Category Archives: Okategoriserade

Tidernas moviesnacks

img_7672Igår var det biopremiär för Star wars Episod Vlll -The last jedi. Eftersom Carrie Fisher avlidit efter att originalinspelningen avslutats så är det också sista filmen som en säkert vet att prinsessan Leia är med i. Jag ville göra något särskilt för att fira Leia Organa. Det fick bli en modell av hennes mest kända frisyr som moviesnacks.

Jag gick på premiären med min kompis Daniel. Vårt biomums hade vi på huvudet i form av hårband med stora bullar på. Jag var förstås tvungen att göra det väldigt, väldigt noggrant.

Så här gjorde jag.

img_01871. Köpte 4 stora kanelbullar. Klippte till två långa satinband.
2. Klippte till fyra runda plattor av hårt papper. (Slaktade en papperslapp som jag hade till övers).
3. Klippte två långa slitsar o varje platta. Tejpade kanterna på slitsarna så det skulle hålla.
4. Drog satinband genom slitsarna och tejpade igen img_0185ytterkanten på slitsarna. Plattan ska sitta fast på satinband med kunna flyttas på det.
5. Jag hade förstås väldigt mycket hjälp av assistenten att genomföra det här. Om din assistent är som min kommer hen tycka att det här är tokroligt projekt.
6. Med brodyrgarn av bomull och en tjock nål sydde jag fast bullen på plattan. Går säkert fint att använda vanlig tråd, men större risk att den skär igenom bullbrödet så bullen lossnar. Försök sticka upp nålen i bullgliparna och ner i en annan glipa. Var försiktig så du inte syr fast satinbandet.


7. Om din assistent är som min hinner ni inte sy mer än några stygn innan hon börjar berätta för dig att du är konstig.
”Det här är det konstigaste jag gjort nånsin.” Sa assistenten. ”Vi syr i en bulle, Frida.”
”Nä, det är inte så konstigt. Du har ordet ”korv” tatuerat ovanför röven. DET är det konstigaste du gjort.”
Medan vi satt och sydde listade vi de konstigaste grejerna vi gjort i våra dar. Bra tips för att få tiden att gå!
8. Knyt ihop ändarna på baksidan av plattan och sätt en tejpbit över så den inte skaver på kartongpappret.
6. Sätt bandet på huvudet, gör rosett på bakhuvudet, Justera bullarna och känn dig skitcool, för det ÄR du, (Doń´t care what nobody says!) OCH du luktar kanelbulle. Att äta kanelbulle är inte ens lika härligt som att faktiskt lukta på en kanelbulle.

Och sen… Pose!

 

Och filmen då? Den var bra! Muppar som gnäller kan ta  sig i bullen!

Den eviga byråkratin

Arbetsförmedlingen slår verkligen rekord i att hänvisa vidare till en kollega istället för att inte besvara frågor om de insatser en kan ansöka om från dem. Jag förklarade det här för en tant hos dem och då gav hon mig istället telefonnummer till TVÅ kollegor jag kan ringa imorgon. Hon var himla rar och trevlig, men lite hopplös. När jag förklarade vilka insatser jag behöver för att arbeta som föreläsare tyckte hon det var lite konstigt att jag behövde pulkor. Nä just det, jag sa att jag behövde tolkar. Dövblindtolkar.

Okej, nu lägger jag ner byråkratikampen för idag. Kom ett par steg framåt i jakten på bostadsanpassning och det är jag glad för.

Skillnad kan en göra på så många olika sätt.

Jag engagerar mig politiskt, men håller mig politiskt obunden. Den typen av debattörer behövs och jag tror att jag når ut till fler på det viset. Jag går ingens ärenden. Jag är inte bunden av något partiprogram. Men yes, mitt hjärta sitter till vänster om mitten och klappar för tillgänglighet, solidaritet, jämställdhet och mänskliga rättigheter. Stor applåd till dem som har tålamod att sitta i alla dessa kommunala nämnder och lägga sin energi på att göra små, små skillnader åt gången bakbundna av budgetar och begränsningar. Ert jobb är inte lätt och ni hade inte gjort det om ni inte haft människor som trott på er. Ni hade inte gjort det om ni inte haft ett brinnande hjärta för demokrati. Vilka hjältar!

Jag kör min grej, och tal om det så finns det numera en facebooksida för er som följer min blogg och vill få veta när den uppdateras. Den heter förstås Ett gott liv. Gilla och följ! Där kommer du också kunna se bilder som inte läggs upp i blogg. Fler knasbilder! På facebooksidan Sex som funkar kan ni följa mina skriverier kopplat  till… ja, ni vet.

Håll liv i protesten mot nedskärningen av LSS!!

Igår manifesterade vi för LSS. Det gick riktigt bra. Det är inte för sent att skriva på namnlistorna. Manifestationen hölls i 21 städer samtidigt. Här i Örebro var vi ett hundratal har jag hört som tågade från Våghustorget till rådhuset och skanderade. Svempa Sörensson som lett arbetet med manifestationen hälsade välkomna och berättade om sin kamp. Jag höll manifestationens brandtal riktat till allmänheten, regeringen och riksdagen. Christer Johansson höll tal om kommunens indragningar riktat till kommunalrådet Per-Åke Sörman som sedan svarade och tog emot en skrivelse.

Läs mitt tal här!
Att hålla det där talet. Det var riktigt känslosamt. Jag har tittat på talet nu i efterhand och man kan så tydligt se känslorna i ansiktet. Sorg, ilska, smärta och rädsla. Eller så ser jag det för jag kände det. Det tog mycket tid att skriver det här talet, just för att det var så känslosamt. Varje gång känslorna blivit för personliga och starka har jag fått tagit en paus och coolat ner mig lite. Att skriva och hålla det var världens bästa terapi.

Tal av Frida Theolinda Inghamn vid manifestationen i Örebro:

Publicerat av Christer Johansson den 4 december 2017

Jag läste fel vid några tillfällen. Ingen fara på taket. Vid ett tillfället blev det dock så missvisande fel att jag vill skriva in en rättelse här. Jag sa att Åsa Regner undviker debatten i riksdagen. Undviker att ta debatten i riksdagsvalet skulle det vara. Åsa är rätt känd för att inte dyka upp i debatter som är besvärliga för henne, men senaste debatten var hon definitivt där och delaktig.

Låt inte våra ansträngningar följa tidvattnet bort. Hjälp oss att hålla liv i debatten! Att skriva protestbrev till politiker. Att dela det här blogginlägget! Låta det här bli en viktig valfråga för er! Ska vi påverka vad som händer med LSS är det nu vi har chansen, inte efteråt. Åsa Regnér direktiv till utredningen är fortfarande att göra stora nedskärningar på LSS. Det är inte läge att luta sig tillbaka och tänka att nu löser det sig nog. Det är nu vi ska ställa krav regeringen så vi får ordentlig förändring och ny lagstiftning, Upp till kamp!

Fler bilder…
(klicka för att se bild i större format.)

 

Kunde du inte se filmklippet? Klicka här.

 

 

Imorgon gäller det och jag är ohyggligt nervös.

Då är det den 3 december. Då hålls en nationell manifestation för personlig assistans i 21 orter i Sverige. Här i Örebro har jag varit med och anordnat en. Min mamma sitter också med i organiseringsgruppen. Det har varit en fin grej att göra ihop. Min pappa har också hjälpt till på ett hörn. Vilka fina föräldrar man har!

Det är nervös för jag har fått förtroendet att hålla brandtalet och det känns som en så viktig sak att få göra. Jag är gruvligt nervös, men på ett himla bra sätt. Spännande rädd! Jag är inte rädd för att säga fel eller göra bort mig. Jag är rädd för att min ataxi ska få min hals att krampa. Att jag ska få spasmer eller spastiskt anfall så jag inte kan hålla talet. Det tillhör mitt liv och skulle det hända så får väl det vara ett slags vittnesmål i sig, för vad som sker då är ju att en assistent eller anhörig får rycka in och läsa upp min jävla tal. Talet finns ju nedskrivet. Det försvinner inte någonstans. Det kommer höras eller ses oavsett! Det gör mig mindre nervös. Talet är liksom viktigare än jag. Det är viktigare än min dumma jävla sjukdom. Precis som den personliga assistansen. Den är så mycket viktigare!

Därför är det viktigt att ni masar er ner på stan imorgon och deltar i manifestationen som är närmast er. Har ni tur så är det Örebro! 12.30 på våghustorget startar vi.

Det här åbäket behöver lite feeling

För några veckor sen provade jag ut en rullator med ståbord. Det kändes inte kul alls. Det är skönt att stå upp, räta ut ryggen och gå på egna ben. Jag använde rullator innan jag accepterade rullstol. Då hade jag ständigt ont och kände mig ständigt begränsad av mina ben. Att börja använda rullstol var en lättnad. Jag kände mig mer fri och rörlig. Det var lite konstigt. För min omgivning upplevde mig som mer funktionshindrad eftersom jag nu satt i rullstol. Jag upplevde mig som mer självständig och funktionell. Negativa känslor inför förändringen projicerade jag på över omgivningen.

Det tar emot att skaffa rullator igen, även om den inte är tänkt att användas varje dag och hela tiden. Att gå runt en stund med den hemma blir ett träningspass. Jag ska börja försiktigt. Vara så snäll, så snäll mot kroppen har jag lovat. Vi får se vad fötterna säger.

Jag behöver ofta lite tid att ta till mig förflyttningshjälpmedel. Jag behöver få tycka illa om den och vad den representerar för mig. Från början tänkte jag att jag skulle ha en smidig sak som jag kunde ha ihopfälld i garderoben och plocka fram vid behov, Smidigt upphängd på nån cykelkrok. Jag är nördig när det gäller förvaring. Förvaringen är viktig. Det visade dig dock att de ihopfällbara modellerna varken mötte mina behov eller ens var särskilt smidiga att fälla ihop. Det stadiga åbäket som passade mig bäst föll mig inte alls i smaken visuellt. Sånt kan man ju tänka sig förbi och komma över men jag kände starkt att jag ville komma på ett sätt att få åbäket kännas roligt, spännande och kul. Jag ville få lite jäkla feeling! Så jag bjöd in så många jag kunde till garnjunta och bad dem hjälpa mig klä rullatorn i garngraffiti.

Det här är exempel på garngraffiti:

img_7447-1Sju personer kom. Jag bjöd på veganmat och fika. Drog fram min gammelfarmor schäslong, en fåtölj och soffa runt vardagsrumsbordet. Köpte in färgglatt garn från stadsmissionen och Bra&Begagnat. Budskap kring solidaritet, kärlek och jämställdhet  välkomnades. Alla fick bidra med exakt vad de ville utan krav eller prestige. Bara mys och trevligt att greja ihop. Det BLEV trevligt. Supermysigt faktiskt. Både hörande och teckenspråkiga. Både gamla vänner och nya bekantskaper. Nån virkade, nån stickade, nån gjorde makramé, nån gjorde små hattar och rosor av garn, ottilia och hennes bästis tvinnade, nån gjorde en cool knapp, nån började med ett broderi. Vi hann med halva ungefär så vi ska köra en till junta efter nyår.

Nu blir en ju så där mysglad när en tittar på rullatorn parkerad i sitt hörn. Ett konstverk som känns lovande. Taktil och mysig att känna på. Bra feeling, helt klart!

Tack för hjälpen!

Personlig assistans och #MeeToo

Jag blir så förbannad så jag skulle kunna gråta när jag ser statusinlägget som delas av en kvinna i en diskussionsgrupp kring personlig assistans. Hon delar en artikel där fackförbundet Kommunal varnar för att personliga assistenter utsätts för sexuella trakasserier från assistansanvändare och anhöriga. Jag blir INTE upprörd över att kommunal tar upp frågan. Jag blir upprörd över att kvinnan som delat den väljer att se artikeln som allmän smutskastning av assistansanvändare och att hon uppmanar oss alla att ”stävja ryktesspridningen i sin linda.” Avskyvärt!

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=6824429

Istället för att stävja frågan i sin linda tycker jag det är viktigt att upp ta den och tydliggöra att beteendet som beskrivs i artikeln aldrig är acceptabelt. Det är vad #MeeTo handlar om. Alla vi med personlig assistans är rädda att förlora den just nu när LSS är hotat. Att försöka kväva sanningen om att det ibland kan förekomma smutsigt och fula beteende inom branschen hjälper oss inte att behålla LSS. Tvärt om. Vill vi ha en fungerande personlig assistans måste vi se de problem som finns och hantera dem. Oavsett om de är stora eller små. Lika mycket som det förekommer sexuella trakasserier och övergrepp mot assistenter, så förekommer det samma mot assistansanvändare. Det måste vi också kunna tala om. Det är en maktstruktur där vi är väldigt beroende av varandra och båda sidor är sårbara för att utnyttjas, inte minst assistansanvändaren.

Vi måste prata om det här! Assistansanvändare, anhöriga, assistenter, assistanssamordnare behöver mer vetskap och kunskap för att hantera den här för att det inte ska behöva vara ett problem. Vi behöver en mer öppet samtalsklimat. För att det inte ska bli ett hinder för LSS att fungera i praktiken på ett bra sätt.

Ingen vinner på ojämställdhet i längden.

Idag är det den internationella mansdagen. Somliga säger att alla dagar om året är männens dagar. De har högre lön och mer makt. Den infaller också på exakt samma dag som världstoalettdagen. Det verkar som om FN har sarkastisk humor där.
Jag ser snarare den internationella mansdagen som ett ypperligt tillfälle att tala om hur den patriarkala samhällsstrukturen ofta begränsar män. Jämställdhet är en lika viktig fråga för män som för kvinnor och ickebinära. Patriarkat är inte synonymt med männen som lever i det och drar för- och nackdelar av det. Fördelarna må vara fler än vad de är för kvinnor som lever i patriarkatet, men som feminist är jag övertygad om att samhället som helhet vinner på jämställdhet. Du kan välja att vara motståndare till patriarkatet som man. Att vara för jämställdhet innebär inte att vara emot män eller emot samhället, det innebär att du är emot patriarkatet som struktur och kultur.

I dokumentären ”The mask you live in” porträtteras mannens roll i patriarkatet på ett väldigt bra sätt. Att pojkar tidigt lär sig att ta på en mask och hård yta. ”Var en man!” I den traditionella mansrollen finns inte samma utrymme för empati och känslor som i den traditionella kvinnorollen. Den där hårda mansrollen passar egentligen inte heller särskilt många. När den studeras närmare känns det inte som en roll någon vare sig vill ha eller leva tillsammans med. Alla förlorar vi på att den är så stark, precis som vi förlorar på att kvinnorollen är att bli förtryckt.

Så för att uppmärksamma internationella mansdagen vill jag uppmuntra dig att se den här filmen och sen, oavsett din egen könsidentitet, fundera på din egen mask. Vad du projicerar utåt och vad som ligger och trycker inom dig. Vill du ha ett mer jämställt samhälle? Vad tillför du till den kampen?

Sen kan vi väl tack fan för att vi har rinnande toaletter i vår del av världen och inte glömma bort de som inte har det.
http://www.wateraid.org/se

Evolutionens sätt att övertyga kvinnan om att ett ligg (och ALLT annat) är en bra idé.

Imorse vaknade jag till kaffedrickarens mardröm. Slut. På. Kaffefilter. Utropstecken. Utropstecken. Paus. Djupt andetag.
Vem kan vi hänga för det här? Ingen? Okej.
Krishantering. Assistentbyte om 35 minuter. Kan assistenten förbarma sig och ta med ett par filter hemifrån? Nej, det här är en assistent som cyklar typ 40 minuter i kylan för att ta sig till jobbet.
img_7383Assistenten, jag är ledsen. Vi får nog klara den här morgonen utan kaffe.
Ser hennes blick flacka i lätt panik.
Eller vänta. Hallå. Det måste ju gå att använda något annat att filtrera vår livssaft med. Google räddar oss.. Google vet bäst. Strumpa, hushållspapper, kökshandduk… Kökshandduk
Ren? Ja, självklart en ren handduk. Vi är kaffeoffer, men inga vildar. Vi orkar gå till skrubben och hämta en ren handduk. Med vi menar jag du, Du orkar gå och…
Kökshandduk. Pilligt att stänga behållaren, men det går. Vilka Mac guiver-brudar vi är då.
On. Nu väntar vi. Olidlig spänning.
Om det här blir bra är det ju fantastiskt. Varför håller man på och fjantar med engångsfilter när en kan brygga kaffe med tvättbar bomull. Ganska otroligt att ingen syr 40 kaffefilter av Ikeas billigaste lakan och säljer snordyrt på Designtorget. För miljöns skull.
Konstigt.
Hädan efter skiter vi i engångskaffefilter när vi ska brygga kaffe!! Hurra! Eller vänta, det där lät äckligt…

Kaffet klart. Okej. Nu gäller det. Handdukskaffe. Det smakar…. som billigt skitkaffe från en skitbryggare. Drickbart, men inte mer. Okej ja, en bra nödlösning men ingen sensation.Våra fyra minuter gamla drömma om att bli en fluga på Designtorget dog här. Men vi har kaffe. Det var vår quest och vi har lyckats. Assistenten som strax kommer inramlandes sjöblöt från regnet får en viss andlig blick när hon sitter med en varm kopp i handen.

Jag upplever i snitt tre gånger om dan att jag hittat en ny lösning som kommer förändra hela mitt liv. Som den där filmen på facebook där en kille skär upp granatäpple på en smart sätt. Jag såg den imorse. I ungefär en minut kände jag att ALLT kommer bli så mycket lättare nu när jag vet hur granatäpplen verkligen ska skäras upp. Sen kom jag på att jag äter granatäpple kanske två gånger per år. Max. Men ni vet, två gånger om året kommer jag vara otroligt lättad över den där nya kunskapen. Mmm, skratta ni, men det här händer mig alltid en gång i månaden. Ägglossning. Hormoner. Jag får finnar. Jag blir förbannat kåt och jag blir rekordsnabbt väldigt exalterad över småsaker och tillfälligt öppen för världslig livsfrälsning. Evolutionens sätt att övertyga kvinnan om att ett ligg (och ALLT annat) är en bra idé.

Urmänniskan lyssnar på vattnet

Spenderar morgonen i sängen och lyssnar på regnet. Det kunde jag inte förut. Gjorde nya inställningar på cipparna i veckan som blev riktigt bra. Coolt att det är så flera år efter operationerna. Ljudet blir bara bättre och bättre.

Huvudvärk ingår i invänjningsperioden varje gång och sen där intensiva känslan av att hjärnan snart kommer kräkas. Men, det är det värt faktiskt.

Sitter nu och funderar på varför regn låter så bra. Vatten överhuvudtaget. Det är nåt visst. En instinkt. Precis som att en sprakande eld låter så där speciellt. Urmänniskan i mig tackar himlen för vattnet som kommer göra att vi kan äta potatis hela vintern.