En skör porslinskopp och talsyntes

Nu är jag igång och jobbar igen. Den känns ju skönt, bortsett från huvudvärken då. Den är inte så skön, men ja, ni vet. Skönt.
Jag började igår. Det kändes helt annorlunda jämfört med mitt  förra försök för tre veckor sen. Inte samma ångest och trötthet. Kollegerna var försiktiga och frågade inte ut mig om vad som hänt den här gångern. Kanske vet de att jag är en skör liten porslinskopp just nu. Kanske har de pratat om det. Kanske såg de hur jag kollapsade i ett moln av uppgivenhet förra gången. Kanske har de läst min blogg. Tacksamt, för jag vill inte prata om det. Jag vill prata om vad som helst utom hur jag mår, hur jag ser.

Nog var det tufft att jobba igen, och jag orkade inte alls med vad jag skulle önska. Jag använde inte mina oanpassade glasögon så mycket utan förstorade upp texten till jumbostorlek istället. När huvudvärken blev för intensiv provade jag talsyntes. Rösten Alva läser då monotont upp det som finns under muspekaren. Jag skrattade lite och ville sen slå sönder skärmen. Men ja, ni vet, det är ändå fantastiskt att jag med hjälp av CI och slinga hör vad Alva säger och nån gång kanske jag vänjer mig vid det och vill använda det som hjälpmedel. Just nu känns det mest som ett torrt skämt.

Taktiken nu är att åka till jobbet tre gånger i veckan, stanna så länge jag klarar av att göra något vettigt. När huvudvärken blir för migränaktig så åker jag hem, sover och jobbar vidare hemma när jag mår  bättre igen och dessutom assistent som syntolk. Ingen stress, ingen press.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *