Monthly Archives: september 2013

Och nu kommer mina föräldrar säga ”preciiiiis som du när du var liten!”

IMG_4288Ottilia har börjat i ridskola på måndagar. Farmor tar henne dit och berättar att när hon kommer upp i trav brukar hon bli så glad att hon sätta igång att sjunga av hjärtats lust.

Vilken härlig unge man har!

Litet psykvrak ska erövra vardagen igen

Igår skämde jag bort min man lite. Det behövde han. Pannkaksfrukost, Fifa14 och sen heldag på Gustavsviks relaxavdelning med en vän. För att han skulle få lägenheten för sig själv så åkte jag och Ottilia ut till min pappa. Först var jag sugen på att hälsa på någon kompis. Typ hon som just fått barn eller hon som flyttat till nytt hus, men att åka hem till papsen var helt rätt val för jag mådde inge vidare och låg som en säl i soffan hela eftermiddag och kvällen. En pratglad säl. Ottilias kusin var där också och de lekte tills de somnade ihop.

Framåt kvällningen när jag låg där i soffan och småpratade med familjen märkte jag hur synen på höger öga förändrades. Jag sköt bort det gång på gång. Det är svårt att avgöra skillnad mellan suddigt och mer suddigt, men med tiden blev det väldigt tydligt att jag med höger öga knappt såg något alls. Jag ville bara gråta och tänkte ”Nu händer det igen. Näthinnan har lossnat.” Myndig, som vanligt, lade jag upp en plan i mitt huvud  hur jag idag skulle ringa ögonmottagningen och lösa knutarna en efter en. Jag såg operationen framför mig och allt. Sen blev det dags för kvällsmat och jag började röra mig ur soffan. Då insåg jag att solen utanför fönstret gått ner och att ljuset därmed förändrats i rummet. Min syn hade bara förändrat för det hade blivit mörkare i rummet.
Pjuh!!

Jag är fortfarande lite skakad av det faktiskt. Mitt i alltihopa, när jag verkligen trodde att näthinnan lossnat pratade jag med Sven och hans vän i bildtelefonen. De var lite lulliga och härliga, ville veta hur det var med mig. Jag ville inte förstöra Svens kväll så jag mumlade bara ”Det är bra, det är bra” igen och igen. Det kändes förjävligt. Jag är inne i en väldigt känslosam fas nu. Småsaker får mig att ge upp totalt och det känns som om jag är jätterädd för allt. Jag är trött och jag har ont av kylan. Imorgon börjar jag jobba igen. Hur sjutton ska det gå? Kommer jag orka? Vad händer om jag får litelite kritik för något? Kommer jag ställa mig och tokböla? Vad händer om färdtjänstchaufför är ett kukhuvud?

En del av mig säger ”JagvillinteJagvillinteJagvillinte,” men jag vill egentligen bara ha tillbaka min vanliga vardag igen och det finns bara ett sätt att få den. När jag väl kommit igång med min vanliga vardag tror jag att allt kommer kännas lättare.

Jag är jätteglad att Sven fick en toppendag i alla fall. Jag är glad att jag kunde ge honom det. Jag är glad att Ottilia och hennes kusin Edvin hade så galet kul igår. Vilka tajta kompisar de har blivit. Miniversioner av mig och min bror med enda skillnaden att tjejen är störst och starkast. I like that. Jag är glad att jag fick komma ut till pappa och vara det lilla psykvrak jag är just nu. Att inte behöva vara duktig eller pigg alls.

När känslorna till slut hinner ikapp.

Det blev lite dramatiskt där ett tag. Ni vet, när synen försvann hastigt och utan förvarning på höger öga. När jag gick på sköterskorna som en bulldoser i texttelefonen för att få en akuttid till ögon. Operationen. Vilken karusell! Vilket vrålåk!

Det är först nu, idag, som känslorna hunnit i fatt mig. Först i form av panikångest och sen i form av störtgråt.  Just när allting hända vet jag inte vad som hände. Det kändes som att andra människor omkring mig reagerade starkare än jag. Jag läser blogginlägget jag skev om det och tänker ”Hallå! Vakna!” Sedan läser jag min frände Emmas blogginlägg som i och för sig styrs av graviditetshormoner men låter mer som nån som utsatts för en livsomvälvande tragedi.
När jag låg på sjukhuset var jag löjligt glad nästan hela tiden. Som att ögonoperationen var en enkel grej jag enbart ville ha ur världen.

I torsdags var jag på återbesök och allt såg bra ut. Jag har bestämt mig för att börja jobba på tisdag. Jag tror att jag kommer klara av det, men just nu känns det otäckt och tungt för jag har så ont i kroppen av kylan och är förbannat trött hela tiden. Det är inte alls kompatibelt med hur jag vill känna mig när jag kommer tillbaka till jobbet. Inuti mitt eget huvud för jag en myndig konversation med mig själv. Påminner mitt oroliga lilla jag om att vi provar det här och se hur det går. Om jag inte orkar med, om jag kör in i saker för att jag inte ser eller får huvudvärk så är det ju ingen katastrof. Då ber jag hjälp, tar en paus eller åker hem och lägger mig.

I vilket fall så är det bättre än att ligga hemma och överdramatiskt undra  hur jag någonsin ska klara av ett normalt liv igen.

Väck pappa! Snark.

Ottilia väckte mig 06.48 i morse. Det var en underbar förmån att vakna av henne istället för smärta efter en HEL natts sömn, meeeeen jag var lite för sömnig för att inse det just då.
”Ehhhmmmva?” sa jag och räckte henne handen
”M a m m a. J a g. B a j s a.” tecknade hon i min hand.
”Väck pappa! Snark.”

 

 

 

Etapp 3: vila och läka

Jag mår bättre och bättre nu, men det är fortfarande svårt att läsa med ett öga. Jag får huvudvärk. Att lulla runt hemma känns tryggt. I måndags hade jag en tid hos min kiropraktor och att lämna min trygga lägenhet och navigera mig ute i stora världen var en obehagligt och energikrävande trots ledsagning från assistenten. Det är verkligen svårare att vänja sig vid enbart ett väldigt trött öga än vad jag trott. Den här starka höstsolen hjälper verkligen inte till.

Efter ett väl behövt besök hos kiropraktorn hade jag lämpligt nog tid hos min psykolog. När jag kom till henne var jag helt slut av ansträngningarna och bara grät. Det var så jäkla skönt.

Hon fann min plan med de olika etapperna ganska intressant för det är så typiskt mig. Jag kan inte låta bli att planera och försöka styra över saker och ting. Men hon tyckte också att det lät ganska klokt. Jag är i etapp 3 nu. Vila och läka innan jag tar tag i etapp 4: anpassa sig och komma tillbaka till vardagen. Det betyder inte att jag bara slappar. Idag skickar jag iväg Sven och Ottilia till lek- och buslandet. Sen ska jag lägga mig i Ottilias säng och med assistentens muskelkraft rensa igenom Ottilias leksaker. Skönt att man kan få saker gjorda även om man vilar sig.

Bild

Så skulle nosringen tillbaka i…

Skärmavbild 2013-09-22 kl. 08.04.46

Etapp 2, avklarad. Etapp 3 påbörjad…

Så där ja, då har jag opererats för näthinneavlossning. Skönt att ha den etappen avklarad. Etapp 1 i den här historien var väl att plötsligt förlora synen på vänster öga. Det var otäckt. Etapp 2 var då operationen och det kändes enbart tacksamt att få åtgärda något. Etapp nummer 3 får bli att vila och läka ihop under någon vecka innan jag ska börja återgå till vardagen med min nya försämrade syn: etapp 4. Jag vet att det kommer bli jobbigt och svårt, men jag vet också att det kommer bli bra när jag kommer ur det.

Operationen, det är aldrig bekvämt att bli skuren i men det har efter omständigheterna gått väldigt bra. Nu är jag hemma igen. Jag lägger inte ut någon bild på ögat för det ser verkligen bara otäckt ut nu. Rött och igensvullet. 

Ottilias charmade personalen på avdelning 49, som vanligt. Av dem fick hon en liknande ögonkupa som jag hade första natten i bebisstorlek och små medicinburkar. Nu vårdas dockan Jackie lika ömt som jag med svidande ögondroppar, värktabletter och vila.

Nu kör vi!

Äntligen onsdag! Nu kör vi!

Hålla andan och vänta på bollen

Tiden går riktigt jättelångsamt när man väntar på operation. Som att hålla andan i fem dagar. Jag orkar inte riktigt gå runt och hoppas på att jag ska få synen tillbaka just nu. Jag vill bara ta mig igenom skiten så jag kan komma ut på andra sidan och vänja mig vid resultatet.

Imorgon bitti skrivs jag äntligen in. Då blir det förhoppningsvis lite action. I övermorgon opereras jag. Skönt att få det gjort. Assistenten som just gick hem för natten frågade om jag var nervös. Nä, inte alls. Jag vill bara få det fixat. Överstökat! ”Nähä, då är det väl bara jag som är nervös då” svarade hon.

Jag hatar bollar. Man ser aldrig när de kommer farandes. Spökboll suger mest av alla sporter. Vem hittade på spökboll egentligen? Man stod där och bara väntade på att någon skulle kasta bollen mot en och träffa en så man åkte ut. Att vänta på att bli träffad av bollen var till och med värre än att träffas.
Jag hatar att stå här och vänta på bollen. Äntligen är den på väg mot mitt håll. Jag skiter i om den träffar mig ögat så jag blir blind på det forever bara det är över och jag kan börja lära mig leva med det.

20130917-212834.jpgOttilia är min lilla solälva som håller humöret uppe. Visar hur superbra hon kan teckna taktilt när det behövs. Mammahjärtat smälter verkligen. I morse bestämde hon att vi skulle klä ut oss till piratprinsessor. Hon släpade fram grejer och sen var vi igång.

Det säger sig självt, men vem lyssnar?

I lördags fick jag nån fixidé att jag skulle ut och köpa termobrallor. Varför? Jag mår ju verkligen helt skit. Det säger sig självt att det var en puckad idé men jag är förbannat envis och var så himla trött på att vara hemma eller på sjukhuset. Den hysteriskt dåliga kombinationen av ”se dåligt” och ”kör sin egen elrullstol” är kommer liksom till sitt esse i klädbutiker. Men okej, jag lärde mig min läxa. Jag måste inte anta den där sortens utmaningar just precis nu. Jag kommer ju vänja mig. Jag kommer hitta tekniken. Istället för termobyxor köpte jag hem rödvin och choklad till en coollugn hemmakväll.