Monthly Archives: februari 2012

Vårrullenad

Idag mår jag finfint. Inte fysiskt kanske, men mentalt. Back on track. Jag har faktiskt varit på promenad idag. Gud så skönt. 10 grader! Jag fick blunda halva vägen men det gjorde inte ett dugg för luften var skön att andas. Fördelen med rullstol är ju att assistenter kan rulla en. Det går inte att åka elmoped om man inte ser.

Vi rullade till haga centrum. Handlade mat och en öh… blomma? Nä, kvistbukett. Typ.

Känns skönt att känna sig uppåt. Hade hembesök av min psykolog igår. Väldigt nyttigt att reda ut sitt känsloliv med den kom vet bäst. Tänk att man varenda gång inser att all oro, ångest och deppighet i grunden kan spåras till samma orsak och att det alltid är det man hysteriskt försöker ignorera.

 

20120229-153204.jpg

Samlade bilder från Thailand

Efter lite bråk med kameran presenterar jag härmed samlade bilder från vår semester på garden hills resort i Thailand jauari 2012.

Man kan ju bara önska att man får chansen att återvända!

[slideshow]

Inte alls så illa

Idag har jag närmat mig mina sinnes fulla bruk trots allt. Jag var inne på cochlears hemsida och läste om CI imorse. Kändes bra. Peppande! Det är ju trots allt ett högteknologiskt hjälpmedel jag ska ha. Bl.a. känner den av om jag kommer in i en lokal med T-slinga. Den känner också av om slingans volym är tillräckligt hög inställd för att jag ska kunna använda den.  Inte alls illa, inte alls.

Falla ner från svampen

Vilken konstig bubbla man är i nu. I och med att jag varit sjuk och är känslig mot kyla har jag varit ganska isolerad sedan operationen.  Att inte kunna ta min medicin har bara ökat på den känslan eftersom jag får ångest när jag träffar andra människor.  Skitjobbigt när man bestämmer sig för att hitta på något trevligt och sen bara vill klättra ut sitt eget skinn när man väl gör det.

Igår envisades en chaufför med att sätta på mig säkerhetsbältet trötts att jag protesterade högt. Han vann. Jäkla seppo. Då började jag tokböla. Upplevde det som världens kränkning att jag hjälpte mig med något jag klarar själv. I vanliga fall hade jag nog skrattat åt honom eller gått fram och satt på honom bältet.

Jag tänker och klurar mycket på hur det ska  bli att leva med CI sen. Så svårt att föreställa sig. Inkopplingen inser jag att jag föreställer  mig exakt som det var första gången man fick hörapparater. Vilket i mitt fall var när jag var 14 och redan varit hörselskadad länge utan att veta det. Att få ljud i öronen var helt fruktansvärt óch det tog lång tid att vänja sig vid den tortyren. Om en vecka ska jag jag koppla in CI. Jag försöker se fram emot det för jag vet att det är asbra att få ljud igen men egentligen är jag mest rädd. När jag fått ordning på hormonbalansen kanske jag kan känna annorlunda. Just nu  känns det bara som om någon tänker kasta mig över räcket på svampen. ”Det är ingen fara. Det kommer gå så bra att falla ner från svampen, lilla vän!”

Inatt drömde jag att min chef och läkare på audiologen hade amputerat två fingrar. Han tog det med en klackspark och vinkade med stumparna till mig. Hur ska man tolka en sån dröm?  

 

Godnatt

Då var den här motiga dan slut. Imorgon kanske det går lite lättare.

Tack gode gud, för min ottilia!

Dagens läxa

Idag fick ottilia göra salladen till maten. Jag lovade henne att hon skulle få göra allt och bestämma allt. Hon gjorde nästan allt själv och det blev en sallad av gurka, tomat, lök och morötter. Kryddas skulle det också. Salt och Peppar. Väldigt mycket peppar. Mamma försökte ingripa, men hon påpekade att hon ju skulle få bestämma och hon vet ju hur det ska vara. Har man lovat så har man ju lovat. Pepparn flödade som bara den ur vår fantastiska, roliga, elektriska pepparkvarn. Ottilia var mycket nöjd med resultatet..tills hon smakade på det förstås. Mycket besviken. Vi slängde grönsakerna i ett durkslag och sköljde så gick de bättre att äta.

Nu vet hon varför mamma och pappa alltid slänger sig tvärs över bordet när hon börjar krydda sin mat. Nu vet hon hur det inte ska smaka.

20120223-212832.jpg

Utan mina små vita piller

Mina senaste dagar kan jag sammanfatta med ett ord: vinterkräksjukan! Den tar verkligen över allt och lämnar en sedan skakis och utmattad.  Där befinner jag mig nu. Försöker vänja magen vid mat igen, klara några dagar utan mina antidepressiva och piggna till så jag jag kan lyfta tillbaka mitt tåg på spåret igen.

Utan mina små vita piller blir vardan ganska outhärdlig. Jag vill bara be om ursäkt för varenda steg jag tar och varenda ord jag yttrar. Ni vet, den där konstanta känslan av att allt man gör är dumt och felfelfel.  Önskar att nån kunde ge mig en fet smäll och säga hur jag ska göra för att inte göra allt fel. Allt känns fel och svårt. Alla avskyr mig och jag är en plåga för omvärden.  Aja, jag vet ju nu att det inte är sant så jag får fortsätta intala mig det.  Värre än så är det inte. Det är bara så det känns, inte så det är. Punkt.

Idag ska jag klara något och känna mig nöjd med det. 

 

Nöjd ånger

Det är lite tufft nu. Jag kan har svårt att sova. Så fort jag försöker vila , sova, slappna av kommer ångesten och stör. Ångest över allt och ingenting på samma gång. Aja, jag vet hur jag ska hantera det. Bara att veta att det inte är jag själv som framkallar den hjälper.

Jag väldigt lycklig. Jag är jäkligt nöjd med hur jag har det och hur jag gör saker. Jag måste bara påminna mig om det varje minut, varje dag. Bryta ihop över småsaker för att sedan rycka upp mig igen. När någon tycker synd om mig blir jag nog som mest ledsen för det betyder ju att de inte ser hur jäkla bra jag har det. Hur bra jag fixar det!

Att ha barn är allt bra praktiskt i dessa situationer. Om man tvivlar på sig själv behöver man bara titta på sitt barn för att de att man är en bra mamma. Ottilia är ju trotsig men hon är definitivt väluppfostrad. Man kämpar på med att lära henne hyfs och emellanåt överraskas man att hon faktiskt lyssnar. Igår var ottilia klar för sängen. Jag bad henne plocka undan leksakerna hon lekt med idag medan jag gick på toaletten innan jag nattade henne. Gissa om jag tappade hakan när jag kom tillbaka och hon faktiskt hade städat undan på sitt rum. Så rent att jag kunde åka in med min innestol.

Idag skulle jag klippa mig men jag avbokade tiden. Sömnbristen och förkylningen gör att jag bara inte orkar. Det är tydligen svinkallt ute också. Nä, det får bli lugn innedag idag också. Koncentrera sig på allt adiministrativt som kommer på köpet av att vara funkis. När man kan ta det lugnt och har tid för det är det ju inte så jobbigt även om man blir trött på alla blanketter.

20120220-090941.jpg

Ruskigt läskigt!

I torsdags var jag tillbaka hos doktorn igen för att ta bort stygnen. Det gjorde inte ont. Ärret såg bra ut. Jag hade lite inflammation i hörselgången av örat annars var allt bra.

Idag har jag tvättat håret ordentligt. Det var… inte skönt. Man är öm så schamponering ingav inte det behag jag hoppats på. Men även om vänsterhuvudet ömmar är det skönt att sitta här lördag kväll helren och i snygga kläder efter att jag rensat ur ett köksskåp och rensat igenom fyra köksskåp idag. (Så himla bra att ha höjbar stol och en assistent!!)

Jag har förresten fått kallelse till inkoppling av CIt. Det var en lång lista med tider uppdelade på fem olika datum under två veckor i mars. Programmering, hörträning, kuratorsamtal och läkarbesök om vart annat. Det börjar om två veckor ungefär. Jag försöker tänka att det ska bli spännande istället för otäckt. Fast seriöst, det kommer bli ruskigt läskigt!

20120218-183427.jpg

Mot alla småodds

Igår var en lugn dag. Jag har blivit förkyld. Ganska typiskt att bli det när man är nyopererad och har sår i halsen. Det innebär ju bland annat att man inte får snyta sig. Tur att det finns nässprej. Synd att jag inte har någon hemma. Doh!

Att ligga instängd hemma är inte skitkul men ändå ganska bra.  När man är för trött för att göra något är det härligt att nörda ner sig i nya  TV-serier. Min senaste favorit är `Once upon a time´ som jag fått låna av en vänlig vän. Jag har också nyupptäckt att SVT gör bra serier. `Mot alla odds´ är lite kul att titta på.  SVT har slängt ut ett gäng med olika funktionshinder på Afrika savann och väntar sig att de ska gå 2 mil om dan. Vissa av dem är rena atleterna men inte alla. Det intressanta är ju inte att höra dem gnälla över hur besvärligt och ont det gör att gå så långt om dan  utan att höra funderingarna och diskussionerna som kommer fram om kvällarna.  Det är  ett par i gruppen som tänkt att de skulle orka göra vandringen till fots men som har seriösa problem med det. En enbent tjej som konstant tjatar om hur hon inte vill vara en börda (may she rest in peace)  och en CP-skadad kille som inte orkar med de andras tempo men alltid till slut klarar det han så ihärdigt påpekat att han inte klarar och så den där asjobbiga expaditionsledaren som man bara vill ge en fet smäll. Hon jagar på alla och tjatar om att de måste öka takten.

Mina läkare skulle inte låta mig åka på en sådan grej. Det vore rent skadligt. Ändå är det omöjligt att inte jämföra sig själv med deltagarna i serien.  Hur fan fixar de det där när jag knappt orkar gå till ottilias lekplats om sommaren. Att jag mindre och mindre benburen och mer rullburen.  Beror det på sjukdomen eller ren lathet. Gör jag mig själv en otjänst varje gång jag accepterar ett nytt hjälpmedel. När det gäller min hörsel behöver jag inte tänka på det.  Min hörsel försvinner oavsett vad jag gör. På mitt opererade öra fanns det inget kvar att rädda eller spara. Det  är så mycket lättare att ta och acceptera. Jämt när jag får ett nytt gång hjälpmedel känns det som jag just gett upp något som om jag tillåtit mig själv att bli sämre och därför bli det. Om man slängde ut mig i öknen och jag kunde gå kanske jag skulle fixa det bättre. Äsch, jag har gått in i väggen så många gånger att jag vet att det inte är så. Jag är en riktig jäkla fighter och jag vet om det.  Man tankarna måste få va lite vara elaka ibland för att man sen ska känna sig tuff igen. Att jag skulle kunna häva mitt sjukdomsförlopp genom att fysiskt protestera mot den är ju en ren önskedröm. Man kanske kan korsa afrikas savann med amputerade ben om man är i topptrim men med min sjukdom är det rätt kört. Det är ju en viss typ av funkisar de skickat ut i öknen men ingen av dem har någon neuologisk sjukdom.

Det händer ju så mycket nu med mig. Det ska ju bearbetas. Det sköna är att jag (i alla fall just nu) kan göra det utan att vara ledsen. Jag mår utöver neurologisk smärta väldigt bra och är lycklig.