi tog in pallen blev jag direkt smärtsamt medveten om min dåliga balans. Den där tunga pallen en effektiv säkerhetsanordning och viktig eftersom jag inte kunde få in rullstolen i badrummet. Nästa gång jag reser och inte kan få ett handkappanpassat badrum tänker jag släpa med mig duschbrädan från mitt eget badkar och ett handtag som man kan sätta fast temporärt på väggen vid toaletten och duschen.

Det fanns ingen taklampa på hotellrummet, bara ett antal smålampor här och där. Det gjorde att jag såg väldigt dåligt. Jag såg bara det som var precis framför mig så och ingen ting om jag blev bländad. Det var besvärligt att vänja sig men vi spenderade mesta tiden ute ändå.

Jag kunde ta mig ut på altanen själv med rullstolen, även om det var smalt och krångligt, men ner från altanen behövde jag hjälp. Rampen var för brant. Jo, rent tekniskt kunde jag ta mig ner. Jag provade och det sa *pang* när vi landade, jag och rullstolen. Inte så snällt mot rullstolen som man ju inte vill riskera att den packar ihop under resan så jag fick snällt hålla mig ifrån att ta mig ner från altanen själv. I vardagen här hemma i Sverige skulle jag aldrig acceptera att ha det så. Även om jag har assistans är det skitviktigt att jag kan ta mig ut själv när jag vill. Men under en semester kan jag leva med det under begränsad tid.

Var det värt det, att offra bekvämlighet och viss självständighet för att kunna besöka ön Bali? Hell yeah! Det var en skitball resa som jag gärna gör om trots Balibelly och 35-timmars hemresa. Jag har lärt mig väldigt mycket under resan, fått nya inspirationer och kunskapen. Vem vill gå miste om det?

Konst, apor och Balibelly

Vi kom iväg till Ubud vid 12-snåret. Jag var fortfarande ganska sliten, mådde illa och hade svårt att äta så jag vilade bort förmiddan. Vi bestämde oss för att göra det bekvämt och enkelt för oss så vi hyrde en bil med guide av hotellet i sex timmar för 450 000 rp (ca 270 kr). På så sätt kunde vi undvika långa promenader i stark sol och onödigt letande.

Guiden är vänlig och heter Kadek. När vi kommit en bit på väg kräks plötsligt Ottilia i bilen. Vi svänger av vid en bilverkstad där det finns vattenslang att spola av lillstumpan med. När hon är rena placeras hon i mitt knä medan Sven och Kadek rengör bil och tillhörigheter.
”Mamma, jag känner mig så liten nu” säger hon med darrande läpp. Åh, mammas lilla bebis gull stackars hjärtat älsklingsplutt.
”Vi ska åka hem och stoppa om dig, lilla älskling”
”Näää, jag ska på utflykt till Ubud!!”
Två minuter senare har hon återhämtat sig och sjunger glatt medan herrarna städar i hettan. Efter ytligare några minuter är det rent och Ottilia vill fortfarande bestämt fortsätta. Chauffören påpekar att vi får betala fullt pris även om vi vänder nu. Medvetna om hur otroligt mycket vi kan komma att ångra det tar vi i alla fall beslutet att fortsätta samtidigt som vi gång på gång upprepar för ottilia när helst hon känner att hon vill åka hem till hotellet så vänder vi. Hon är viktigast av allt och pengar är inte viktigt. Klänningen är nedspydd men vi stannade till så Sven kunde sticka ut och köpa nya kläder till Ottilia. Ett stort linne med Mimmi på.

Guiden har en invand rutt som han vill åka och först tar han oss till en silverfabrik. Vi är trötta och orkar inte riktigt fundera på vad vi själva vill. Vi följer en gravid kvinna in som visar hur hantverkarna sitter och arbetar på fantastiska små silversmycken. Sen visas vi in i en enorm butik med dyra smycken. Vi har inte för avsikt att köpa något men tittar artigt samtidigt som vi samtalar på svenska om att vi nog får försöka styra upp det här annars kommer vi spendera dagen på liknande turistfällor vi inte ens är intresserade av. Efter en kort sund talar jag om för kvinnan att allt är bedårande vackert men att vi tyvärr inte vill köpa något. Hon försöker övertala oss om motsatsen men vi åker vidare. Ottilia är piggare än aldrig förr. Vi vill åka till Art-village som vi hör mycket gott om. Runt Ubud finns flera små byar där försäljning av olika konstformen utövas och säljs: trä, sten, silver… När man passerar dem ser man fantastiska föremål som om man bilade genom ett fantastiskt museum. Till slut når vi också lilla Art-village som störst av dem alla. Hade vi haft mer ork hade vi kanske velat promenera igenom grannskapet men nu åker vi till ett galleri och nöjer oss med det. Utanför visningshallen sitter två unga konstnärer och målar. Priserna är skyhöga men då är målningarna också väldigt vackra. Försäljaren vill självklart att vi ska erbjuda ett önskat pris för någon tavla. Jag säger att det har vi inte råd med. Det priset vi skulle ha råd att lägga på en tavla vore endast en förolämpning mot tavlan i sig. När vi tittat på alla tavlor återvänder vi till en tavla vi tyckte väldigt mycket om. Den kostar 700 USD (ca 4400 kr). Efter gediget prutande får vi till slut ner priset till 1200 000 rp (ca 700 kr). Det känns ju bra och försäljaren är också nöjd. Ottilia kräks i en buske medan vi väntar på att få tavlan ordentligt paketerad. Hon är snart pigg igen. Vi pratar med ett par från Nya Zeeland. De har också handlat konst men fick betala betydligt mer än vi. De är intresserade av min rullstol och varför jag behöver den. Jag förklarar vant och sakligt. De blir väldigt imponerade. Jag tänker att de nog skulle vilja ta med mig hem och sätta upp mig på väggen.

Ottilia vill åka till apskogen så det blir nästa stopp. Jag känner mig inte alls så sugen på den aktiviteten efter en liten incident tidigare på resan, då jag och Sven åkte med en guide upp i bergen. Vid ett tillfälle stannade vi till vid en rastplats där det var fullt med små aport som likt små söta kaniner tittade drömlikt på bananerna och nötterna vi inhandlade av en kvinna. När man höll fram godsakerna åt de direkt ur handen som vilka tamdjur som helst. Jag tänkte mig inte för och sträckte fram handen för att klappa en och då jävlar fick jag veta att levde. Aporna fräste och visade sina vassa hörntänder samtidigt som de ilsket kom emot mig. Jag ramlade över sven samtidigt som jag kastade bananer åt dem. Nä, träffa fler apor ville jag inte men jag följde med ändå.

Aporna i apskogen var inte lika söta till att börja med. De var ganska diviga och rakt på liksom. När en apa kom emot en gav man en banan, så var det bara. Kanske var det bara jag som upplevde det så för att jag var fjollig. Ottilia fick en hög bananer att mata dem med men det absolut mest intressanta för aporna var min hatt. De farliga bestarna klättrade upp på mig och försökte sno den så Sven fick bära den. Ottilia tyckte att det var fasligt kul så klart. När bananerna a.k.a. fredsgåvorna var slut vågade jag inte längre vara kvar och Ottilia hade slutligen blivit ganska trött trots allt. Nu var hon nöjd med dagen och vill hem. Det tog en halv evighet att ta sig igenom staden Ubud. I butikerna hängde dösnygga kläder. Det märktes att det är en designerstad. Nedrig att vi inte har tid att åka tillbaka.  På vägen hem kräktes Ottilia i bilen igen så vi fick slänga hennes nya linne, men till slut kom vi hem så hon fick en ordentlig dusch. Först framåt kvällen kom diarrén igår och tur var väl det.

Idag hade vi egentligen planer på att åka till Gili island men det var ju bara att ställa in. I morse var Ottilia pigg som en batterikanin kl fem. Dear lord! Hur kan hon inte vara trött?
”Vi gör nog rätt, men det är trist att missa Gili island” sa Sven när vi pustade ut i morgonsolen.
”Jo, men shit happends!” svarade jag.
”Bokstavligt talat!” flinade han tillbaka och jag tänkte att jag för all framtid, när någon säger ”Shit happens!” som tänka på magsjukan på Bali.

Balibelly

Det är vad man kallar turistdiarréen här. Både jag och Sven har drabbats av varsin omgång av hemska diarréer, feber och kräkningar. Ottilia har haft diarée. Jag fick min i natt. Vi var på ett väldigt trevligt matställe igår som hette  Casablanca. De serverade väldigt god mat till hyfsade priser och en av casablancaservitriserna hade en liten apa som Ottilia fick hälsa på. Det var lite av ett diskotek också och Ottilia blev frälst av dansgolvet. Efter maten ledsagade Sven mig till toaletten. Vägen dit gick förbi dansgolvet och när vi sen var på väg tillbaka ville jag vara så där impulsiv så mitt på dansgolvet svängde jag hastigt runt med rullstolen, men Sven som precis hjälpt mig uppför en liten ramp håll i rullstolen och bromsade min hastiga sväng. Jag lyckades ändå komma runt även om jag körde på hans tår i förbifarten. Sven tittade argt på mig och bara ”vad fan!”. Då fick han min mest pillemariska min och skönaste dansmoves så han hängde på på en gång. Jag hade väldigt roligt en stund och dansade utan någon som helst självbevarelsedrift. Det var helgrymt!

Det var en rolig kväll. Jag tror inte att jag blev sjuk av maten på Casablanca. Jag hade ont i magen redan innan maten serverades. Turistdiarrén här kommer man nog inte ifrån. Vi har tagit vaccination mot kolera och är duktiga med handsprit men åkte dit ändå. Det går över hyfsat fort i alla fall. Jag ägnade natten åt att 20140118-200648.jpgtömma magen och sen hela dagen åt att vila och försöka äta och dricka vatten. Vid lunchtid ha de jag fått i mig några kex och en liten bit vattenmelon. Nu på kvällen åt jag en portion pommes. Varje gång jag ätit kommer magsmärtorna och mattheten. Jag har sovit nästan hela dagen.

Vi hade som plan från början att åka till Balis konstnärliga centrum Ubud idag. Det fick vi skjuta på till i morgon men nu börjar min assistent må dåligt istället så vi får se om vi lyckas komma iväg. Suck! Damn you, Balibelly!

Morningmarket

Assistenten är ledig. Jag, Sven och Ottilia bestämmer oss för att börja dagen med att besöka den lokala marknaden dit balineserna själva går för att köpa sin mat. Den har inga fasta öppettider men är vanligen uppe mellan 6.30-10.30. Vid 8.30  promenerar vi i morgonhettan i Ottilia-takt. Shit, vad korta ben hon har! Hon ser många spännande saker också. Det påverkar nog gånghastigheten. Trottoarerna här liknar mer krigsområde än trottoarer så jag åker på vägen. marketSven har jobbet att både ledsaga mig och hålla ordning på Ottilia som hela tiden tappar sin solhatt. Det krävs ett helgons tålamod. Till slut är vi framme. Under ett gigantiskt, skuggande tak finns kakelbeklädda försäljningsdiskar på långa rader. Där säljer invånarna

allt möjligt som man kan och inte kan tänka sig att äta. Torkade små fiskar, vem äter det? Olja i begagnade vattenflaskor, plockade kycklingar, godis, grönsaker och självklart frukt. Stora högar av tropisk härlig frukt. Vi köper lite av den varan. Försäljerskan låter oss smaka på lite allt möjligt, skär upp mangon vi köper och lägger den i en påse så vi kan smaska loss. Vi är de enda vita här och vi vet att vi får betala högre pris för frukten än vad de andra gör. Det har vi faktiskt också råd med. Det kan ju vara kul att pruta, men jag känner att vi förlorar mindre på det än vad hon vinner på om vi betalar det där lilla extra. Det är viktigt att tänka på när man besöker sådana här länder tycker jag.
Jag står bredvid en mamma med en liten pojke som är sminkad. Jag försöker prata med dem men mamman kan ingen engelska samtidigt som det märks att hon vill försöka prata med mig. Jag ger pojken en peng och vi vinkar lite till varandra. Han verkar ha kajal kring ögonen och han är lite blyg. Jag visar upp mitt eget barn och Ottilia vinkar förtjust till den lilla. Mamman vinkar tillbaka.
Vi går vidare. Det är nästan enbart kvinnor som säljer saker här. Jag frågar vad allting är men får mest bara veta namnen på ett språk jag inte förstår och om det är ätbart eller inte.

Det finns försäljnings-kryp-in också. Där säljs vardagsgrejer som kvastar, burkar, kastruller och dekorationer. Inte mycket för turister förutom några fina hantverk. Medan Sven tar Ottilia till toaletten pratar jag med en kvinna som kan ganska bra engelska. Det är svårt att höra vad hon säger i den högljudda miljön men med min hörslinga lyckas vi. Hon berättar om sin familj och att det är de äldre männen som sitter och gör hantverken som säljs. ”De har inget viktigare att göra ändå” skrattar hon. Jag vill gärna köpa någon av hennes många vackra korgar, men de vore omöjliga att få med sig hem på planet.
”No problem” säger hon och visar att jag kan bära korgen på huvudet. Hm, nja. Istället köper jag en väska av henne. Hon säger att den kostar 60 000 rp. Jag säger att jag gärna tar den. Då sänker hon priset till 50 000 rp som en vänskapsjäst. Det är ungefär 25 svenska kronor.

När vi flämtande kommer ut från marknaden är klockan strax efter tio på förmiddan. Vi går in på ett litet cafè för en paus och fylla på vätskedepåerna. Promenaden hemåt sen blir tuffare än promenaden dit. Det är varmare och jag kan inte längre rulla på vägen. Vi tar ännu en paus och äter innan vi kommer hem. Hur Sven och Ottilia kan ha ork att sen direkt bege sig mot poolen då förstår jag inte, men för mig blir resten av dagen vilodag och skrivodag. Jag tänker just då att ett svalt hotellrum med en gigantisk säng, vatten och honungsrostade jordnötter är en enda stor frälsning!

Vi kommer fram till slut…

Bali

Vi anländer trötta och storögda till Denpasar. Flygplatsen får oss att vakna till.  Äldre asiatiskt arkitektur med toppiga tak, valv och tropiska växter möter hela fönsterfasader, raka linjer och och glastunnlar rakt genom grönskan uppe i luften. Man får direkt känslan av att ha kommit till en annan värld. Ett Narnia i Stilla havet. Vi har en ledsagare här också. Han är rar och jättegullig. Så börjar han prata om att vi ska betala honom pengar. Hans engelska är inte den bästa. Det är drygt en miljon han ska ha. Vad fasen försöker han med?! Men så minns jag att alla turister får betala visum på flygplatsen. När vi räknar om summan han bett om i svenska kronor inser vi att det inte är mer än 600 kronor för alla fyra personer. Okej, det låter rätt och riktigt. Det är vi med på. Tack tack!

Sanour som är den lilla orten där vi ska bo beskrivs på resebolagets hemsida som ett lugnare alternativ som passar barnfamiljer. Det är snarare skränigt och högljutt som de flesta turistorter. ”Beachwalk” är en trafikerad väg som inte alls ligger vid stranden. Det finns gott om trevliga restauranger som serverar god mat och efter några dagar har man vant sig att även om man sätter sig så långt in i restaurangen det går överröstas man av bilarna som tutar sig fram ute på vägen. Vi använder teckenspråk så för oss är det inga problem bara vi hittar ett bord med någorlunda belysning så att jag kan se.

Sanour påminner på många sett om Thailand. Dofterna, naturen, trafiken och turisterna, men befolkningen och framförallt försäljarna är så mycket trevligare här. Nog är de påflugna men aldrig någonsin otrevliga utan vänliga, hjälpsamma och intresserade av oss. Engelska förstår de väldigt lite av men, de låtsas förstå varenda gång.

Det är vårt första intryck av Bali -gudarnas ö.

Off we go!

Resan började den 8 januari med att Ottilia väckte mig. Jag kastade ett öga på klockradion och såg 03-nånting samtidigt som jag i en  enda rörelse vände mig och grymtade vill barnet att det är natt. Sen tändes ljuset i taket och jag insåg att klockan nog var 03.45 och därför väckt henne.

Klockan 9.00 hade det mesta gått som smort och vi steg med planet upp mot skyn och mot vår första mellanlandning i Frankfurt. När jag skriver ”det mesta” avslöjar jag direkt att något i processen gått lite snett och det var då den där lilla detaljen med plats på planet. Resebolaget hade ju fått förtroendet att meddela samtliga flygbolag om mina funktionshinder och behov. Någonstans hade det gått fel då jag fått sittplats mitt i planet längst ifrån alla toaletter. Jag fick byta plats till en stol längst bak vilket gjorde att jag fick gå genom hela planet. Det var liksom inte vad jag tänkt mig när jag via incheckningen sa ”Ja, jag kan gå några steg till min plats.” Jag kom fram i alla fall och planet, det kom fram till Frankfurt men där hade flygplatsen inte fått veta att jag fanns med och behövde assistans från ett plan till ett annat. Det blev lång väntan innan vi fick hjälp ur planet. Under tiden hade vi två-tre flygvärdinnor som inte bara beklagade misstaget utan även höll oss sällskap och pratade. Det uppskattade vi verkligen, det gjorde det lättare att hålla oron borta över det faktum att vi tidsmässigt låg risigt till för att hinna med nästa flyg. De berättade lite om det system som finns för att säkerställa att man får rätt hjälp. Så fort jag checkar in får jag tydligen en kod som gör att hela flygpersonalen vet att jag och alla mina behov ska med. Det måste jag ta reda på mer om när jag kommit hem.

Till slut kom i alla fall assistansen och därifrån gick allt rekord-smidigt trots att Frankfurt var en stor och krånglig flygplats där vi behövde ta oss igenom ett antal hissar och säkerhetskontroller. Åka sky-line fick vi också. Jag fick en slags ledsagare som körde mig i rullstol hela vägen, fixade och såg till att våra bordingpass levererades direkt till gaten. Hon såg till att vi fick komma förbi i alla köer. Precis som på  Arlanda ville man i säkerhetskontrollen undersöka mig för hand och rullstolen med drogtest-grej rätt ordentligt. (Jo, precis som på TV. I programmet om australian borders.) Det tog lite tid. Sen hängde de upp sig på batteriet till rullstolen som vi tydligen borde ha checkat in istället för att bära med oss. Hur kunde jag glömma det? Då stod vi så nära gaten att vi kunde se den. Se vårt plan medan gubbarna förhörde mig och undersökte batteriet vansinnigt noga. Planet väntade på oss tack och lov. Vi kom med på den 12 timmar långa flygresan mot nästa mellanlandning: Hong Kong.

Första resenerven

Vi reser tidigt i morgon bitti. Jag drömde i natt att Lasse som ska köra oss till flyget inte hade fått vet att vi skulle till Arlanda så han körde till Örebro flygplats. Sven vägrar berätta vad klockan är. Till slut får jag veta att det är 45 minuter kvar tills flyget går och vi är 2 timmar från flygplatsen. Lasse och Sven bara ”det är lugnt, vi ta en genväg genom skogen.” Jag bara ”Nä, ingen skogsväg. Motorväg NU!” Vänta… var är Ottilia? Vart ät assistenten? Det här går åt helvete!!

Vaknade 3.30 och somnade inte om, men det är okej. Vi ska ändå upp 04.00 imorgonbitti och resa. Nu tänker jag göra upp listor över allt vi har kvar att göra. Jag känner mig rätt lugn för det mesta är förberett och under kontroll.

Nu reser vi snart, med rullstol, assistent och hela kalaset.

cropped-20130723-104706.jpgOm drygt en vecka åker vi till Bali. Det ska bli så sjukt jäkla spännande. Till att börja med ska bara resan dit bli spännande. Okej, att flyga i hur många timmar som helst känns inte särskilt upphetsande. Vi har rest rätt mycket men det här blir helt klart den längsta flygresan vi gjort i ett svep. Två mellanlandningar. Sammanlagt kommer resan dit ta över ett dygn. Nej, jag tror inte att det kommer bli svårt att genomföra detta med ett barn. Hon sover som en gris på flyget. Den det kommer bli jobbigast för tror jag är min man. Han kan inte sova på flygplan och han bli passivt aggressivt folkilsken när det är många på en begränsad yta. Det går inte att ta med honom på bio till exempel.
Det som ska bli spännande är att vi både dit- och hemvägen mellanlandar några timmar på en av världens mest omtyckta flygplats. Hong Kong international airport har rankats högst bland omtyckta flygplatser över 40 gånger. Den sägs vara fantastiskt vacker och att det finns massor att göra. Efter lite research kan jag konstatera att det är väldigt troligt. Det ska bli spännande att komma dit.

Sen har vi då själva resmålet; Bali. även kallat ”de tusen templens ö.” Indonesien i sig är muslimskt, men Balis befolkning är till 98% hinduiskt. Jag har aldrig förr besökt ett hinduiskt land, men sist vi var i Thailand frågade jag en inhemsk vän varför så många restauranger inte serverade nötkött. Hon förklarade att det hade med närheten till indien att göra. De flesta thailändarna ser inte kor som heliga men som sina vänner, ungefär som med hundar och hästar. Det är inte förbiudet på något vis, och vissa turistrestauranger serverar nöt, men bland thailändarna är det ovanligt.  ”Man äter bara inte sina vänner” sa hon. I Bali kan jag dock tänka mig att det är helt otänkbart. Inte kan man käka upp sin Gud heller!

När Ottilia var bebis åkte vi till Marocko på semester. Tillsammans med ett äldre par som semestrade där varje år hyrde vid en kille med taxi en hel dag och lät honom ta med oss på utflykt. Det var det bästa på hela resan. Vi fick se så mycket man inte hade fått se på annat vis. På Bali verkar man kunna göra precis samma grej. Tack och lov att jag har en rullstol som kan plockas isär och läggas i ett vanligt bagageutrymme.

Ja, den här resan lär bli spännande. Nog får jag acceptera att jag kanske inte kan komma fram överallt och besvärligt som fan att ta sig fram på andra, men det gör inget. Jag tar vad jag kan få och vet att rullstolen är inte det som brukar begränsa mig mest, utan orken. Jag åker inte bort för att vila upp mig, även om några dagar vid poolen kan vara najs.