Monthly Archives: januari 2012

En tur ut på fiskepiren och en kopp kaffe i kommunismens kina

26 januari

Nu sitter jag här i tidig morgontimma och kliar mig om hakan igen. Förutom att jag funderar över vad det är för en lurig typ som gömt mina chips så ska jag nu använda min tid till att skriva lite. Sven gömmer alltid datorn, men inte för mig utan för städpersonalen, och den är inte lätt att få fram på egen hand må jag säga. Han är bra på det där. Han utnyttjar förstås att thailändska städtjejer är korta, men det är olyckligtvis jag också.

 Idag är det fredag och söndag natt reser vi hem igen. Gud, så fort det har gått. Nu längtar varken jag eller Sven hem. Igår var Emma ledig så vi tog oss en utflykt till fiskepiren. Ottilia somnade i bilen så till att börja med satte vi oss på ett skitmysigt café som vid andra anblicken var ett kommunistcafé men fortfarande väldigt mysigt. Ägarinnan var om möjligt ännu mysigare. Hon fann förstås Ottilia bedårande och erbjöd henne att ligga i en säng som fanns där. När hennes man sen fick syn på barnet i soffan trodde han att det var en docka. Stället var inrett med gamla, antika möbler och prylar från Kina blandat med idoltavlor och statyer av Mao. När vi satt där pratade vi om Thailand hur bra vi trivts. Vi kommer verkligen sakna Hua hin och Garden Hills. Nu känns det verkligen att man snart ska åka och då vill jag instinktivt klamra mig fast vid solstolen och morra ”Jag skiter i att åka hem! Jag stannar för alltid, så det så!”

 

Jag kommer nog ändå åka hem till minusgraderna, men vi är väldigt hooked på att så fort vi kommer hem börja spara inför nästa års resa. Eftersom jag inte vill vara en jinx har jag inte skrivit hur bra jag mått här. (Alltid när man säger hur bra man mår får man skitont dan därpå.) Nu är det bara några dagar kvar så nu vågar jag nog. Jag ar inte haft i närheten så ont som jag hade innan jag åkte. Jag har dessutom inte alls haft samma problem av skakningarna, vilket är en stor skillnad. Kanske för att jag kan slappna av mer, att det inte konstant värker i händerna eller för att de blandar i ett magiskt pulver i maten här. Sven har också mått bra från sin laktosintolerans. Han kan till och med äta glass här, för den innehåller inte laktos.

 

Men det är en sak jag INTE är nöjd med. Vart i *beeeep* är mina chips?! Nu SKA jag hitta dem!

 

Ps. Chipsen stod där jag gömt dem för ottilia. Ibland tycker man ju att Gud åtminstånde kunde gett en en läcker kropp när han nu gjorde ens hjärna av frigolit. Inte så stjysst,  Gud!

Piren

20120127-090625.jpg

20120127-090604.jpg

20120127-090552.jpg

20120127-090654.jpg

20120127-090543.jpg

20120127-090528.jpg

20120127-090505.jpg

20120127-090418.jpg

20120127-090406.jpg

20120127-090448.jpg

Vann över både tiggerskan och hålet i marken

25 januari

Idag spenderade vi ännu en gudomlig dag vid poolen innan vi tog en taxi till Cha am. Denna gång blev det inte beachen utan andra sidan av stan där det hålls marknad varje onsdag. Vi har haft den som sikte de två gånger vi tidigare åkt till cha am också men har som sagt varit på fel sida av stan och inte hittat den. Men nu kom vi rätt.

I Hua hin och Cha am ser man nästan aldrig tiggare förutom på ibland på marknaderna. Då brukar det kunna sitta en gumma eller gubbe med något funktionshinder på marken och ber om hjälp på thailändska. ( Eller ja, jag kan ju inte thailändska. De kanske ber om glass. Mig får de i alla fall pengar av.) På den här marknaden hittade jag en gumma som tiggde men hon ville inte ha mina pengar utan ursäktade sig snarare och pekade på mina ben. Hon tyckte tydligen mer synd om mig än sig själv. Jag prakade bestämt på henne pengarna. Har man inget bättre i livet än att sitta på marken och tigga, då är det fan synd om en. Jag har ju så mycket pengar att jag kan resa runt halva jorden på semester. Jag kan dela med mig. Efter att vi tjäbblat lite på varsitt språk tog hon till slut emot pengarna. Ha! Jag vann! Mig är den fan inte synd om. Vilken vänlig och osjälvisk själ man är då.

Hittade en del bra krafs, mat, god öl och till slut också en toalett. När vi gick på marknaden deklamerar ottilia att det nu är dags att bajsa och då vet varje småbarnsförälder att det verkligen är nu som gäller. Jag var själv också kissnödig. Vi sprang runt som yra höns innan jag skrek till sven

”Vad har du för plan?!”

”Jag har ingen plan!” Sa emma som upprepade allt sven sa i micken

”Då stannar jag och frågar efter vägen nu då” sa jag och tvärvände. Risken är minimal att man snubblar över en bajamaja på ett nattmarknad i Asien.

Från en försäljare fick vi veta att det fanns toa på tågstationen en bit bort och dit traskade vi hurtigt tills vi kom fram till spåren. Sven lämnade sulkyn hos oss, tog ottilia på axlarna och begav sig. De kom strax tillbaka och behövde toapapper. En stund senare kom de tillbaka och varnade för trappor ner till toaletterna. Ottilia hade bara kissat. Jag fick lämna rullstolen och ta hjälp av Emma att komma över spåren. Jag såg knappt något alls. Vi lyckades krångla oss ner för trapporna också och hittade där nere ett porslinshål i marken.

Ungefär som när blev erbjuden att barbackarida elefant tvekade jag en halv sekund. Hur ska jag klara det här med mina kassa ben? Det är lugnt, jag är en gammal scout, jag fixar det här! Jag fick hålla i emma för att hålla balansen så gick det fint. Under tiden berättade jag för emma hur jag när jag var höggravid pinkade vid väggrenen miss i vintern. DET vad en utmaning det, i Östansjö dessutom.

Vägen tillbaka var lättare för då hittade emma en ramp upp bredvid trapporna. När vi tagit oss över spåren möttes vi av en stressad pappa och ett barn som blivit bajsnödig igen.

 Mammas stora lycka var butiken med pysselgrejer, pappas stora lycka var en kall öl medan han ignorerade mammans entusiastiska utläggning om hennes nya fantastiska pysselgrejer och Ottilias stora lycka var de blinkande, röda klacksandalerna hon hittade på marknaden. I början av resan fick hon se dem som kompisen Engla köpt och började längta hett. Nu är lyckan gjord!

Det känns att vi snart ska hem igen

På söndag är den här drömmen över och det är dags att lämna Garden Hills och Hua Hin. Då får man lite bråttom att göra de där grejerna visste att man hade en hel månad på sig att hinna med. Helt plötsligt har man några dar på sig. Vi har nog gjort det mesta. Det enda av våra planer som inte blivit av är egentligen att se mer av Hua Hins stad. Inte trafiken, shoppingen och restaurangerna. Det har vi definitivt fått tillräckligt av. Vi vill besöka fiskepiren och den legendariska tågstationen.

Jag kommer sakna maten, shoppingen, sticky rice, grannarna, garden hills och framför allt värmen. Jag kommer inte alls sakna thailändarnas choklad, deras blaskiga kaffe, portionsförpackade ost som blandats med smör, den ojämna värmen i duschvattnet eller vildhundarna i cha am. Nej, det känns rätt okej att lämna kvar här men allt annat kommer jag sakna.

Jag vill inte ens tänka på hur det kommer kännas att komma hem till kylan igen. Minusgrader och snö fiinns inte i min ordbank längre. Min termobrallor gick sönder innan vi åkte hit och jag orkar inte ens tänka på att fixa nya.

Det ska blir fint att återse familjen. Skönt att få den där jädrans operationen avklarad.

Idag ska jag mest bara ta igen mig vid poolen efter två turistiga dagar. Emma är ledig och min kropp behöver detsamma. Jag tänker inte röra mig många meter utan bara njuta av garden hills lugna ro hela dan.

Glass i stora lass

I går blev det en dag på stan. Tanken var att fixa en kostym till Sven, besöka fiskepiren och äta glass. Först blev vi dock tvugna att stanna till vid Starbucks då kaffet hemma tagit slut. Ottilia sov som en gris i sulkyn.

Nästa anhalt blev skrädderiet. Sven beställde en tredelad kostym och fem skjortor. Jag blev shoppingsugen och beställde nästa en klänning. Ottilia vaknade mot slutet och tyckte att det var spännande. Det var ett trevligt, lite finare ställe. De var inte lika gåpåiga som de annars kan vara på skrädderier. Två unga indier som  var väldigt trevliga.

Efter skrädderiet var det dags för ett besök på glasscafét vi lovat Ottilia. Det  gäller ju att göra sådant som passar alla. Ottilia beställde en prinsessa men åt upp ansiktet innan jag hann ta kort…

20120124-051258.jpg

20120124-051310.jpg

20120124-051321.jpg

20120124-051354.jpg

20120124-051339.jpg

När vi kom ut därifrån upptäckte vi att klockan var över sex och det var på gång att börja skymma. Ingen idé att gå till Piren direkt. Vi tog en sväng  på nattmarknaden. Avslutade med Nudlar och Kyckling/räkor för 30 bath/port (ca 7 kr) och en kanna öl för 120 bath (ca 30 kr).

 

Cicada

Igår var vi alltså till Cicada som vi inte ens hört om förän för några dar sedan.  Den varma delen av dan spenderade vi vid poolen och hos thaimassören Po. Jag var ganska rastlös och ville mest komma iväg. Vid tretiden åkte vi till Cicadaparken och kikade runt lite trots att marknaden skulle börja fyra. Vi satte oss vid det enda stället som hade öppet ”La Birra”, det visade sig vara jättemysigt. Funkisbyggnad som var väldigt läckert inredd. De serverade öl av de finare sorterna och italienskt vin. Mumsh!

Lite senare kom Anna, Axel och Vilma och slog sig ner. Det tog ett tag innan vi kom iväg till marknaden som vi kom igång och pratade så.

 

20120123-054135.jpg

20120123-054200.jpg

20120123-054211.jpg

20120123-054219.jpg

20120123-054228.jpg

20120123-054242.jpg

Cicadamarknaden var så grym. Istället för kopior och mishmash fanns där lokaldesigners som sålde vin handgjorda varor. Inga snäckskalsgubbar eller ”new versage” så långt ögat kunde nå.  Priserna var höga efter thailändska mått men inte efter svenska.

Efter att vältrat oss bland allt vackert en stund var vi hungriga och gick till restaurangparken. Vi fick tag på ett bra bord och köpte in olika delikatesser från olika stånd. Nudelwraps, grillspett, omelett, mango and sticky rice och några andra översöta grejer som är svåra att beskriva. Ottilia drack ”suger-palm-juice”.

20120123-054305.jpg

20120123-054327.jpg

Mot slutet var vi trötta att vi såg i kors. Då strulade det förstås med taxin så den inte kom. Sven blev tokgrinig på alla Thailändare som skulle ta kort på Ottilia. Snacka om att jag var glad över att jag intensivövat på att avläsa tecken taktilt. Batterierna i slingan dog innan vi ätit på kvällen och nu var det dessutom för mörkt för att jag skulle kunna se.

Mitt favoritinköp igår blev den här fyrkantiga väskan som jag köpte av tjejen som tillverkat den.

20120123-054341.jpg

20120123-054351.jpg

Lite senare ska jag lägga upp en bild på ottilias nya docka också. Den är riktigt söt!

 

Har ni hört så dumt!

När man vaknar tidigt på morgonen börjar man fundera på alla saker man behöver hinna med att göra när man kommit hem. Inte så jag stressar upp mig, det är mer att jag förbereder mig på att den här drömmen snart är över. Jag kommer automatiskt igång att grubbla över operationen. Men det är inte smärtor, biverkningar eller katastrofresultat jag oroar mig för. Nej, det är… frisyren! Har ni hört så dumt!  Att man ens ägnar det en tanke? Men jag har nu ägnat halva morgonen till att fundera på om jag borde klippa det så  kort som möjligt eller  bara låta skiten vara. Jag kanske skulle fråga mitt lilla orakel.

Det gjorde jag nu, hon tyckte att jag skulle raka bort luggen bara. Hm, naaa! Mitt lilla orakel är ialla fall nytänkande.

Jag ser det i alla fall som en lyx att mitt största problem just precis nu är mitt hår. Lite ytligt kanske, men bra. Det är ju ett ganska litet problem, så det betyder ju att mina vanliga problem inte får så stor plats hos mig just nu.

Idag ska vi på en konstmarknad som heter Cicada. Den ska vara lite udda med mycket streetpreformance och modern konst. Vi har precis lärt känna den nya familjen som flttat in i den andra anpassade huset.  Anna, Axel och lilla Vilma som är ett år yngre än ottilia. De ska hänga med i kväll och om vi orkar ska vi kanske besöka huahins lokala bryggeri.

Det ser jag fram emot. Nu har vi solat tre dar i rad och jag är skittrött på det! (Hårt jag var det, va!) Lite kultur kommer sitta fint.

 

 

Tecknar så det ryker

21 januari

Vi har varit här i snart tre veckor av fyra nu. Ska jag vara ärlig, så är jag glad att det här inte är en vanlig familjesemester. Det är skönt att jag har sjukgymnastiken och teckenspråket att fokusera på. Jag är inte den typen som kan slappa och shoppa en hel månad. Jag skulle bli sjukt rastlös.

Det är verkligen en dröm att ha en teckentolk som assistent. Emma är kanon på alla sätt och vis. Batterierna i slingan håller inte så länge i värmen så jag använder den inte lika oavbrutet som jag gör hemma. Emma stödtecknar till mig hela tiden. Hon syntolkar ibland, förmedlar vad som sägs kring bordet om vi är många. När ottilia och sven inte orkar teckna tolkar hon dem också och när de orkar teckna (vilket är för det mesta) så hjälper hon dem på traven. Utöver det tränar vi även på taktil avläsning varje arbetsdag. Då plockar Emma fram en skvallerblaska (korta texter och de finns till hand i restaurangen) och tecknar små texter till mig. Jag plockar ur hörapparaten och blundar för att inte fuska. När vi stöter på nya ord som jag inte kan skriver vi ner dem i en liten bok. De orden blir sedan mina glosor att öva på under dan

Ottilia har också varit med och provat. Ottilia var duktig men tröttnade direkt. Att avläsa från Sven var frustrerande för både honom och mig men det var en bra början. Vi får fortsätta att jobba på det.

Två dagar i veckan är Emma ledig. Då är det besvärligt må jag säga. Det blir så väldigt tydligt att jag med slingans hjälp bara gissar mig till vad som sägs. Jag hade förmodligen kännt mig ledsen över att missa saker om det inte vore för vetskapen om den stundande CI-operationen när jag kommit hem. Jag kommer att skrivas in bara ett några dagar efter vår hemkomst. Jag ser fram emot det och det ska bli sjukt coolt! Jag är inte rädd, inte ledsen, bara förväntansfull.

Den här resan är jäkligt bra för mig. Släppa kraven jag annars hänger på mig själv. Slippa krångel och byråkrati kring färdtjänst, assistans, rehabilitering, arbetsförmedlingen. Jag har lämnat allt det hemma och fokuserar på det jag och lilla familjen behöver just nu och just här. Det är väldigt uppfriskande!

20120121-083520.jpg

Här ute i bushen

19 januari

Vi trivs väldigt bra på Garden Hills. Det är skönt att det ligger utanför stan. Det ligger faktiskt ute i bushen vilket känns rätt charmig. Bra mycket mer intressant än en hotellgata. Det kostar 250 bath att åka in till Hua hin med taxi men jag är glad att jag inte bor inne i stan. När man varit där i kaoset och trafiken är det skönt att åka ut till lugnet igen.

20120201-051927.jpg

20120201-052000.jpg

20120201-052018.jpg

20120201-052056.jpg

Sluta smurfa dig nu!

18 januari

Imorse vaknade jag med en härlig känsla. Eftersom jag haft gruvligt ont i benen när ottilia väckte mig på morgonkvisten tog sven henne så jag fick sova ut. Jag drömde sen en underbar dröm och vaknade med den där bedårande känslan. Jag hade drömt att ottilia fick en lillebror. Världens finaste och raraste bebis. (Han sov hela tiden.) Jag, sven, ottilia och bebisen var i london och shoppade bebisgrejjer när vi hittade Världens Bästa Butik. Mishmash i retrostil både nytt och vintage.Men så upptäckte vi att elsa också var där och plockade på sig alla snygga grejer. Då fick vi bråttom. Satte barnen i ett hörn och började plocka på oss snygga retrosaker. Sven plockade förstås bara upp en massa fula grejer och skämtade om hur övercoola de var. Jag surade till och flåsade ”Kom igen, kom igen, kom igen! Sluta smurfa dig nu!” (Ottilia har fått smurfarna på dvd och jag får titta på den varje morgon.)

Jag vaknade inte stressad ut överlycklig av shoppingglädje och mammakärlek!