Monthly Archives: december 2012

Årskrönika…

… borde vi alla skriva oss en egen. Se tillbaka på året och vad det gav oss och eftertanke deffiniera våra förhoppningar för det nya.

För ett år sen var mina väskor packade. Vi firade nyåret i goda vänners lag och reste två dagar senare till Thailand där vi bosatte oss en månad. Vilken grej det var att göra det som  en familj. Det känns som en evighet sen. Hände det verkligen på riktigt?

2012 kommer alltid att vara det där året då jag blev rullstolsanvändare till vardags. Jag kommer alltid minnas att jag inte orkade gå mer. Att jag blev en flicka i en rullstol och att det kändes förjävligt men samtidigt väldigt skönt. Det var också året då jag lyckades tjata till mig ett drivaggregat vilket fick rullstolen att kännas som en kompis igen.
20121206-172214.jpg2012 var ett år då varken min hörsel eller syn försämrades. Sådana småsaker glömmer man lätt.
2012 kommer alltid att vara det där året då jag mitt nydöva öra opererades och ersattes av ett darth vader-öra. Operationen var en piece of cake men att orka använda det kämpar jag fortfarande med. När jag väl lyckas ha ljudprocessorn på utan att få migränkänslor tycker jag att ljudet är bra. Blir 2013 året då jag lyckas bättre? Då jag lyssnar på musik igen och faktiskt njuter av det? Vi kan ju alltid hoppas.
2012  var det där året då jag fick en iPad helt gratis när jag deltog i en internettävling och vann. 2013 får bli det året jag provar ut ett anpassat tangentbord så jag kan använda den fullt ut.
2012 kommer alltid att vara det där året då jag plötsligt blev föreningsaktiv. Jag valdes in i styrelsen för FSDBs familjesektion och jag startade en förening för funkisföräldrar tillsammans med mina vänner.  Det har varit skoj men jag önskar att jag haft mer tid att lägga på det.

2011 var ett år på jag kämpade mycket.2012 blev ett år då jag accepterade en hel del.
Nu när jag vant mig vid rullstol och assistans, kanske jag kan få fokusera på helt andra utmaningar. Jag fortsätter förstås kämpa med teckenspråk och ljudträning, men utöver det. Mina funktionshinder får inte utgöra hela jag. Konceptet av personen Frida måste få handla om mer än det. Jag vill helt klart utveckla min blogg och jag vill skriva mer. Några noveller vore kul, eller kanske en bok. Under 2013 lovar jag mig själv att jag ska ta mig tid att skriva något riktigt bra.

Gott nytt år, folk!

 

En lärare för livet…

Just när man tror att man fått grepp om uppfostran. Att man kan bäst och vet mest då bevisar hon att man har såååå så mycket kvar att lära.20120727-143943.jpg

Huspirr

Sitter och småmyser i soffan. Jag surfar strategiskt runt på hemnet och upptäcker nya spännande hus som kommit till de senaste dagarna och att gamla intressanta tomter ligger kvar. Jag drabbas av dagdrömmeri och känner pirret i magen. En gunga i trädet där. Ett assistansrum i källaren där. Tar man ner en vägg där blir det en öppen planlösning så. Så många alternativ. Så spännande! Än så länge kollar vi oss ganska flyktigt omkring. Känner efter vad vi vill ha och behöver. En gunga på tomten är nog viktigast. Det måste vi bara ha!

Godnatt, you motherfucker!

Igår hade jag ruskigt svårt att somna. Efter att försökt ett par timmar gick jag upp och lade mig hos sven i TV-soffan. Vi kikade på slutet av en hårdkoks actionrulle med Samuel L. Davis och Geena Davis. Den var väldigt 90-tal och hette ”Long Kiss Goodnight”. Jag minns den som värsta bästa från när jag var 12 år.  De gillar att säga ”motherfucker” på slutet. De skriker det oavbrutet i varenda mening. Det låg jag och tänkte på efteråt när jag lagt mig i sängen igen och gjorde sig iordning för sängen. När det sen rörde sig bredvid mig i sängen var jag på väg att säga ”Godnatt, you motherfucker!” med hes röst. Men så känner jag en liten späd barnarm runt min mage. Jag hinner precis stoppa mig och säger istället (fortfarande med hes röst) ”Godnatt hjärtegull”. Pjuh, that was close!

Kolla in trailern…
[youtube http://www.youtube.com/watch?v=oDuma1M09B0&w=560&h=315]

Vem sover inte bättre med ordning i skåpen?

Min medicinering är i total obalans efter min magsjuka. 4 dagar utan min ångestdämpande medicin var inte så bra. Eller egentligen var det väl egentligen det att jag efter de där fyra dagarna började på samma dos igen. Jag borde trappat upp lite försiktigt kan jag tro för plötsligt fick jag ångestattack på ångest attack. Inte kul, men det var inte nytt och skrämmande, bara ovant. Ovant att inte kunna styra sina egna tankar och drabbas av värdelös-känslor no matter what. Just då kändes det som om jag plötsligt såg hur allt egentligen är. Varför omgivningen är imponerade av att jag alls orkar göra någonting -för att jag är ett vrak av en människa som ingen skulle vilja vara och som måste ha hjälp med typ allt. Jag tänkte på hur mycket sämre jag blivit bara de senaste fem åren och hur det kan tänkas se ut om ytterligare fem år igen. Det var ett stort svart hål av sorg, ilska och rädsla som jag sällan öppnar mer än på glänt för släppa på trycket.
Det spelade ingen roll hur mycket jag påminde mig själv om hur det egentligen är för jag kunde bara inte känna det. Det är lite svårt att egentligen prata med någon om det för det går liksom inte att få ett vettigt svar på det. Uppmuntran funkar inte i den situationen.
Så, de senaste dagarna har jag hållit mig väldigt upptagen av det mest. Jag har försökt att tänka så lite som möjligt. Jag blir lätt uppstressad och ledsen eller arg. När något blir för jobbigt får jag bara släppa det och stänga in mig i sovrummet en stund. Bita mig i läppen och tänka att det nog känns bättre om några dagar. Just nu har jag dragit ut allt ur skafferiet. Jag är halvvägs genom att rensa ur och organisera bland livsmedlena. Om jag inte kan ha kontroll över min psykiska hälsa just nu så kan jag i alla fall ha total kontroll över mitt köksskåp. Japp, om jag vet exakt vart allting står så kan jag andas lite lättare och om de är grupperade precis som jag vill kan jag nog slappna av lite bättre. I vilket fall är det bra att få det gjort. Vem sover inte bättre med ordning i skåpen?

 

 

20121229-202821.jpg

Ett hörn i köket fick lite kärlek idag

Idag har min man varit en hjälte och frostat ur frysen. Jag tyckte det lät som att lägenheten skulle bli kall och såg det perfekta svepskälet till lämna lyan för lite shopping. Jag har varit i desperat behov av byxor ett tag nu men inte riktigt låtsats om det. Jag har haft två hela byxor och under den senaste månaden har det gått hål i båda två. På ett par har det inte synts så jag har haft dem till jobbet jämt och ständigt. Hemma har jag kört på mysbrallor ellet det andra paret. Jag hatar verkligen att köpa byxor. Provrum är ett elände med starka lampor och trånga utrymmen. Så var det idag också. Jag provade byxor på esprit och Cubus. På båda ställena fick jag prova om utanför hytterna för att det var så omöjligt ljus. Sen hade jag tappat tålamodet. Jag hittade ett par jeans som var rätt okej men hade ingen lust att betala för dem.

Då fick jag till inredningsbutikerna istället. Jag har ett hörn i mitt kök jag velat få ordning på och jag hittade den perfekta grejen för det. En sorts pelarhylla eller kakfat på två våningar från min favoritbutik Nice. Det gjorde mig på riktigt gott humör för det har gjort om lite i butiken så man lättare kommer fram med rullstolen till kassan och min favoritdel av butiken. Yes, mer sånt!
Det är jättegulligt att butikerna på Marieberg har satt upp små skyltar med punktskrift utanför varje butik som anger butikens namn, men hur ska man som synskadad hitta till de där små skyltarna? De kanske vet nåt som jag inte vet, men jag har frågat andra synskadade och de fattade det inte heller.
Hur som helst, en bred gång in i en bra affär gör mig glad så jag gick iväg och köpte de där rätt-okej-jeansen också.

Nu har kökshörnet som Gud glömde fått lite kärlek här hemma också. Frysen är ren och frostfri.

Ottilia kom hem mitt i vårt stökbök från en övernattning på landet hos mormor. Hon var jätterolig. Hon är precis som jag när jag varit bort. Först fick hon små arga utbrott över saker man omöjligen tror att en vettig människa kan få utbrott av som huruvida innehållet i en kopp är honungste eller honungsvatten. Det visade sig behöva lite mjölk, då blev det honungste som dög. Sen satte hon igång och städade sitt rum. Hon plockade undan alla leksaker, dammsög och dammtorkade golvet helt på egen hand. Hon var verkligen skitduktig. Där fick man skörda frukten av att man ända från början envisats med att hon ska vara med och städa sitt eget rum. Hon brukar alltid få hjälp men bara om hon är med och städar själv. Jag tror jag ska ta ett foto av det och rama in för det här lär väl inte hända igen förrän hon är 25 år och själv mamma.

Härligt att Ottilia är hemma igen. Härligt att alla är friska igen. Jag hade ett riktigt mardrömsbesök hos jourtandläkaren igår. Det visade sig att när de drog ut visdomstanden förra veckan fick de med en bit av käkbenet. De sydde igen såret men när jag fick magsjuka lossnade stygnen och det kom ner skräp i såret. Det ledde till infektion med feber och dålig läkning. Att rengöra det och skrapa bort dåligt läkkött var inte nådigt, men idag har jag betydligt mindre ont än jag haft tidigare.
Mannen, han fortsätter sin hjältebana och lagar kvällsmaten. Jag lutar mig bakåt i soffan och råkar hitta en inredningstidning menad just för mig.20121228-192848.jpg20121228-192906.jpg

En dövblind bloggstafett

Jag har blivit utmanad i en bloggstafett bland dövblinda bloggare. Det går till så att man får en fråga utan en bloggare, svarar på den i sin blogg och hittar sedan på en ny fråga som man skickar till en ny bloggare.

Jag fick frågan från Torbjörn vars blogg jag faktiskt inte läst förut. Kul att hitta till den. Hans fråga var: ”Vilken är den viktigaste frågan som du brinner för som DövBlind?”

En fråga som gör mig väldigt engagerad är att man som funktionsnedsatt ska ha möjligheten att få vara en bra förälder. Att samhällets stöd inte bara ska gälla att kunna jobba och ta hand om sig själv. Kommun och landting bör erbjuda funktionshindrade föräldrar färdtjänst med säkra bilbarnstolar, hjälpmedel som möjliggör barnskötsel och assistans där hjälpmedel inte räcker till. Man är inte en sämre förälder för att man har ett fysiskt funktionshinder. Man behöver bara vara mer medveten om sina begränsningar och ta hjälp med vissa saker. Det farliga är snarare om man som funktionsnedsatt förälder inte vågar söka hjälp i rädsla av att bli bedömd som opassande förälder eller inte är medveten om vad man bör ta hjälp (assistans) till för att klara av ordentligt. Då riskerar barnet att fara illa och det är aldrig okej. Socialtjänstens mål är att hjälpa föräldrar att vara föräldrar och min erfarenhet är att de uppmuntrat och stöttat mig. Jag hoppas att det ska få vara så för andra föräldrar också. Jag tror att det är viktigt att funktionshindrade föräldrar syns i samhället så folk kan se att vi lika självklart kan bli föräldrar som de och att det inte innebär att barnen får en sämre uppväxt. Det finns ingen anledning att tro att jag som dövblind eller rörelsehindrad inte kan ge min dotter allt som hon behöver. När jag blev mamma trodde jag att det var synd om mitt barn som hade en mamma med funktionsnedsättning. Idag vet jag att jag inte skulle vara en bättre mamma om jag hade en frisk kropp. Jag har ordnat det bra och hon går inte minste om något. Jag är ordförande i en förening som fortfarande är i startgroparna. Den heter Funkisföräldrar som går ut på att stötta varandra och andra med någon fysisk funktionsnedsättning som är eller vill bli föräldrar. Vi träffas varannan måndag och leker med våra ungar.

Läs gärna Ninnies blogginlägg där hon beskriver på vilket sätt hon balanserar föräldrarollen och assistenternas funktion i deras hem så förstår ni vad jag menar. (klicka på blogg och sedan senaste tankarna.) För mig är hon en stor inspiration som mamma och tuff brud!

Torbjörn, jag hoppas att du fick svar på din fråga. Jag tänker skicka vidare staffetpinnen till Cia som jag vet ganska nyligen startat sin blogg. Frågan jag skickar till henne är:  Om dina barn bara skulle komma att minnas en enda sak du lärt dem, vad skulle det vara?

Jag väntar nyfiket…

 

Hur mycket coolare är inte en tjej i en rullstol om hon har en översnygg coctailklänning?

Jag är väldigt shoppingsugen i just detta nu. Jag är inte ett dugg sugen på mellandagsrea dock. Att ta sig runt i butiker när det är folktomt är jobbigt nog med rullstol. Butikerna välkomnar endast gående människor med sin möblering. Att komma fram där när det är rea är ganska otänkbart. Istället har jag via en lömsk liten facebookannons ramlat in på zolando.se och råkat snubblat över de mest spektakulära coctailkläningarna jag någonsin. Jag tappar andan och undrar om mitt liv inte skulle vara totalt fullkomligt med den fulländade coctailklänningen. Hur mycket coolare är inte en tjej i en rullstol om hon har en riktigt assnygg  coctailblåsa. Även om den hänger hemma i garderoben så ökar den livskvaliten med ett par meter.

dress copy
Hm nä, när jag tänker närmare på det är det nog egentligen en snabb lyckofix jag är ute efter. En känsla av att känna sig nöjd och självsäker. Det är lätt att missta sig. Tro att man kommer känna sig nöjd med rätt grej och tommare plånbok. Inte för att jag jag känner mig särskilt missnöjd eller olycklig nu. Det känns bara som att jag behöver något. Känner ni igen den diffusa känslan? Jag sätter hela min månadslön på att min psykolog om jag frågar henne kommer säga att det är en form av ångest och oro. När klänningen väl dök upp på posten skulle det vara något fel på den. Den skulle inte duga för jag skulle inte vara lika snygg i den som skyltdockan på bilden. Mitt småbristande självförtroende över att dras med en rullstol hjälps nog inte  av lite lite tyg.  Shoppa får jag göra en annan dag när jag inte haft fyra dagars uppehåll från citalopram.  Nu ska jag hålla mig till något som bara får mig att må bra idag. Min dotter. Ångsten försöker jag skjuta bort. Ut snön med dig!

Sentimentala annandag

Yey! Efter en ganska töntig jul då fått lämna allt det roliga åt andra och legat hemma och kvidig av magsjukeföljder kan jag till slut av hela mitt hjärta säga: Jag är frisk! (Ja…jo..okej, jag har en progressiv, kronisk sjukdom, men bortsett från den detaljen: frisk!) Det får allt (ALLT) att framstå som rosenrött och glittrande. Att jag kunnat ta min ångstdämpande medicin för första gången idag sen i fredags kan ju påverka min sinnesstämning eller så är det bara så här människan fungerar över lag. Jag är fånigt och lite pinsamt sentimental. Det dröjde lite innan jag kom på mig själv. Då var jag i full gång att tårdrypande förklara för Ottilia det vackra i att leka med lego-leksaker som vi med svett och tårar byggt ihop helt själva igår. Hon såg inte riktigt det fantastiska i saken och ignorerade mig bara. Jag hörde lite för sent vad jag just sagt och skrattade  ihjäl mig lite. Det var bara ren tur  att Sven inte var vaken för han hade bergis filmat det hela och sen spelat upp det för mig igen, igen och igen.

God jul, magsjuka!

God jul! För att förbereda julfestligheterna blev jag dan före dan före dopparedan totalt magsjuk. Jag vet att jag är väldigt duktigt på att med inlevelse beskriva upplevelser men den här gången låter jag bli. Jag litar på att ni antingen upplevt magsjuka själva eller bara inte vill veta. Troligtvis både och. Lägg till hysteriskt skakiga armar och en inflammation i munnen. Jag drog ut en visdomstand i torsdags, fick sy två stygn och har nu fått inflammation i såret.  Det gör onte och jag kan inte ta några värktabletter.

Nå ja, nu är det värsta över. Jag kan dricka kokt vatten och peta i mig lite föda vilket just nu framstår som värsta partyt. Det blir inget julfirande med släkten just nu. Jag firar med Sven och Ottilia i förmiddag och sen åker de till Svens familj. Det känns sorgligt men att få fira med Ottilia känns som det viktigaste. Jag har ensamstående vänner vars barn är hos den andra föräldern just idag och jag skulle inte vilja byta. Ära till alla föräldrar som gör den uppoffringen.

Förövrigt måste jag säga att vid magsjuka är enda gången någonsin som jag varit tacksam för min sjukdom. ”Tack” vare den har jag ju assistenter som hjälpt mig som värsta hjältarna.

Igår skulle vi haft uppesittarkväll här med min pappa och gänget. Det fick vi förstås ställa in. Sven jobbade men jag och Ottilia hade en egen uppesittarkväll då vi klädde julgranen. Jag mådde inget vidare men jag tror att Ottilia hade roligt. Hon fick total makt över granen i år.  Hon dansade och underhöll sjukmamma medan hon klädde den. Sedan fick hon pepparkakor och frukt.