Monthly Archives: mars 2016

Ibland lönar det sig att slåss för sin rätt

IMG_0739Wow, nu har det hänt!  Programnämnden för barn och utbildning i Örebro kommun har tagit beslutet att erbjuda teckenspråkig modersmålsundervisning till elever i kommunen. En del av mig sörjer att det dröjt så länge och att min kommunikation med Ottilia  har lidit och haltat p.g.a. det. För kommunen skulle jag påstå att det är både pinsamt att ett språk som är det näst störta i Örebro blir det 34 e språket som godkänns som modersmål av kommunen. 33 andra språk har alltså erbjudits, men inte teckenspråk – fram tills nu. Snacka om sjukt! En annan del av mig är förstås skitglad att det äntligen tagits beslut.  Det är en seger för mig och de andra döv och hörselskadade föräldrarna som jobbat för det här. Många stunder har det känts hopplöst. Nu kan vi fira!

Läs om nyheten på Sveriges Radio p4 Örebro och Socialdemokraterna.

Läs andra blogginlägg:
Brev till modermålsavdelningen
Brev till skolan
88 likasinnade kompisar
Kryp ihop och försvinn, din lilla insekt

Idag hölls alltså nämndens möte och ärendelistan kan läsas här. Om ”vårt” ärende stod följande:

22 Det svenska teckenspråket som modersmål

Ärendenummer: Bou 131/2016 Handläggare: Markus Eklund, Åsa Önander
Ärendebeskrivning
Modersmålsavdelningen inom Örebro kommun erbjuder modersmålsundervisning i 33 språk i nuläget. Föräldrar som upplever att deras barns modersmål är det svenska teckenspråket har ställt frågan kontinuerligt till Modersmålsavdelningen om deras barn kan få läsa detta som modersmål, men Örebro kommun har inte erbjudit detta.

I och med att frågan åter igen ställdes har Modersmålsavdelningen fått anledning att utreda om svenska teckenspråket inte ska anses vara ett modersmål. Lagtexten går att tolka olika och kommuner gör också olika i denna fråga.

Kommunstyrelseförvaltningens förslag är att den utredning som har gjorts bör föranleda att det svenska teckenspråket ska kunna betecknas och erbjudas som ett modersmål.

15

Beslutsunderlag
Tjänsteskrivelse: ”Det svenska teckenspråket som modersmål”, 2016-03-23.
Utredning: ”Det svenska teckenspråket som modersmål – en sammanfattning av rättsläget, 2016-02-02.

Utredning: ”Teckenspråk i relation till de nationella minoritetsspråken – sammanfattning och tolkning av rättsläget”, 2016-03-17.

Förslag till beslut
Kommunstyrelseförvaltningens förslag till Programnämnd barn och utbildning
– Kommunstyrelseförvaltningen får i uppdrag att tillsammans med Modersmålsavdelningen skapa förutsättningar för att från och med april 2016 kunna erbjuda det svenska teckenspråket som modersmål.

Lär om, lär rätt.

Den där utbildningen satte verkligen allt i nytt ljus. Nu kan jag se hur mycket jag gör fel och det är skitirriterande. Bra, men skitirriterande.

IMG_0705Igår var jag på släktmiddag och när jag kommer in i mat salen borde jag förstås ta det lilla lugna. Jag borde låta assistenten syntolka hur saker och ting är placerat och vad jag behöver veta för att välja plats. Ljuskällor, placeringar, utrymme.
Det gjorde jag inte. Jag började stressat fråga ut släkten om vad de tänkt och vart barnen ska sitta så jag inte snor deras plats.
”Vem ska sitta här? Ska nån sitta där?”
”Vaddå, vill du sitta här?”
”Nä, eller jag vet inte. Jag vill inte ta nåns platt. Vart sitter barnen? Ska de sitta ihop? Ska nån förälder sitta här kanske”
Så himla knas!!

Jag måste verkligen lära om och lära rätt. Jag har väl anpassat mig till att ha assistenter utan större dövblindkompetens, men nu har jag ju det. Eller i alla fall en väldigt bra börja till att arbeta sig till att få det.

IMG_0707Det märks stor skillnad här hemma också. Leia som jobbat kvällar och nätter här nu har verkligen tolkat saker som händer i huset utan att jag ens behövt fråga eller undra vad som låter. ”Nu har Sven börjat med maten i köket framför dig. Fläkten låter. Ottilia sjunger i sitt rum. Katten ligger på armstödet till soffan och tittar på dig.”
Det känns ovant och underligt att  bli serverad informationen som jag inser att seende och hörande plockar upp utan att anstränga sig. Sånt som jag inte ens märker att jag inte uppfattar. Hur skulle jag som assistansanvändare kunna instruera assistenterna att ”se” det jag inte ser.

Jag inser att jag framöver behöver tänka om mycket. Jag måste chilla och inte ha så himla bråttom. Mina assistenter måste testa sig fram och lära sig vad jag behöver veta och vilken information jag missar i olika situationer. De måste vara väldigt uppmärksamma på mig och inte de kan inte lita på att jag kan vet exakt hur de ska utföra sitt arbete. Jag måste  vara tydlig med var jag kan uppfatta och vad jag tänker. Om ett par veckor ska jag se till att boka in en uppföljning med assistenterna så vi kan se över hur vi ska jobba vidare nu. Det var vi lite för fullproppade och trötta för i slutet av utbildningen.

Jag inser att det är totalt absurt att ge en ny assistent två dagars inskolning och sen börja jobba ihop utan livlinor. För att jobba hos mig behöver man betydligt mer att stå på för att göra sitt jobb. Bra att jag investerade i det här. Bra att jag tog  med så stor grupp av assistenter. Bra att jag själv var med på utbildningen. Bra, bra, bra!

Utbildning

Jag, min man och sju assistenter har varit på intensivutbildning i dövblindhet denna vecka. Det var tre väldigt intensiva dagar, men shit vad mycket det gett oss. Att arbeta som assistent till någon med kombinerad grav syn- och hörselnedsättning kräver en väldigt specifik kompetens som är svår assistansanvändaren själv att lära ut. Ingen skulle be en döv lära upp en tolk eller en elev lära upp sin lärare. Hörande assistenter med dövblindkompetens  är närmast omöjliga att hitta. De är värda sin vikt i guld! Därför är de också väldigt svåra att hålla kvar som anställda.

Förra våren inledde jag en ansökan om högre schablonbelopp för att kunna kosta på mina assistenter ordentlig utbildning och efter det också höja deras löner så de inte sticker till en annan assistansanvändare som kunnat satsa sina resurser på löner istället för utbildning. Mina två tidigare assistansbolag motarbetade mig när jag tog upp önskan att ansöka om pengar för att utbilda assistenterna i dövblindhet. Hos STIL fick jag bättre stöd, men fick göra det mesta av arbetet med ansökan och planeringen själv. Jag slet mitt hår över all byråkrati som skulle redas ut men till slut blev i alla fall min ansökan beviljad. Jag
hittade inga färdiga utbildningar som dög så jag bestämde mig för att beställa en kortutbildning av en folkhögskola. Jag skickade offertförfrågan till flera olika skolor som redan håller andra utbildningar i dövblindhet. Till slut valde jag Västanvik Folkhögskola som skräddarsydde en utbildning åt mig helt efter mina assistenters behov. Tillsammans med lärarna planerade jag utbildningen och de lät mig styra en hel del. Min vän Anne-maj är en av lärarna och själv dövblind. Helt fantastisk!  Hon höll i den mesta av undervisningen. Vi undervisades i

  • Kunskaper kring dövblindhet och konsekvenser av dövblindhet.
  • Introduktion i syntolkning
  • Grunderna till taktil kommunikation
  • Social haptisk kommunikation
  • Samspel och tolkprocess
  • Fallbeskrivningar

Vi åkte till skolan tidigt måndag morgon, bodde där två nätter och återvände onsdag eftermiddag helt utpumpade. Det var korvstoppning av information, blandat med praktiska övningar. Jag hade två dövblindtolkar som syntolkade och tecknade allt med svensk ordföljd för mig. Det var väldigt skönt att få all information från tolk.

Det var konstigt, för jag kände sådan stress och självhat när det pratades om mig och att anpassa sig för mig. Jag får samma känsla så fort det pratas i familjen om nåt sådant. Nu var vi ändå på en utbildning jag själv planerat för människor som får lön för det här och ändå kom ångesten. Hur vill du ha det, Frida? Hur ska assistenterna kommunicera med DIG? Vad vill DU får syntolkat i ett rum, Frida? Shitshitshit, tänk om Frida inte vet?  Frida vill nog bara gräva ner sig i en grop och inte veta nånting.
Men alltså, när man jobbat som en hund och satsat skattebetalarnas pengar på en utbildning som verkligen behövs är det inte läge att gräva ner sig i en grop. Jag bölade av mig lite på handikapptoaletten några gånger och funderade istället på varför det kändes så himla motigt. Kanske är det så att jag haft ett par skitjobbiga år och lagt de här grejerna på hyllan. För ett par tre år sedan hade de flesta av mina assistenter dövblindkompetens upptränade av den bästa av de bästa. Jag fick dövblindkompetens serverat utan att riktigt behöva kräva det eller definiera det. Som på ett silverfat. En har varit sjukskriven och de andra gick vidare till andra jobb efter hand. Eftersom jag fått CI har jag nog tänkt att jag klarar mig rätt bra utan sånt här.  Jag har inte använt teckenspråk, slinga, och annat lika aktivt. Shit, vad dumt. Dags att rycka upp sig och sluta vara en lite lort.

Svaren på vad Frida behöver och vill ha vet jag. Eller så kommer jag komma på det efter hand. I know so. Anne-maj använde sig själv väldigt mycket som exempel när hon föreläste och det var verkligen skitbra. Kan hon, kan jag för fasen. Det inte bara fokus på mig. Jag var inte den enda personen med dövblindhet i rummet.

Nu har jag verkligen bästa förutsättningarna för att än en gång anpassa mig till min livssituation. Jag har samlat på mig en massa nya, bra strategier och nyutbildade assistenter att jobba ihop med. För nu känns det verkligen som att det är nåt vi ska jobba med ihop, jag och assistenterna. Det är inte bara jag ensam som ska klura ut allt och sen informera alla omkring mig.
Nu är alla skittrötta, men jättepeppade.  Deras arbetsroll har blivit tydlig. Vi hade jäkligt roligt också. Jag har fått ihop ett riktigt bra gäng. Jag vågar inte ens lägga ut plojbilderna vi tog om kvällarna. Då slår de ihjäl mig. Vi har en egen facebookgrupp som svämmar över av bilder just nu. Men lite jobbilder vågar jag dela med mig utav.

 

 

Vissa guldkorn ni missar

Det finns så väldigt många olika sätt att kommunicera på. Kommunikation är ofantligt mycket mer än det talade språket. Som person med dövblindhet får jag automatiskt tillgång till många av de teknikerna som finns för att beröra, kommunicera och förstå genom mina andra sinnen. Ibland slås jag att hörande i många situationer skulle ha nytta av dessa tekniker. Att de inte får det och inte behöver reflektera lika mycket överdrifter och tillgångar i sin kommunikation som vi med dövblindhet tvingas göra kan till och med innebära att de blir funktionshindrade i vissa situationer, precis som våra funktionsnedsättningar gör oss funktionshindrade i andra.

Jag läste en krönika nyss och såg direkt att föräldern som skrivit använder sig av en sådan teknik för att få en lugn kommunikation med sitt barn utan att själv veta om det.
Läs den här: Lär ditt barn att sluta avbryta dig i ett enkelt steg
Det kallas för Socialhaptiska signaler. Man kan hitta på egna eller använda utarbetade signaler som finns.

Läs mer
http://nkcdb.se/socialhaptisk-kommunikation/
http://www.fsdb.org/sida12.html
http://www.kannbart.nu/page6/downloads-2/files/10_SOCIALHAPTISK%20KOMMUNIKATION.pdf

 

Gerillaslöjden klär in det som är kallt och hårt i varma, färggranna garnmaskor.

Gerillaslöjd, Garngrafitti och Craftivism var tema på en workshop som jag fastnade för under familjeveckan. Kanske för att att det lät på helgalet eller för att kreativitet ihop med aktivism alltid tilltalar min inre hippie.

Hela alltihop arrangerades av projektet ”I egna händer” samt Systerskapsfestivalen och började med en föreläsning om garngrafitti. En färgsprakande bildvisning som visade hur människor över hela världen använder garn och andra textiler för att smycka, utmärka och lyfta fram ordinära ting ute på stan. Ofta sådant man annars inte lägger märke till. Saker som övergivits eller gått sönder och behöver lagas. Saker som är viktiga för allmänheten men som glömts bort. Klär in det som är kallt och hårt i varma, färggranna garnmaskor. Det var förstås  en amerikansk dam som började med det där och så har det spritt sig tokfort det senaste decenniet.

Föreläsningen hölls av författaren Frida Arnqvist Engström som skrivit en bok om fenomenet och bloggen Kurbits. Efteråt tog två händiga creativister över visade till ett bord täckt av gamla dukar. Tanken var att vi skulle välja ut en duka och brodera ett litet Budskapsbroderi13budskap. ”Ofta går jag på café och innan jag går lämnar jag kvar en sån här liten sak på bordet. En budskap till omvärlden.” Sa den ena.
Chockerande nog var vi enbart kvinnor där, men det var trots allt ingen homogen kvinnogrupp. Det var ganska olika typer av folk, både ungdomar och äldre tanter som satte igång att rota i högarna. Det pratades spritt om vad ska du göra till alla blev lite så där inne i sina projekt. Lite tysta och fokuserade. Själv började jag inse att jag är totalt skitdålig på att brodera. Jag stack nålen mer i fingrarna än i duken faktiskt. Synskadad och ataxi är inte bästa  kombon, men jag fick dit lite bokstäver i alla fall. ”Ingen äger dig” tänkte jag kunde vara ett bra budskap att lämna kvar på en pub eller ett café nånstans, nån dag. Innan jag började tänkte jag att den kanske blir så pass snygg att man vill behålla den själv, men DET ÄR INGEN RISK! Jag lovar. Ful men cool blir den -snart på ett cafébord nära dig.

 

Bildkälla:
Från Workshopen Malin Karlsson ,I egna händer och Elin Sundblad.
Garngrafitti: kurbits.nu och google.

Man kanske skulle unna sig lite fritidsaktivitet

Det var Internationella kvinnodagen igår och det uppmärksammas  hela veckan, i hela Sverige med föreläsningar, manifestationer, workshops och aktiviteter. Jag tycker det är riktigt och roligt att delta på ett eller annat sätt. Orken sätt oftast käppar i hjulet där.  Jobbet och föräldrarollen lämnar bara småsmulor av ork kvar till annat.
En gång hörde jag en kvinna säga att funktionshindrade inte skulle ha några fritidssysselsättningar om de inte arbetar heltid. Jobb ska gå i första hand, har man ork över kan man unna sig nöje. Jag tyckte hennes resonemang var trångsynt och vanvettigt, ändå kommer hennes ord tillbaka i mitt huvud fem år senare. Är det därför jag inte har några regelbundna fritidsaktiviteter? Lite kanske, men mest är det nog så att jag inte orkar. Att jag inte har regelbunden ork så mina fritidsintressen har blivit av den sorten som görs hemma med fötterna i högläge, som att skriva, läsa böcker eller pilla med hattarna. Är det så jag vill ha det?

12565388_10153394324632379_5701279125535369349_nDen senaste tiden har jag känt en stark lust att bara skit  i det. Att jag är trött. Jag behöver nya sätt att  komma runt mig trötthet så den inte sväljer mig. Den här veckan har jag därför jobbat lite hemifrån och sovit längre på eftermiddagarna. Jag har vågat mig på att boka in två roliga workshops kvällstid. Vad mycket det krävs att få till sånt här! Till att börja med så jobbar min  man kvällar och nätter så mitt barn behöver barnvakt. Jag känner det instinktivt som att jag sviker henne som inte ska vara hos henne trots att hon är åtta år gammal min omgivning bara uppmuntrar mig. Jag måste flytta assistentbytet så det inte krockar och boka tolk. När får veta av tolkcentralen att jag beviljats tolk för den ena workshopen, men inte den andra och sedan inser att jag fått barnvakt till den andra men inte den första tänker jag Äh, skit i det här! Varför försöker jag ens? Spontanitet funkar bara inte när man har mina förutsättningar. Jag skulle varit ute tidigare

Sen tänker jag att  -Nej, det här får lösa sig. Annars kommer jag aldrig iväg på sånt här. Att alla universums stjärnor ställer sig i rätt position och samhällsresurserna inte rullar fram en röd matta för mig ska väl inte vara ett ultimatum för att jag ska delta i samhällets trevliga sammankomster. Jag tar nya tag och bestämmer mig för att delta ändå, utan tolk. Jag får använda slinga och kanske missar jag en del av vad som sägs, men jag kan inte missa mindre genom att inte vara där alls. Efter lite omkastningar i assistansschemat får jag med mig en assistent som är killer på att syntolka och det känns bra. Barnpassningen löste sig också. Så jaha, nu är det bara  resten kvar.

Sapmi Sisters

644x429(ByMaxScale_TopLeft_Transparent_True_True_Undefined)Jag säger ju inte att ni måste, men… jo, sjutton ni MÅSTE se dokumentärserien ”Sapmi sisters” på SVT-play. Det kommer inte ta all er tid för det är bara fyra avsnitt och ni kommer tacka mig. Lovar.
Den handlar om systrarna Märak: Mimie och Maxida. Man får följa dem som artister och människorättsaktivister i kampen för samernas rättigheter. Man kan säga att de inte är rädda att ta till radikala manifestationer och de får resultat. Och så är de ju skitcoola också.

suohpangiehteSerien får mig att känna mig skyldig. Min morfars föräldrar var samer, men tog sina söner söderut ifrån allt det där och bytte namn. Gammelmorfar ville vara pingstpastor istället. Det var mycket hysch hysch kring det där. Att vara same var ju så smutsigt och fult. Även senare var det inget som varken gammelfarfar eller gammelfarmor ville prata om. Min morfars bror lät sig dock begravas med den samiska flaggan. Det gör mig till 1/4 same. Tekniskt sett har jag då rätt att bära kolt och rösta i sametinget, men etiskt tycker jag att det finns skyldigheter som först i så fall skulle behöva uppfyllas först.
När jag ser Sapmi sisters tänker jag att vi inte kan fortsätta beklaga oss över att gamlingarna tog avstånd till vårt arv. Då när rasbiologiska övergrepp ansågs anständigt.

Om ett år eller två vore det fint att samla ihop sysslingarna och återvända till Sapmi för en studieresa. Jag gillar verkligen det som Maxima och Mimis gör. Det är lättare att identifiera sig med samer genom dem.
3286494_2048_1152

TV-serien hittar ni här: Sapmi sisters
Bildkälla: SVT.

Älskar vintern så länge jag slipper den, ungefär som med FK.

Det har varit grått, halvkallt och blött de senaste veckorna, men nu kommer den. Tjock snö som bäddar in gråsverige mjukt, tyst och fluffigt. Inifrån ett varm hus sett så är det bara vackert och fint. När min man tittar ut på morgonen ser han bara skottningen av avfarten som kommer behöva göras och alla snö som måste bort från bilrutorna innan han kan åka till jobbet. Själv kan jag vila hemma, tacksam för att snön kommer en dag så jag inte ska någonstans. Jag har ont och det är hemskt, men om jag bara får ta det lugnt och skippa bravader med rullstol och snö är det okej. Om snön ligger kvar kan jag till och med unna mig att jobba hemifrån ett par dagar. Jag har en stor hög med byråkrati som jag skulle tagit tag i idag, men nu är min administrativa assistent sjuk idag så jag bläddrar igenom högen med vikariens hjälp och hittar att det bara är ett brev som inte kan vänta. Försäkringskassan förstås. Deras ständiga misstro och övervakning. De som fifflar är de som vågar riskera att bli av med sin assistans. Jag är  inte en av dem. Jag är petnoga. Jag är inte den som fuskar. Jag är den som hela tiden blir ifrågasatt för att andra har fuskat. Det är som att gå runt i en butik och ständigt bli utfrågad och övervakad av personalen för att man råkar ha en viss hudfärg.
Den här gången vill Försäkringskassan veta hur en assistent skriven i Stockholm kan ha jobbat hos mig halva januari. Ja, det är inte ett dugg konstigt. Vi var på semester i Vietnam då och assistenten var med på resan. Hon hade kunnat vara skriven i Jokkmokk eller Lund lika gärna, för hon jobbade på annan ort med traktamente. Vikarien skriver mailet till handläggaren som jag dikterar. Tre meningar med information om resan, hälsningar Frida. Sedan kan jag lägga det år sidan.

Det är faktiskt en perfekt snödag, för det snöar och det är tjocka moln på himlen så jag kan  dra undan gardinerna från husets fönster utan att bländas. Det är faktiskt lyx. Ottilia  är förkyld och hemma från skolan. Vi dricker varm choklad och läser e-böcker. Så länge jag slipper rulla utanför dörren så älskar jag verkligen vintern. Lite som med Försäkringskassan. Visst vill ha allt den ger, men man slipper gärna ha med den att göra mer  än nödvändigt.

Jag slår mot henne hårt och argt. Jag vill verkligen göra henne illa. Slå henne sönder och samman…

Jag drömmer mycket nu. Mina drömmar har förändrats sedan jag höjde dosen på ångestdämpande SSRI. I vaket tillstånd är hela skiten en berg- och dalbana, samtidigt som jag känner en ovanlig tilltro att jag faktiskt skulle kunna klara saker här i livet. Att allt inte styrs av sjukdomen. Mina drömmar har blivit vilda, otydliga och totalt förvirrade. Tills inatt. När jag vaknade var jag fortfarande kvar i den och kämpade för mitt liv. När jag kommit ur sängen satt jag stirrig i rullstolen och mindes fortfarande allt tydligt. Men snart fanns bara slutet av drömmen kvar i min minnesbank.

Jag hade varit på nån restaurang med nån. Hon hade dykt upp från ingenstans, tittat rakt på mig och när hon rörde vid mig kände jag en hemsk smärta i hela kroppen. Som om hon gav mig elstötar, brände mig eller sköt blixtar. Smärtan gjorde att jag inte kunde se vad com hände. Hon var så liten. Inte mer än fyra år kanske.Blond. Men hon var rakryggad och hade en tom blick och sa ingenting. Visade inga känslor, gav inga uttryck. Sträckte bara fram händerna. Jag vet inte ens om hon själv visste att hon skadade mig. Jag reste mig och backade undan från henne. Personen jag var där med hade försvunnit ut i drömmens periferi. Jag backade och flickan följde efter. Plötsligt var vi inne på damtoaletten. En rad av bås med dörrar och på andra väggen flera handfat.Där står polischefen från ”The Killing”  (Netflixserie från Australien). Flickan kan inte göra dig illa om du tar i henne först sa han till mig och himlade med ögonen samtidigt som han samlade ihop  journalmappar som låg i handfaten. Jag tog nu tag i flickans underarmar när hon närmade sig och när hennes fingertoppar nådde min bröstkorg kände jag inte längre nån smärta. Flickan var fortfarande oberörd. Hon fortsatte att röra mig. Jag vaknar.

Drömmen stannar kvar hos mig efter att jag vaknat. Jag är lite halvt kvar i drömmen hela förmiddan. Vem var hon? Symboliserar hon något omedvetet för mig? En känsla som jag inte vill erkänna? Hon var blond. Var hon min dotter? Nä, verkligen inte.När jag kommit hem från jobbet och ligger i sängen för att sova lunch snurrar frågorna vilt. Fast hon var helt främmande kändes hon så välbekant. Jag tänker på tatueringen jag har på min vänsterarm. En arg liten tjej som fått symbolisera mina inre känslor när synen på höger öga plötsligt försvann. Var det hon? Nej.Den tatuerade flickan är arg. Riktigt asförbannad. Flickan i drömmen var nåt helt annat. Likgiltig. Som en walking dead. (Tittar jag för mycket på TV?) Visste hon att hon gjorde mig illa? Var hon ute efter mig eller visste hon inte vad hon gjorde?

20140214-073348Nånstans där slumrade jag och var tillbaka i drömmen, men nu var jag barn. Lika stor som flickan. Jag har svart hår och jag vet att jag är flickan i tatueringen. Den andra flickan tittar bara likgiltigt på mig med armarna utsträckta. Jag har ett basebollträ i handen och jag slår med den i luften. Hårt. Jag rör mig framåt och försöker träffa henne. Hon backar undan. Precis som jag gjorde förut, men nu är det hon. Jag slår mot henne hårt och argt. Jag vill verkligen göra henne illa. Slå henne sönder och samman. Men en del av mig är lättad över att jag inte lyckas. Det är så skönt att hon, min plågoande, är rädd för mig.

Vilken annorlunda dröm. Så detaljerad. Så kraftfull och känsloladdad. Vilket Children of the corn-tema. Otäcka barn! Hu! Som vanligt hade jag inga funktionsnedsättningar i någon av drömmarna. Så är det oftast när jag drömmer, men det är också vanligt att jag drömmer att jag inte kan se/höra/röra mig av andra orsaker. Som när jag i den här drömmen inte kunde se att flickan tog i mig för att smärtan tillfälligt förblindade mig. Vad säger det om min självbild? Efter att ha grubblat en förmiddag över vem flickan var och vilka undermedvetna känslor som kan ha skapat henne var det jäkla skönt i drömmen att bara reagera. Få henne att backa. Slå som en jäkla vilding. Jag var ju också barn så jag fick ju. Som vuxen i drömmen kunde jag inte det. Jag kunde bara hålla i hennes underarmar och vänta.

När det normala blir utanför

Det här är en novellfilm från UR. Det tar 18 minuter  och är riktigt skitbra. Den är ett slags tankeexpriment där de rätt och slätt har vänt på rollerna och gjort det sällsynta till norm och gett det ”normala” ett utanförskap. Filmens handling bygger på intervjuer med personer med olika funktionsnedsättningar. Se den! Det är bara att klicka på bilden här, vettu.

ensällsyntvanlidag