Category Archives: Hattar

Hattmodisten i Smålands skogar

Förra veckan var jag på skaparveckan och jag har fortfarande inte riktigt landat. Skapar veckan är en årlig kursveckan då Mullsjö folkhögskola öppnar upp sina kreativa undervisningssalar för personer med dövblindhet.  Silversmedjan, måleriateljen, textilskolan och keramiksalen öppnas för oss. Vi får välja våra projekt helt efter eget tycke. Det är jättekul. Helt underbart. Skolan har en fantastisk uppsättning av hattstockar. Jag åker dit varje år och gör en eller två hattar. Det är min grej. Jag brukar också varva det med silversmide. Jag missade skaparveckan förra året. Livet kändes alldeles för rörigt just då. I år bestämde jag mig för att återkomma och enbart arbeta på en enda hatt.

Jag kom dit bara för att upptäcka att min favoritstock var borta. Den med helt perfekt nacke! Jag är inte säker, men ett avgrundsvrål kan ha hörts i Smålandsskogen. Jag är en aning dramatisk i såna lägen. Jag fick tänka om. Jag bestämde mig för att göra en helt annan form än 20-talsklockisarna jag brukar forma. Jag ville göra något kantigt och asymmetriskt och det blev det. En hatt som avslöjar mitt rakade huvud och Cochleaimplantat på ena sidan och stoppar solen från att blända mitt friskaste öga.

Frågan kommer ju då och då. Kan jag beställa en hatt av dig? Svaret är alltid nej. Nu minns jag väldigt tydligt  varför jag absolut inte vill göra hattar oftare än vad jag gör. Det är en skittuff process och kamp mot min ataxi. Ilska över att kroppen inte gör som jag vill, smärta av att anstränga armarna mot skakningarna och kreativiteten som föds. Den underbara känslan när man faktiskt lyckas ändå. Jag älskar det! Det är en häftig känsla. Mitt Everest! Att göra det till vardags skulle jag dock HATA! Jag skulle inte tycka att det var kul tror jag. Även om jag skaffade grejer så jag kunde göra det här hemma så skulle jag inte vilja göra det för att sälja hattar. Inte göra det ofta.

Det kommer förstås styras upp en ordentlig fotografering i den här hatten. Det kommer, det kommer…

På bröllop i en snurrande tekopp

Igår vaknade jag med helgalen yrsel. Sån där som gör att allt snurrar och en knappt vet vad som är upp eller ner. Minst huvudrörelse eller ljus i ögonen fick mig att kräkas. Det var dessutom bröllopsdagen för Queen bee. Hon jobbade för mig som personlig assistent i flera år och vi blev de bästa vänner på köpet.

Min läkare tror att yrseln beror på att jag förlorar balans. Jag väljer att inte lyssna på det örat och tro att det är en biverkning efter att jag fått CI. Det var då jag hade min första yrselattackerna och har haft en eller två om året sedan dess. Extremt ovanligt att få så här långt efter operationerna, men jag vill hoppas på att jag får behålla den balans jag har.

Hur som helst. Jag mådde skräp hela dagen och bad till allt jag inte tror på att jag skulle kunna gå på bröllopet. Det gjorde jag! Jag åkte snurrande tekopparna hela dagen, men jag var där. Jag hade en assistent som om några veckor är färdigutbildad dövblindtolk så hon syntolkade när jag inte klarade av att titta. Vid bröllopsmiddagen tal kunde jag höra hur taltolken skrattade åt alla snuskiga skämt i mikrofonen till hörselslingan. Haha! Det var nämligen ett bröllop där de flesta var teckenspråkiga. Vet ni hur man får brudparet att kyssas på ett sånt bröllop? Viftar med servetterna i luften. Så går det till. På hörande bröllop plingar man ju i glasen. En annan skillnad var ju förstås den behagliga ljudnivån eftersom så få använde rösten för att kommunicera. Brudparet fick en fantastisk dag.

img_4294Kände mig jädrigt nöjd att jag äntligen fick tillfälle att använda min mormors gamla blåsa. En färgsprakande långklänning i tunt tyg med 40-50 år på nacken. Hatten är även den gjord av återbruksmaterial. Den formade jag på skaparveckan i somras. Några timmar innan bilderna knäpptes låg jag alltså och spydde i en hink. Så ska det vara i societeten. Very hard core!

 

Och så brudparet…

Skönt att åka ifrån, skönt att komma hem till…

Jag har varit fem dagar på Mullsjö folkhögskolans skaparvecka. En aktivitetsvecka för personer med dövblindhet. Det har varit en skön bubbla att stiga in i  där man får vara det normativa och det enda man bryr sig om är sin kreativitet och att få tag på lite mer blåbärspaj. Det är ungefär samma gäng som samlas varje år och alla får en egen tolk vilket ger en den där friheten att få ta del av alla samtal som bubblar upp omkring en och allt man inte ser syntolkat. Det är ett väldigt öppet samtalsklimat med helt andra sociala koder än i den seende och hörande världen.

IMG_1414-1 När man är där får man välja två ämnen att jobba med och jag väljer alltid silversmide och textil. Men hård jobb och mycket hjälp från assistenten fick jag fram tre ringar och tre halssmycken som jag blev galet nöjd med. Ringarna ska bäras ihop, men kan vändas och flyttas så de samskapar olika former tillsammans. Halsbanden var till min man, dotter och mig själv.

IMG_1404-1På textilen jobbade jag förstås med hattar. I år hade jag på Bra&Begagnat köpt två gamla hattar i förväg och sprättat bort allt så jag fick ett material som kunde arbetas om på hattstockar. Det är bara dekorering kvar.

Ja, att komma iväg var skönt.  Inte bara för mig. Sven och Ottilia  fick en skön första sommarlovsvecka hemma utan assistenter i hemmet. Utan min sjukdom att ta hänsyn till.  Jag å andra sidan har fått några dagar utan att behöva tänka på hur min sjukdom påverkar de omkring mig. Att inte vara en börda. Det gör ont att komma hem och upptäcka att de upplever det så. De har kunnat prata rakt ut i luften utan att tänka på om mottagaren hör. Det har inte behövt använda teckenspråk. Jag har vant mig vid att alla gör det utan att jag behöver be om det. Det har busats och kittlats hemma. När min man kittlar mig utan att tänka sig för får jag smärtsamma spasmer och blir arg. Du fååår inte göra så. Tänk dig för! Han säger att han saknar när vi var arton och det var kul att kittla mig. Jag vill ge honom en snyting och påminna honom om att jag typ jämt råkade sparka honom i skrevet när han kittlade mig på den tiden.  Vi kramas bara. Om vi inte älskade varandra kunde vi släppa varandra. Han kunde leva med någon som kunde vara friskare, spontanare och roligare. Jag kunde vara med någon som såg mig som den jag är nu och inte som en sämre kopia av mitt 18-åriga jag.  Men vi älskar varandra och vi säger det till varandra om och om igen dagarna efter min hemkomst. Jag älskar dig. Jag vill verkligen vara med dig. Skönt att komma hem till…

 

Hattmania

IMG_8852Nu har jag härjat vilt bland hattstockar, tryckramar, makramesnören och silvertänger några dagar i mullsjö och fått utlopp för min kreativa ådra som på ditvägen pumpade likt en vild oxe. Jag körde på i en och en halv dag, sen insåg jag att tant behöver sin middagsvila om hon ska orka skaparveckan ut. Efter det spenderades den dagliga lunchtimmen i sängen. Inte dumt alls när man har släpat med sig kryddig soppa som surplas ner med sugrör ur en mugg och sängarna är så där hotellsköna.

Annars var det väldigt socialt där borta. Mycket mat och enormt mycket fika. Vädrets var närmast poetiskt fint så det blev mycket kaffe i solen med utsikt över sjön. En kväll drog vi till ett hotell mitt i skogen och drack öl. De är schyssta där och låter oss ha ledarhundarna med. Tolkarna får vi dock inte ta med på den sortens bravader.
Att ha tolk gav det hela en semesterkänsla. Någon som förmedlar vad som händer omkring en, fångar upp allt som inte sägs i micken och fångar den röda tråden när man tappar den i samtalet. Över lag känner jag att jag hör rätt bra nu, men att ha en tolk himla bekvämt. Man kan slappna av.

IMG_8816När jag kom till textilsalarna hittade jag mitt vanliga krypin iordningställt med allt jag behövde framdukat. Hattläraren Elisabeth, som själv äger mer än 70 hattstock, och jag har blivit riktigt bundis nu. Hattstockar, kokplatta med kaffepanna för att få fram ånga, spegel, och lådor med band, knappar, snors och fjädrar. FJÄDRAR! Den var ny. Skolan hade köpt in en massa fina fjädrar från en modist och de var jättefina. I år blev det därför fjädrar på hattarna. Det var första gången för mig. Jag hittade också en platt hattstock som jag bestämde mig för att gå på. Det blev en rolig liten brun hatt, medan min röda blev i typisk fridaklockad modell med glada färger.

Jag testade annat nytt också. Textiltryck och makramé. Något ska man ju ta sig för medan hattarna står på tork mellan varven.
På silversmidet smälte jag spillbitar till en halssmycke och formade två smycken till min septumpiercing i näsan. (Bilder på just det kommer en annan dag.)

Ja, det var en givande vecka. Väl hemma skrumpnare kroppen ihop till en degklump av smärta och trötthet. Så där att jag knappt orkade sitta upp. Jag sov och vilade två dar och nu har jag återhämtat mig. Om jag med ordet retreat fick er att tro att jag skulle åka iväg och slappa då lurade jag er rejält.

(Klicka på bild för att förstora)

Hattmodisten

Skaparveckan på Mullsjö inleddes med silversmide och följdes sen upp av ämnet ”textil”.  Läraren har förberett textiltryck, vävning och tovning men jag lyckades flirta till mig inträde till rummet med hattstockar och hattmaterial. När hon väl övertalats var hon väldigt uppmuntrande av mitt projekt. Jag fick använda kokplatta och kittel för att få till ånga, klockad hattstock, gammalt styrjärn och starka kemikalier som ska penslas i hattarna. Jag var galet nöjd. Det var nästan fem år sen jag jobbade på en hattstock sist, men jag kom ihåg ganska bra. Det blev den formen jag ville ha.Bild: Graciela Gonzalo Sundstrom

Grundmaterialet till filthattar är snordyrt. 350 kr styck. Jag gjorde ändå två stycken: en lila och en turkos. Mitt mål med den knappa tiden man hade var att hinna forma båda hattarna och pensla dem. Det man inte kan göra hemma. Jag hann. Jag hann också forma en estetisk liten filt remsa som ringlade sig runt den lila hatten samt lite snabba små dekorationer. Dem gjorde jag medan jag otåligt väntade på att en hatt skulle torka. Vi hade cirka åtta timmar uppdelat på två dagar på varje ämne. Sedan hade några extra timmar att lägga på valfritt ämne. Där emellan hade vi friskvård och lite annat.

Bild: Graciela Gonzalo Sundstrom

Syskonkärlek

  Jag var tvungen att nysa! Nä, jag bara skojade. För nån månad sen samlades jag och mina syskon för att ta ett gruppporträtt på vår altan. För att spexa till det lite ville vi ta några bilder där vi fular oss. Fotografen Julia hojtade ”okej, fin bild nu!” och ”Ful bild nu” om vartannat och tja… jag hörde inte helt enkelt. Resultatet blev bland annat den här bilden. Jag skrattar så jag får kramp när jag ser den. Jag ska helt klart framkalla den. När helst jag känner mig blå ska jag plocka fram den och skratta lite. 

Bara så vi vet är jag både smartast och vackrast i familjen.

Här har vi en bild som har större chans att hamna på väggen i familjehemmet.