Ibland blir jag rädd…

…för jag får för mig saker. Jag får för mig att jag påverkar mitt sjukdomsförlopp. Att mina funktioner  blir sämre för att jag tillåter dem att bli sämre. Man kan ignorera sina progrigerande nedsättningar och kämpa för att att lura sig själv och omgivningen så länge som möjligt eller  så kan man tänka att jag tar till hjälpmedel så kanske jag klarar mig bättre.  Det låter ganska enkelt men det är det inte alltid för man får vet alltid att man nog kan kämpa vidare och klara en bit till ändå. För nånstans får man känslan av att när man väl låter sig övertalas att ta den där rullatorn eller vad det är så kommer nån trycka på en knapp som gör att benen sakta skrumpnar ihop till två oanvändbara snören. Som att öppna en dammlucka.

I klokt tillstånd kan man ju konstatera att det vore helt fantastiskt om det var så.  Då skulle man ju faktiskt ha makt över sitt eget skrumpnande öde.

Min hörselskada upptäcktes när jag var 14 och sen dess har den dalat i jämn fart. Det kändes alltid som om jag fick hörselskadan när jag fick hörapparaterna. Vid varje hörseltest som gjordes en gång om året hade hörseln sjunkit lite och hörapparatens volym höjdes. Det kändes som om min hörsel sjönk ju mer hörapparaterna höjdes istället för tvärt om.

Den där känslan plågar mig nu när jag dragit igång en ansökan till assistans. Jag vet att det är knäppt. Universum funkar inte så…men Gud, vad har jag gjort!?!

0 responses to “Ibland blir jag rädd…

  1. Kära Frida du kommer inte att bli sämre för att du får hjälp, däremot önskar jag att du får och kan ta emot hjälpen och orka vara DU istället för att lägga energi på krångliga saker.
    Massor med kramar

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *