Category Archives: Hela bloggen

Nu händer det grejer! 30 augusti kommer Ettgottliv att få ett nytt utseende och mer tillgänglig design.

Något mer som kommer dyka upp i bloggen framöver är gästrecensenter. Jag väljer ut aktivister men stark röst som jag vet har erfarenheter av tillgänglighetsperspektivet. Personer som bryter mot funktionsnormen. Personer som gärna pratar om sex.
För ni förstås, jag tror att det är viktigt med representation. Att få se, läsa, höra eller uppleva personer som en kan känna igen sig i. Ju svårare ett ämne är att prata om desto viktigare är just representation. Så jag vill helt enkelt få in mer representation i recensionerna. Några jag definitivt inte kan representera är till exempel kukbärare.

Syntolkning: jag sitter coollugnt i min rullstol. Text: ”ettgottliv från nytt liv och met tillgänglighet 30 augusti.

 

 

 

Liseberg on wheels i sällskap av en tweenie

Hon är 11 år nu, hon vars lilla hjärta klappade i min kropp i nio månader och fem dagar.  Socialtjänstelagen ger möjligheten för oss till dubbelassistans med försvårar möjligheterna att resa bort tillsammans med assistans. Om det inte ska vara med hjälp av familj som ställer upp. Att resa bort själva är något helt annat och då säger socialtjänstelagen att vi inte får sova borta, utanför kommunens gränser. Med min begränsade ork är det näst intill helt omöjligt. Men nu gjorde vi det ändå. Notan för dubbelassistans so m jag kanske inte har tar vi en annan dag. Det blev en heldag på Liseberg. Är det något vi båda älskar så är det berg- och dalbanor.

”Jag lovar att åka allt du vill åka!” Sa jag och menade det. Vi hade köpt åkband och inträde så en kom in extra tidigt och vi hämtade ledsagarbanden åt de två assistenterna i gästservice. Sedan pangstartade vi med Helix som jag personligen  tycker är den ultimata berg- och dalbanan. Den har ingen långsam uppförsbacke som jag annars tycker är det värsta. Helix är skön och otäck på bästa sätt. Adrenalinet flyger i taket. Den enda som inte hör mina avgrundsvrål är jag själv som utan mina cippar är stendöv. Som funkis får en spendera tid till att hitta en specialingång för rullstolar, men slipper kön. En får välja plats först och en får åka två gånger på raken. Sjukt bra start på dan.

Jag älskar Liseberg. Verkligen älskarälskar det. Men min dotter älskarälskarälskar det nog. Speciellt när hon får styra stegen. Själv är jag ju strukturnörd och skulle helst planera våra rörelser i förhand för att  vara effektiva och slippa gå i onödan. Så tänker inte en tweenie alls. När vi för tredje gången. Började bestiga helvetesbacken upp för berget sneglade jag avundsjukt på rullstappan som alla med friska men kan upp till bergets topp. Vid det här laget hade lilla fröken också börjat bli trött och gick låååångsamt och trött.
”Du kanske vill ta rulltrappan, så kan vi ses där uppe om det är jobbigt?”
”Nä, den luktar kräks och är asäcklig!”
Nu var jag inte så värst avundsjuk längre även om ryggen värkte som om nån ätit upp den av alla backar och skumpningar.

En del beskriver Liseberg som tillgängligt, det gjorde jag själv också för ett några år sen. Men helvetesbackar, kullersten, smala passager och brist på vägledande  skyltar  är inte tillgänglighet för mig längre. Man ska vara tacksam för det lilla-funkisen i mig är död. May she rest in peace! Liseberg är älskat ändå. Man får älskar en plats samtidigt som en obönhörligt kritiserar bristen på otillgängligheten.
Av kärlek förstås.
Vissa saker älskar jag extra mycket och får mig att vilja besegra det som gör det svårt. Att jag får ha med två assistenter gratis är förstås viktigt eftersom jag vid alla nivåskillnader och backar behöver ha en person bakom mig som håller rullstolen från att tippa bakåt så den faktiskt går att köra samt en person som ledsagar mig som synskadad. Tillsammans kan de samarbeta så jag också ständigt får veta var mitt barn tar vägen och mår så jag fortfarande har min omsorg och tar mitt föräldraansvar för henne.

De flesta matställen är tillgängliga för en mindre rullstol, men många ställen var det precis på håret och då är det rätt kört en permobil eller trehjulig elmoped. Ofta på grund av ganska enkla avhjälpta hinder.  Jag kom i alla fall in på mattorget och där var det väldigt lugnt och skönt. Oas!

Dagen stora upptäckter var Lisebergs senaste åk Valkyria och vilorummet. Valkyria hade himla bra hiss med ett digital skylt som uppdaterade när en kunde ta den till påstigningsplatsen utan att krocka med en annan rullstol. Wow, här har de tänkt till ordentligt. Väl framme efter otålig väntan kom personalen och informerade att en behövde kunna gå en bit till fots för att komma till påstigningsplatsen. Det visade sig att trots att banan är så nybyggs så är insläppsportarna smala och till skillnad från t.ex. Helix och Balder finns ingen separat,  bredare öppning som kan släppa igenom ens den smalaste rullstolen. Why liksom? Jag klarade av att ta mig fram med min assistans. Jag valde en plats i mitten för att ge ytterplatsen till min dotter. Hon vill liksom känna att hon ska dö, inte jag och inte assistenten. Men så kom personalen och bad mig flytta mig ut till yttre kanten in case of evakuering. Men barnen då, är de inte viktigast?  kved jag och låtsades vara en god mor men flyttade mig vänligt. Sen åkte vi högt upp i skyn, stannade lutande framåt mot 90 graders dykningen och släpptes rakt ner, in i ett mörkt hål under  marken. Svish svish, så var det slut. Mina ben skakade obönhörligt efter chocken men flög påp adrenalinkicken. Kort bana, men så bra!

Förutsättning för att klara en sån här dag är att få vila mitt i och det tar oss till dagens andra upptäckt som jag hittat information om på hemsidan innan: sjukstugan har en plats för den som behöver lägga sig ner en stund. Vi hade också med en luftmadrass som vi lämnat i bilen. Hade det varit vackert väder hade jag blåst upp den och sovit i på nån av Lisebergs gräsmattor. Såna finns det ganska gått om även om de är svåra att ta sig till med rullstol och dessutom sluttar. Det finns också ett par lugna trädgårdar som är med tillgängliga för rullstol och erbjudan lugnare atmosfär. Idag var det kallt och blåste så jag hittade sjustugan och fick tillgång till den. En hård brits var det som fanns, men jag sov gott en timme där och mådde hundra gånger bättre när jag vaknade en timme senare. Då behövde nån som slagit i huvudet få lägga sig och jag hade fått vad jag behövde. Guld värt! Tänk om den möjligheten fanns på fler ställen, precis som amningsrum och toaletter. Tänk om!

Jag var väldigt modig hela dan och till slut kom vi fram till stora skräck: Pariserhjulet. Min dotter ville åka den just för hon vet att den höga höjden i långsam fart skrämmer mig mest. Jag kände mig rätt morsk och orädd ändå. Visste att det skulle bli läskigt, men ingen större biggie. Vi hann komma ungefär halvvägs upp så flippade jag totalt och landade i fosterställning på golvet av kabinen. Det nya pariserhjulet är  sjukt högt. När vi närmade oss botten av hjulet tackade jag hjulguden och kravlade mig upp. Men hjulet stannade inte. Hjulet fortsatte snurra. Mitt ansikte landade i min dotters knä och jag bölade en tyst skvätt. Hon klappade mig snällt på huvudet och pillade uttråkat på sin mobil.
”Men mammaaaa…”
”Du fick mig att göra det här!”
”Du kommer inte dö liksom.”
”jo, snälla låt mig dö!”
Så det finns saker jag är mer rädd för än att dö: förlorade assistanstimmar,  blindhet och pariserhjulet. Logiskt? Nja.

Hela dagen hade vi planerat att avsluta den med att spela en spinn på ett chokladhjul: oreo. Min unge vann! Kan en få ett bättre avslut? Hurra! Hurra som fan! Nästan två kilo choklad i hennes famn.

 

Syntolkning bilder, Bild 1: Bergochdalbanan Helix Bild 2: Bergochdalbanan Valkyria Bild 3: En vagn i en bergochdalbana med människor i. I mitten av vagnen sitter Frida längst ut och tweenien bredvid.  Bild 4: Vilirummet. Fride ligger nerbäddad under en gul filt.

The PRIDE is coming!

Stockholm Pride 2019 närmar sig. Så här i början av sommaren så skickar intressegrupper ut information som sammankomster och evenemang som hålls under prideveckan. Det är långt ifrån allt som sker på pride park eller pride house. Vissa ingår i det officiella programmet, andra inte. Till en början kände jag mig modstulen. Det var så himla många av aktiviteterna som inte var tillgängliga för rullstol. Suck och stön! Suck och stöööön!

Men så häromdagen lades det officiella programmet upp på prides hemsida. Strukturnörd som jag äro, så satte jag mig en eftermiddag och gick igenom alla evenemang jag kunde hitta. Jag listade allt jag vill göra som är tillgängligt eller åtminstone kanske tillgängligt med markering på att det behöver kollas upp.
Det blev 63 punkter!!  Då kändes allt inte bara lättare utan rent av euforiskt! Som ett Utopia! Det är ju just precis därför som Pride känns oerhört viktigt för mig. HBTQ+kulturen som ofta är utom räckhåll för mig som funkis breds ut så tillgängligt för mig. Alla viktiga föreläsningar som jag inte orkar med att styra upp tid, ork, tolk och assistans för i vardagen. Alla fester som aldrig skulle ske i min stora, lilla stad Örebro. Sammankomster för likasinnade och känslan av att få va en i mängden. Jag kommer inte klara av att vara med på ens hälften av aktiviteterna, kanske inte en en fjärdedel. Men möjligheten ger en segerviss känsla av att hela världen ligger utbredd framför mig. Som om otillgänglighet är en piss i havet. Pepp!

Okej, jag är inte dum. Det kommer bli en utmaning. Allt måste klaffa med kroppen, hjä lpmedel, assistans och tolkar. Men det kan jag väl skita i just nu och bara Yeeeees! Det här existerar!

Syntolkning bilder:  Översta bilden visar människor i Paraden, man ser bara personernas huvuden och det fladdrar Prideflaggor ovanför dom. I bakgrunden ser man Stockholms Stadshus.  Understa bilden: En stor Prideflagga hålls upp av människor och man ser flaggan underifrån.  Genom flaggan lyser en blå himmel.

Kjell och hans vänner har eventuellt väldigt roligt åt mig nu.

Autokorrrekt alltså, jag orkar inte! Vi är mitt i en rullstolsanpassning av köket. Jag skrev stressat ett mail idag och frågade när mina köksdelar kommer?
Bara att
ordet köksdelar hade bytts ut till ordet
könsdelar.

Jag skickade alltså ett mail till Kjell, femtio plus och frågade när han skulle komma med mina könsdelar. Jag följde också upp med en glad gubbe.
Kul för Kjell.

Han och hans kollegor har eventuellt väldigt roligt åt det här. Jag bjuder på den.
Varsågoda!

Syntolkning: 1: Frida facepalm, skrynkligt ansikte. 2: Frida med handen för pannan, ler och tittar upp under handen.

 

Ryska roulett -choklad edition

Häromdagen hittade jag en gammal aladdinask som stått öppen i ett par månader. Kvar fanns bara de tråkiga bitarna som ingen (utom konstigt folk) vill ha. Jag fick en snilleblixt och rusade (okej, rullade fort) till Ottilias rum.
”Vi kör rysk roulett -choklad edition!”
Min dotter tittade tveksamt på mig tills hon fick höra vad det skulle kunna vara. Då blev hon lika eld och lågor som jag.
”Jaaaa!”

Så här får ni ta del av spelreglerna.  Rysk roulett är en sorts sjuk maffialek där en samling idioter sitter i ring och med en revolver vars magasin är laddat med endast ett skott. Varje person snurrar magasinet, håller pipan mot tinningen ooch trycker av ett skott. Har man tur så får man inte en kula ut huvudet och kan skicka vidare revolvern till nästa person. Har man otur så är man död. Förr eller senare kommer nån att dö. Galenskap!
Det finns ännu värre öden i
livet: romrussin. Vem envisas med att stoppa såna fanskapet i chokladaskar? I don´t know!

I Rysk roulett -choklad edition tar vi alltså de pralinerna som ligger kvar i asken och lägger dem upp och ner på ett fat så det inte går att se vilken som är vilken. Det behövs en domare. Den saker fixas lätt om en har en personlig assistent till hands, eller en sadistisk vän som gärna ser andra plågas.
Förste spelaren plockar upp en pralin utan att titta och håller upp den så domaren kan registrera vilken sort det är. Sen stoppar förste spelaren pralinen i munnen.
Om hen biter i pralinen från hon 1 poäng
Om hen kan gissa vad det är för smak så får hen 1 till poäng.
Om  hen klarar av att äta upp pralinen utan att spotta ut skiten får hen också en poäng.

När vi avslutade leken hade Ottilia 14 poäng och jag bara 11 poäng så hon vann. Hon är tuffare och bättre än jag. Vinsten är att förloraren får baka en kladdkaka till vinnaren. Det vore liite roligt att smaksätta den med romrussin (Moahaha!), men jag är emot medvetet matsvinn.

För att se bilderna nedan i större format:klicka påp dem. Fler bilder finns också på instagram: Frida.ingha

Syntolkning längst ner.

Syntolkning bilder; Ett galleri av bilder som visar Frida och Ottilia. De sitter mitt emot varandra vid ett bord och mellan dem står en tallrik med uppochnervända chokladbitar. Frida ser skeptisk ut, Ottilia tvångsmatar Frida med en chokladbit. Ottilia dricker vatten. Båda grimagerar.

Så här ser det ut när jag testar synanpassningar

3

2

Intervju med Radio Sapmi

När jag var i Sapmi fick en journalist för sameradion nys om att jag var där. De ville intervjua mig. Vi fick inte till tid för en intervju på plats, men i efterhand visade det sig att en av deras journalister faktiskt bor några mil från örebro så vi stämde träff och vips blev det en intervju. Klicka på bilden för att komma till artikeln och radiointervjun.

Intervjun finns transkriberad och kan läsas här:
Transkriberad intervju

Bildtolkning:  Frida syns i mitten av bilden, bakgrunden är mörk.  Frida har på sig en färgglad top.

She said it with the back of her head

Så här kan en också göra sitt statement: Kvinnosymbol av hår på rakat bakhuvud.  Det är roligt att försöka få till något som en inte sett på någon annan förut.   Hur gjorde jag?
Två gånger tidigare har jag och tapper assistent försökt få till det med stor klumpig trimmer. Resultatet har blivit så där. Nu köpte jag en så kallad precisionstrimmer från Veet som egentligen är gjord för att avlägsna hår runt ögonbryn och bikinilinje.  Jag och assistenten snackade ihop oss rätt mycket innan. Jag hade tydlig ideer vilka kreativa knep hon skulle använda för att få det bra, samtidigt som jag ju inte kan se om de verkligen funkar när hon väl är back there. Det vore mest bara korkat att inte ge henne fria händer.  En bra assistent lyssnar och följena får passa sig för sina egna instruktioner. De är inte alltid bra. Vi testade först på sidan av huvudet och tekniken funkade bra. Vi använde det minsta munstycket som är formad som en kam på en pinne.

Hur intressant, tragiskt och häftigt är det inte att hårets vara eller icke vara påverkar människor så starkt? Att vi är medvetna om hur andra vill att vi ska ha vårt hår. Från allmänhetens normer, men också inom normbrytande grupper. Du kan säga så mycket genom att ta bort hår, låta det finnas eller forma det provokativt. Hur du väljer att ha det får dig lynchad av vissa människor och hyllad av andra.  Så länge du har håret som du själv trivs med så går det inte att ha behåring på fel sätt. Att kunna välja själv är ett privilegie som inte är alla förunnas. Alla kan inte bestämma över sin kropp. Den del behöver personlig assistans för att ta hand om sin behåring, andras behåring styrs av medicinska behandlingar eller en diagnos. Somliga styrs genom psykiskt våld, förtryck eller okunskap. Det är inget fel i att följa normer, men låt det vara ett medvetet val. Du vet att det är ditt val och du har rätten att ta det. Ingen annan ska ta ifrån dig ditt beslut. Den som inte bryr sig ett skit ska ha rätten att göra det.

Positiv betingning och en mjuk päls

Punktskrift och att använda hörseln istället för synen för att läsa och navigera mig i datorn/ipad/mobilen. Det är stora utmaningar för mig efter 5 års av självstigmatisering. Varje gång jag ens försökte ta mig i kragen kom ångest och jag insåg att positivt tänkande och envishet inte kunde fixa biffen.
Så jag ändrade taktik och bestämde mig för att som steg ett närma mig punktskrift med utan några andra mål än att bygga upp positiv betingning till skiten. Jag anmälde mig till en kurs i punktskrift som min vän arrangerade. Det har funkat bra för mig. Bara den grejen att få komma och träffa min väns ledarhund lyfter mitt sinne enormt. Hon kanstar sig upp på mig när jag kommer som världen bästa välkomstkommité.

Jag tränar inget punktskrift mellan lektionerna. Jag släpper punktskriften helt när jag inte är på kursen. Det är olikt mig. Jag är annars en målmedveten pluggis. Jag lärde mig visuellt och taktilt teckenspråk som vuxen via hård disciplin. Jag gjorde på samma sätt för fem år sen när jag lärde mig punktskriftsalfabetet med synen. Nu följer jag lärarens pedagogik, där vi fokuserar på några få bokstäver/symboler åt gången. Smart för om en har färre alternativ att välja mellan när man känner är det faktiskt lättare att avgöra skillnaden mellan dem taktilt. När jag sitter så där i grupp och tragglar med punkterna finns där två andra som kämpar lika tappert ömsom uppgivet och vi peppar varandra. När jag är peppande och uppmuntrande mot mina medsystrar är det lättare att vara uppmuntrande mot mig själv. Jag ska jobba mer på det. Mot mig själv och människorna som står mig närmast. Jag är sämst på det emellanåt. Verkligen sämst.

Jag känner mig glad. Jag löste koden för att knäcka min syn-ångest! Om min fingrar, som har nedsatt känsel på grund av min neurologiska sjukdom, duger till att känna punkter så kommer jag lära mig det. Det kan få ta tid. Det kan också visa sig vara omöjligt, men då har jag gett det ett ordentligt försök och kan släppa det.

Syntolkning: Tre bilder med världens raraste golden labrador som hoppat upp med framkroppen på mig i rullstolen. På första bilen lutar hon ansiktet mot min axel och jag kramar om henne. På andra bilden tvättar hon mitt öra och jag ser ut som ett skrattande russin i ansiktet. (Hopskrynklad). På tredje bilden står hon rakt med framtassarna på mina lår. Jag klappar och tittar saligt på henne.

Att resa inrikes som funkis.

Nu är det pepp. Resan till Norrland har börjat. Allt är ybernoggrant planerat. jag får viss hybris när jag ska resa och börjar dessutom sjunga överdramatiska showtunes från Chess och Christina från Duvemåla.  Ångestdepressiva tjejen har förvanlats till en explossion av energi. Jag har förberett den här resan i några veckor nu trots att jag befunnit mig i en sorts depression. Känslan när en ständigt känner sig värdelös och som om en när som helst ska kliva ut för en kant till ett stup. Eller kanske bli blind när som helst. Det är ansträngande, men när jag är medveten om att känslan just är ett symtom på hormonell obalans och inte verklig fara då går det ju att fungera ändå. Låta obehaget existera utan att agera på det. Efter den här resan ska jag låta känslan sippra fram och bearbeta.

Så skrev jag när jag satt i bilen, på väg till Arlanda. Det kändes som att jag antingen skulle explodera som en bomb eller sjunka ihop och aldrig mer bli kontaktbar. Men det var så det kändes då och i mitt huvud var jag enbart antingen eller. Utåt var jag egentligen ganska lugn och klarade allt utan större problem. Jag måste inte klara allt perfekt, jag måste bara planera allt perfekt. Jag måste få ha stenkoll och känna tryggheten att problem som uppstår inte beror på att jag inte förberett mig. Sen uppstår det alltid oväntade hinder. Det är bara att acceptera. Det går utmärkt att resa som rörelsehindrad assistansanvändare med dövblindhet men du har definitivt inte samma rättigheter som normater (normat = person som befinner sig inom normen. I detta fall funktionsnormen). Jag ville resa med tåg för det ressättet har minst påverkan på miljön. Om jag som rullstolsanvändare vill boka rullstolsplats och inte reser ensam kan jag inte boka våra platser gemensamt över nätet. Jag kan boka dem var och en för sig och sedan genom ett samtal till kundtjänst boka om biljetterna så vi kan resa tillsammans. Jag bokade nattåg till mig och två assistenter och ringde sen kundtjänst. Om jag får säga det själv hade jag övermänskligt tålamod medan SJs telefonister under tre samtal försökte få till en resa som inte tog fem timmar längre än resan jag bokat. Jag accepterade till slut extratiden men fick i slutet av samtalet veta att oavsett vilket nattåg jag bokade var jag som rörelsehindrad resenär tvungen att acceptera att SJ förbehöll sig rätten att en dag innan resan ringa och meddela att de inte kunde ordna ramp till tåget och istället flytta resan till en annan dag. Då gav jag upp och bokade istället flygbiljetter. Det viktigaste är: vi kom iväg.

Att flyga som funkis är inte heller direkt lätt men jag vet att om jag lämnar alla uppgifter som krävs rätt och tillhandahåller de intyg jag måste så har jag rätt att komma med flyget. Flygbolaget som jag köpt resan av och lämnat informationen till är skyldiga att lämna den till flygplatsen och flygplatsen är skyldiga att tillhandahålla det som behövs för att jag ska komma ombord. Varför är det inte så med tåg kan jag undra. När jag kom fram och checkade in kunde inte personalen se informationen jag lämnat men jag hade kopior på mina intyg, informationen jag lämnat och bekräftelsen på att flygbolaget tagit emot informationen. Så även om jag fick vänta lite tillhandahölls allt jag behövde för att komma med flyget.

Väl uppe i Norrland tog vi oss runt med hjälp av färdtjänst. Det gick utmärkt men byråkratin kring resorna var ett totalt virrvarr. För att få använda färdtjänst uppe i norrland behövde jag fylla i fyra sidor lång ansökningsblankett till min hemkommun innan. I och med att flera kommuner uppe i Norrland var inblandade blev det ganska rörigt. Jag skulle göra tre resor
1. Luleå flygplats till Piteå
2. Piteå till Arvidsjaur
3. Arvidsjaur till Luleå Flygplats
Resa nummer två förbokade av min kommun och jag fick betala via faktura Till resa nummer ett och tre fick jag med intyg som gav mig rätten att boka färdtjänst till samma reducerade pris som besökskommunens färdtjänstresenärer. Min hemkommun stod för mellanskillnaden. Jag fick ingen information om hur jag skulle boka resorna. När jag landat på Luleå flygplats googlade jag fram ett nummer till färdtjänst i Luleå, telefonisten sa att hon inte kunde hjälpa mig. Klockan var dessutom efter kontorstid så jag kunde inte få kontakt med min handläggare i Örebro så jag gjorde mig självvänlig, men besvärlig och stod på mig. Jag läste upp intyget för färdtjänsttelefonisten och bad henne göra vad hon kunde samtidigt att jag lovade ta på mig eventuella extrakostnader. Efter en timme kom trots allt en färdtjänstbuss och vi kom iväg. Vi hade turen att få en väldigt snacksalig chaufför och det va ju bra för ett av mina knep när jag reser nånstans är att få taxichauffören att börja berätta om orten och sin vardag. Efter en stund sa jag till honom att du lever inte alls upp till stereotypen av tillknäppte norrländske mannen;
”Nä, för jag är från Tjeckien. Jag flyttade hit med min flickvän.” Jag kunde höra hur assistenten tänka skiiiit. Medan vi hade packat oss ombord hade hon gett en väldigt subjektiv syntolkning av honom.
”Jag har bott här i sju månader och innan dess bodde jag i Göteborg.”

Färdtjänstresorna uppe i Norrland var överlag långa, men trevliga. Resa nummer två mellan Piteå och Arvidsjaur var väldigt långsam, då vi hamnade bakom en transport som fraktade ett vingblad till ett vindkraftverk. Vingbladet var 48 meter långt och omöjligt att köra om. Vi såg också renar vid dikeskanten som vi stannade och titta på.  Jag minns i ärlighetens namn inte så mycket av resa nummer, tre för då var jag fruktansvärt trött och hade fruktansvärt ont.
Jag minns hur jag inför tillbakaresan  återigen skulle boka färdtjänst. Den här gången ringde jag två dagar i förväg och till riksfärdtjänstenheten i min egen kommun. Där fick jag svaret att jag enbart fått resa nummer två beviljad, men inte resa nummer ett eller tre. Vaaa?!?

Min handläggare gick inte att få tag på. Allt slog över. Min kropp låste sig och skakade okontrollerat. Jag kunde inte få fram ett ord. Assistenten fick avsluta samtalet. Det tog ett bra tag att häva ångestattacken, men sedan kunde jag med ett återvunnet lugn leta reda på mailet med konversationen  jag haft med handläggaren.   Där framgick det tydligt att jag  beviljats resorna. Då fick jag ny kraft att fortsätta. Jag ringde direkt till Luleås färdtjänst som till en början avfärdade mig. Jag läsa upp både mail och intyg. Trots att de ihärdigt avslog att de kunde hjälpa mig kom de till slut fram till att allt ändå stod rätt till och tillät mig att boka tredje resan. Herre min ge, att det ska vara så svårt. Sådant motstånd! Att det är så svårt att som funkis passera kommungränser. Resorna i sig var ju så problemfria och smidiga. Min enda utmaning där var att arbetsleda och utbilda relativt nyblivna assistenter i att syntolka åt mig istället för att förlora sig i samtal med de trevliga chaufförerna. ”Hallå, här är jag. Du jobbar, vettu! Ni pratar om vad som händer men jag kan inte se det utan syntolkning.”

Att resa som funkis är helt galet, I tell you! Om vi vill att rika knösar ska sluta resa i onödan ska vi ge dem samma förutsättningar att boka resor som funkisar. ”Tredje resan den här veckan? Vänta ska jag koppla dig till färdtjänst! Jag hoppas att du har gott om tid att diskutera dina rättigheter.”