Category Archives: knasigt

Ett gott underliv

Idag har jag varit på gynundersökning. Det var ännu en sån grej jag kunde stryka från min saker-att-sluta-undvika-lista. Rent idiotiskt att inte tagit cellprov på över fem år trots upprepade kallelser från MVC. Det är lite farligt att ha multibla handikapp och kronisk sjukdom, då en alltid har så bra ursäkter för att avboka. (Lägg märke till mina horribla ordval där och att jag är en bedrövlig funkis som använder dem för att förstärka mina egna ursäkter och humor.) Det borde stå med som en av de medicinska riskerna av sjukdomen PHARC: Har tillräckligt med kroppsligt skit så patienten riskerar att skita i andra medicinska undersökningar som kunnat rädda liv.

Förutom att jag borde gjort cellprov för minst två år sen så är det väl en klassisk del av upplevelsen av att skilja sig och gå in i ett singelliv som sexuellt aktiv. Bäst att kolla så allt funkar. Vissa delar kan ju ha dammat ihjäl totalt! Förra brukaren var ju inte supernöjd så bäst att göra både besiktning och standardtester. Och så det där standardsamtalet om preventivmedel.

Barnmorskan var väldigt najs.  (Just nu uppskattar jag all vårdpersonal som inte försöker stoppa in nåt i stjärten på mig. Det är mitt enda önskemål these days.) Hon hade en skylt där det stod ”Gummi är Inne!” Den kändes så 70-tal. Lätt att prata med. Hon bemötte mig utan att göra en grej av min sjukdom. Uppskattat. En väldigt bra grej var att det i hennes rum fanns en skiljevägg för gynstolen så man slapp se den medan man satt vid hennes skrivbord för att prata. Man få en ofrivillig dragning att stirra på den annars.

Jag satt på kanten av gynstolen och väntade på att hon skulle hämta alla testkörning och skit när jag upptäckte gynlampan. Den hade en massa roliga knappar som skapade olika sorters ljus att lysa upp muffen med. Så roligt. Det går inte att lämna mig med medicinsk teknik. Jag måste pilla och testa. Det blev ett Studio 54-disko. Jag tror att de klädde sig troslösa i långt linne då också. Assistenten stod vid huvudet och svor över barnmorskor som försöker göra gynundersökningar bekväma med lugnande prat, strandaffisher och spa-feeling. Nä alltså, ingen VILL ha en trevlig gynundersökning. Man vill ligga där och avsky varje sekund, precis som anala undsökningar. Min barnmorska var rak, saklig och snabb. Det är perfekt.

Jaha, allt gick bra. Inga fel på den musen. Jag fick gratisprover av kondomer och rad förmaningar. Vad snällt, tack tack.  

Mitt i en disputation dök något väldigt litet upp.

Så, igår var jag på en kollegas disputation. Jag satt längst fram på en extra framställd stol när jag plötsligt kände att jag hade något i skon….

Till att börja med ska vi klargöra att en disputation är ett slags slutprov i det akademiska för doktorander. Doktoranden presenterar sin avhandling och får den sedan kritiserad och angripen av en mer erfaren professor under typ två-tre timmar. Det är till en början väldigt intressant, men jag kan inte låta bli att vilja slå till opponenten fast hen bara gör sitt jobb. Väldigt trött blir man ju också. Att avläsa tolkarna tre timmar utan paus är maratonlopp för huvudet, speciellt på akademisk svenska.

IMG_0859Så efter ett par timmar kände jag knölen i skon och herrarna var mitt inne en akademisk bitchslap kring huruvida ett av testerna som gjorts testat arbetsminne, eller bara närminne. Jag lyfte ur foten och stoppade ner handen i skon utan att släppa tolken med blicken. Jag hittade något litet och hårt. Jag tog upp det och tittade på det. Det kändes strävt och lite skrovligt som en sten, men lätt. Som en pinne, men den var gulaktig. Spetsig, men inte som en penna. Mer platt i änden. Jag kände på den och stirrade.
En bit  pommes frites. Jag satt där framför tolkarna och  inspekterade en pommes frites framför ansiktet intensivt. Bakom mig hade jag en sluttande läktare med omkring  70 pers med utsikt över min lilla hårda, äckliga pommes frites. Men det visste de nog inte. De var nog upptagna med opponeringen. Själva agerade jag som hemlige Arne och smög ner min lilla pommes i en ficka i väskan. Tolkarna rörde inte en min. Min assistent som satt bakom såg det hela och bara ”vad, sjutton…”

Till slut tog det slut. Opponenten har gjort sitt jobb grundligt, doktoranden hade svarat klokt och visat sig värdig. Han blev godkänd så nu känner jag ännu en doktor. Grymt! Hans avhandling har satt igång en rad funderingar i mig kring vad som påverkar människans förmåga att förstå andra och vad som gör att man hanterar sociala situationer på så olika sätt. Audiologisk forskning är verkligen så mycket annat än bara hörsel och hörapparater. Shit alltså! Men matrester i skon ingår inte!

 

 

Sämsta reklamplaceringen ever, Aftonbladet!

 

Jo alltså, idag skulle jag läsa en gammal artikel med rubriken ”Våldtogs inför 30 badgäster” och handlar om en hemsk våldtäkt som hände i vattnet på ett badhus.
Precis ovanför artikeln har Aftonbladet olyckligt placerat en reklam för semester till ett badland med bild på pool och rutschkanor samt texten ”Nu är det din tur!”
Min tur?!

IMG_0357

Iskaffe som smakar så som i himlen.

Jag har aldrig gillat iskaffe hemma men här, ohhh, jag älskar iskaffet här. Det smakar starkt kaffe, mörk choklad och svalkar i värmen. En sensation! Sven skämmer bort mig med dem på löpande band här och får många pluspoäng.
Igår låg jag och lyssnade på en ljudbok (Jag är en tjuv med Jonas Karlsson. Seg början, spännande fortsättning och lite mesigt slut. Skit i att läsa den.) när en iskaffe sträcktes fram till mig.
– Tack, vad gott. Jag ÄLSKAR dig! Jag sätter mig upp och ser en av papporna i de svenska familjerna här vända sig bort och gå därifrån.

Eh, hoppsan!
vietnamese-iced-coffee-646

Bildkälla: Bonappetit.com

Läs mer om Vietnamesiskt iskaffe 

Vem är med mig?

”Vaaaad ska vi äta?” är så typiskt torsdag. Torsdagar borde bli den officiella take-out-dagen. Vi behöver inga chokladbollens dag eller nån kanelbulledagen. Vi behöver en dag, förlåt 52 dagar, i kalender då det står att vi inte ska behöva laga mat eller värma nåt i mikron. Då det bara finns färdigt. Take-out-torsdag!

Take-Out

Kikärtsförälskelse.

Vi försöker få in lite mer vegetariska måltider i familjens kost. För miljöns skull, ni vet. Då inser man helt plötsligt hur man äter kött all day, every day. Jag trodde inte att det skulle bli så klurigt att komma på enkla, mättande och goda maträtter utan kött en enda gång i veckan, men det tycks sluta med nån soppa varenda gång.

Aja, idag testade vi ett halvfabrikat. Falafel. Shit, vad gott det var. Man köpte dem frusna och slängde ner dem i pannan. Små kikärtsbollar alltså. Man har ju ätit dem på pizzerian och sedan försökt göra egna hemma. Då har det blivit mjöligt bluäh. Det är klart, det är ju kikärtor och kikärtor smakar ju bluäh!  Men de här små kikärtsbollarna som legat i vår frys och väntat på att komma upp -Mums. Seriöst, om nån sagt att det här är friterade ostbollar hade jag lugnt gått på det. Mums! Krämiga, inte alls mjöliga.Vi åt dem med en kryddig bulgursallad. Topp! Man behöver enkel mat att slänga ihop utan att nåt behöv er tinas i god tid.

Den enda som inte gillade falaflarna var Ottilia. Hon smakade lite, petade dem åt sidan och sa ”Mamma, de här köttbullarna smakar konstigt.”

Fortfarande lite upprörd på rallykillarna

20140218-063228.jpgSovit prima inatt! Så himla skönt.

Drömde helgalet.
Pappa försökte locka mig till tatuering i Kristinehamn med en lunch. (Skulle aldrig nånsin hända.)
Min man (aka en man som borde heta Ove) körde mot trafiken i stora rondellen vid sjukhuset och vågade inte köra ut för han var rädd att krocka. (Skulle verkligen aldrig hända.)
Jag deltog i ett seminarium för rallykillar och ingen av dem fattade att man måste stänga av sin mobil.

Jag är fortfarande lite upprörd på rallykillarna!

Ett ömt samtal

Det är mycket omkring oss nu. Så är det ju. Vi lovar varandra att vi ska ta oss tid för varandra. Det gör vi. Och att vi inte bara ska prata hus och avlopp. Det finns andra saker som är viktiga också. Jo, det stämmer, ja.
Jag kände idag att vi fick några sekunders husbygge-fri ordväxling.
Då när jag låg och vilade i soffan. Du lutade dig över mig, pussade lite på mig tror jag och sa ”Du har inte glömt att det är fotboll imorgon va? Jag har sagt det så jag får väl titta va? TVn är min.”20131126-212300.jpg
Då får det klassas som ett ömt samtal.
Bara för att du sa det på det viset.

Men försök inte tro att den smörjan funkar nästa gång!
Onsdag är Greys anatomy-dag.

Och vad är det för fel på dig?

En vän berättar att hennes bonusdotter gått in på en restaurang med sin döva pappa. Kvinnan i kassan ser att de tecknar med varandra och frågar dottern ”Oj, vad är det för fel på honom?”
Flickan svarar raskt ”Det är inget fel på honom. Han är döv. Vad är det för fel på dig?”

Så. Jävla. Bra.
Om någon har mage att säga något sådant till mitt barn någon gång hoppas jag att hon ser på det likadant. Att hon inte skäms för mig, utan den som sa det.

Häst med vissa, oskyldiga trotstendenser

20130628-221017.jpgJag var och red igår. På Jenka, som vanligt. Hon har karaktär den hästen, med lugg ända ner till näsborrarna.  Hon har inte riktigt kommit ur det där stadiet att hon testar mig. Vad hon får göra och inte liksom. Hon är rätt lik min dotter på det sättet. Om de träffar varandra kommer de bergis att gadda ihop sig.  Jenkas trots handlar egentligen om att hon älskar gräs, så när vi rider ute på fältet tar hon var chans hon får att stoppa ner huvudet i det höga gräset.

Min assistent Elin är också Jenkas Mama. Sträng som fan. När man är ute och rider får man inte äta gräs. Då jobbar man. Faktiskt. Hon är också väldigt verbal när hon själv rider Jenka. Jenka är smartare än de flesta hundar. Hon fattar vad man menar när man säger ”du, går framåt” eller ”höger nu”. Men okej, hon kan inte  göra ”vacker tass”. Jag är rätt sträng morsa men när det gäller hästar så är jag värsta curlingoffret. Klart gulliga kull ska ha lite gräs.  Elin vill att jag ska prata, ryta ifrån när Jenka dyker ner i busken. 20130628-221027.jpgMan får aldrig fram något vettigt när det är så. Precis som med sexprat. Det går inte att säga något passande när är upptagen med älskog och det går inte att prata vettigt med djur. Jag försökte ändå men det blev aldrig något vettigare än ”öh dö hörrö va.” Inte alls så auktoritärt. Till slut insåg jag att jag i förväg måste bestämma ett kommando. Det blev ”Höpp, höpp, höpp!” Oj, så mycket bättre. Men det funkade. Jag har inte hunnit prova det än på Ottilia men det ska nog bli mitt nya verbala får-inte- kommando när det gäller allt.