Intervju sapmi

Transkriberad intervju med Frida Ingha för Radio Sapmi av Monica Andersson.

30 april 2019

I: Jag möter Frida Ingha i hennes hem i Örebro där hon bor tillsammans med sin dotter. Innan vi börjar intervjun tar Frida med sig sin assistent för att väcka sin dotter som som hon lovat henne för att hon ville vara med när jag som journalist är där hos dem. Det är inte första journalisten som är hemma hos dem, men detta möte är speciellt för i dag skall vi till viss del prata om att Frida i vuxen ålder fått veta att hon har samiska rötter. Vi sitter ned i köket och jag får ta del av hennes senaste resa till Sápmi, en resa med inslag av både arbete och kultur. Ett steg närmare att få ta del av den samiska kulturen i närheten av där Fridas rötter härstammar ifrån.

F: Vill väl komma tillbaka till Norrland och se mer av Norrland och kanske göra en djupare resa, uppleva mer. Men det handlar ju inte heller bara om samer utan jag är intresserad av människor överlag och av hur vi påverkas av kultur och omgivningen och samhället,  varför vi tar de beslut vi tar och såhär. Men också att både förstå andra bättre men förstå sig själv bättre.

I: Vi pratar även om konst, kultur och mänskliga rättigheter. Frida är journalist, föreläsare och som hon benämner sig själv: en kulturell allt-i-allo. Men hon har också en sjukdom som heter PHARC och som formar hennes liv.

F: Ja, jag lever ju med personlig assistans dygnet runt och jag får ställa om livet när sjukdomen förändras. Jag förlorar syn och hörsel så jag har fått lära mig att använda teckenspråk. Sen på vissa sätt så har det ju verkligen berikat mitt liv med att använda andra sätt att se och höra. Just nu håller jag på och lär mig punktskrift. Men också så gör det ju det betydligt svårare att vara en del av samhället. Och jag är frilansande journalist, har en blogg där jag skriver mycket om just frågor kopplat till det här. Bloggen heter ”Ett gott liv” så att jag skriver om vad ett gott liv är, vad som ingår och vem som får bestämma det.

I: Du föreläser ju också om din sjukdom  och om din vardag och som du sade precis att du bloggar också. Varför har det här blivit så viktigt för dig?

F: Det är viktigt att, ehm, jag tänker att det är viktigt att nå ut till allmänheten framför allt, och påverka politiken, också viktigt att påverka dem som lever under liknande förutsättningar och de som arbetar med personlig assistans för det påverkar ju hur vi kan leva direkt, och att prata om frågor som annars är svåra att ta i, till exempel om sexualitet och såhär som många faktiskt inte ens vågar ta upp och prata om, eller får.

I: När du pratar om sådana här frågor som sexualitet, vilka reaktioner brukar du få då? Vad blir du bemött av?

F: Det beror på i vilket sammanhang jag pratar om det, men överhuvudtaget när man pratar för många personer så tycker de flesta att det är väldigt bra och väldigt viktigt, och jag tar ju upp det på ett sådant sätt att jag tror att många kan ta till sig det. Men många inser, eller många säger också att ”Oj, jag hade inte tänkt på att det här var något vi pratade inte om”, eller ”Jag hade inte tänkt på att det här var så svårt”. Men också att det här att vända på det och se möjligheterna, utan att orsaka någons rättigheter och att det inte blir en tystnadskultur kring det, att bryta det känns jätteviktigt och behövligt nu i samhället.

I: Upplever du att tystnadskulturen är en stor del av samhället?

F: Ja, och det är ett stort problem. Speciellt… Det ter sig så olika i olika grupper men i en sådan här grupp där människor lever lite på andras nåd, eller utifrån vilken hjälp de kan få och att det blir lite välgörenhetsstigma över det; att man skall vara så glad och tacksam över att man över huvud taget får någon hjälp.  Där är det väldigt svårt att prata om det och ta upp det som en mänsklig rättighet.

I: Men i höst så skall du tillsammans med konstnärskollektivet ”Konst i blindo” ha en utställning. Kan du berätta lite om den här utställningen?

F: Ja. Vi är fyra konstnärer som träffades för några år sedan i ett konstprojekt som heter ”Konst i blindo”,  och efter det har vi behållit kontakten och sagt att vi vill göra någonting mer. Så nu det senaste året så har vi börjat söka pengar och skapa det här kollektivet och samarbeta och i höst så skall vi under årets mörkaste månad, i november, så skall vi ha en utställning som heter ”Ett mörker av ljus”, och kommer att handla just om livsomställningar och svårigheter i att ha grava synnedsättningar som förändras och just det här att mörkret, det tolkar vi som det man inte kan uppfatta eller inte ser, att det inte alltid är mörkt utan med en synnedsättning så kan det lika gärna vara ljuset som blir så starkt att man inte ser, och vi vill försöka porträttera det på något sätt men också rent praktiskt via att det kanske inte är just fysiskt vad man ser utan att det kanske är svårigheter i samhället att ta sig till information och att vara del av samhället.

I: Spännande! Vi pratar ju här om konst och jag vet ju att du använder konsten för att lyfta olika samhällsfrågor. Hur tänker du kring det här?

F: Det bästa och roligaste sättet att lyfta samhällsfrågor. Jag tänker att man kan stå och rapa fakta och vetenskap kring mänskliga rättigheter, men det går liksom inte fram till dem som behöver höra det för man har skapat någon form av resistens, skydd,  för att ta in saker och då blir det så himla viktigt att på något vis göra det personligt eller att sätta de livsupplevelser eller någonting som människor kan relatera till.

I: Som uttrycksform: är det någonting som är väldigt betydelsefullt?

F: Ja, det tycker jag. Både ett sätt att nå ut men också själv för att bearbeta. Nu när jag skall hålla på och jobba med konstverk inför utställningen ser jag det som en möjlighet att under en period nu lägga undan det här med att aktivt skriva och föreläsa och mer gå in i mig själv och bearbeta saker som jag gått igenom när jag förlorat syn och sådär som kanske bara har tryckts åt sidan för att prata och få göra de här grejorna och nu kan jag plocka fram det och verkligen dyka ned i det och använda det. Det känns väldigt svårt men också väldigt läkande att göra det.

I: Men om vi skall knyta ihop säcken nu, för om vi skall säga att fokuset i allt du gör är mänskliga rättigheter. Men vad ser du som behöver förändras för att alla med funktionsvariationer skall kunna leva det liv som man vill?

F: Det är ju en bra lagstiftning, det är jätteviktigt. Och där händer det mycket just nu. Och sedan tror jag det är väldigt viktigt att prata just om vilka rättigheter man har, och att man inte bara är en funktionsnedsatt individ utan man är så mycket mer och att det finns ju till exempel rätten att tillgodose sina grundläggande behov. Men det finns ju också väldigt mycket mer, till exempel din kulturella identitet, till exempel samisk kultur och sådär, att prata om sådant också. Hur viktigt det är att man skall ha rätt till att leva på ett sätt somman skulle gjort om man inte haft den här funktionsvariationen. Det är väldigt intressant för mig att se kopplingar mellan de mänskliga rättigheterna som jag bevakar för min egen skull och när jag kommer upp till Norrland och även om man har läst på mycket innan men just att det här att bli medveten om mänskliga rättigheter för urbefolkningen och jag skulle vilja få mer kunskap och erfarenhet av personer som faktiskt delar båda grupperna att jag har aldrig läst eller hört om någon same med funktionsvariation. Jag har aldrig sett det. Det skulle jag tycka var intressant att veta mer om.

I: …sade Frida Ingha som intervjuades av mig Monica Andersson för Sameradion och SVT Sapmi.