Monthly Archives: december 2011

En ärtig typ med Imobil

Jag kommer mer och mer överens med min nya Imobil.  Är det inte så att man alltid hatar en ny mobil innan man lärt sig den? Så funkar det i alla fall för mig. Så funkar det vanligen med mig och de flesta nya saker. Pekskärm är ju skitjobbigt, men det är vad som behövs nu så det är bara att vänja sig. Kommer skaffa ett smidigt tangentbord sen.

WordPress (mitt bloggtillhåll) har en smart app. Svårt att jobba med text för det är så miniminismått men kul att kunna lägga upp bilder och filmklipp direkt från min lilla äpplemanick.

Det är många nya prylar nu. Jag har köpt en ny lite smidigare rullator i aluminium. Den väger hälften så mycket som min andra.   

Igår var jag hos optikern och hämtade ut mina nya glasögon. Jag kämpar fortfarande med att tycka om dem. Jag ser så himla ärtig ut och jag är inte den ärtiga typen, men jag vänjer mig. Det är som med en ny frisyr. Man tittar i spegeln och tänker ”Det här vore ju väldigt snyggt om det satt på någon annan, men på mig?!” Jag bruar vänja mig fort och inte ha så svårt för förändringar så jag orar mig inte egentligen.

Phånen och jag

Nu är vi kompisar, jag och plånen. Jag ogillar att vi kan blogga ihop även om jag inte riktigt ser vadjag skriver

Iphone och jordens undergång!

Jag och sven har skaffat oss varsin Iphone. Inte på mellandagsrean, så dumma är vi inte. Istället var jag dum nog att ge mig ut i jakt på rullator på annandan, men det tar vi en annan dag. Nej, jag och sven köpte iphones på årets lugnaste shoppingdag: Julafton. Totalt rofyllt i butiken. Vi hade sovit över hos min pappa och passerade ändå marieberg på vägen, så varför inte svänga in till mediamarkt? Ottilia sov, så sven sprang in och köpte dem i ett kick. Senare upptäckte vi att man inte kan svarta dem innan man beställt och fått micro-simkort. Jag ställde männen i familjen till svars för detta. Hur kan man undanhålla så viktig information? Är det inte deras jobb att veta sånt och rapportera det till mig? Vilken miss!

Igår kom till slut de efterlängtade simkorten och vi fick igång våra telefoner. Just nu hatar jag den. Jäkla jobbig mobil!! Man blir helt galen! Förhoppningsvis hinner jag vänja mig vid den innan jag kastar den i toan. Om någton ber mig att ha tålamod en gång till kan de råka ut för ett harmageddon. PMS och teknik är mindre bra kombo.

Så minns jag Thailand

I denna tidiga morgontimma sitter jag och minns tillbaka till sist jag var i Thailand.  Det var första stoppet på jorden runt-resan so svan och jag gjorde för sju och ett halvt år sedan. Vi flög till Bangkok och spenderade tre dar sen innan vi tog bussen till Pattaya. För den som inte vet det så är Pattaya Thailands center för prostitution och fest. Det var kanske inte riktigt vad vi tänkt oss men vi hade sjukt kul ändå. (När vi väl avverkat turistdiaréen och bränt oss i solen på det mest sedvänliga vis. )

En kväll gick vi till barområdet där det var full fart och hittade en bar vars bartendertjejer vi blev helbundis med på en gång. Eftersom sven köpte en flaska whiskey av dem och sen skojjade med att inte bjuda mig började de bjuda mig på whiskey varje gång sven drack av sin.  Sen fick jag klättra över baren och komma in till dem. Hälla upp min egen öl och dansade på baren.

En annan dag fick jag för mig att jag skulle bota min höjdrädsla genom att prova paragliding. Att segle i en sorts flygskärm efter en båt. Det såg inte så farligt högt ut på håll. Jag trodde man skulle vara 5 meter upp i luften och starta på marken men det var betydligt högre än så och man startade på en landningsbana högt uppe i luften. Hela flygturen skrek jag. När man skulle landa skulle man visst hålla ut armarna för att tappa höjd men jag höll krampaktigt i selen och skakde på huvudet. Jag kom i alla fall så pass lågt ner att de fick tag i mina fötter och drog ner mig. Jag mindes inte ens att jag landade efteråt. Helt traumatiserad.

Förövrigt blev jag oväntat upplyft i luften av en elefant, fick ögonbrynen rakade med rakblad och blev instängd på en toalett tillsammans med en thailändsk bartjej som inte kunde engelska i Pattaya men det får vi nog ta en anna gång.

Den här gången blir det familjesemester med rehabilitering för min del. Promenaderna på stan kommer bli i rullstol och några flygturer blir det inte den här gången. Jag hittar säkert något annat sett få lite edge på resupplevelsen. You will see!

 

Ett mirakel som smälter in i tekniksamhället

Sitter och kikar på implantatet och ljudprocessorn jag valt. Det blir en cochlear.  När jag utretts för CI har jag försökt hålla förväntningarna nere. Jag har inte velat riskera att bli besviken om ljudet inte blev som jag hoppats. Jag bestämde mig för att jag ville ha CI för att slippa bli döv och allt ljud jag fick behålla skulle vara en bonus även om det endast innebar miljöljud. Nu är ja ju redan döv på operationsörat så jag har verkligen inget att förlora. När väl operationen är över kan det bara bli bättre

Det har varit givande att jobba där jag jobbar under utredningen speciellt när första personen i Örebro opererades.  Annars hade det nog känts väldigt tungt att behöva operationen. Man blev verkligen smittad av entusiasmen kring det lilla undret som det är att på konstgjord väg koppla förbi ett mänskligt sinne.  Läs om när vi fick följa operationen via videollänk i min gamla blogg här.

Det är synd att de inte varit mer nytänkande med designen. Utöver att det är en sladd in i skallen iställt för in i örat så ser processorn ut som en helt vanlig (men stor) hörapparat.  Jag hade nog föredragit något i stil med mottagaren jag brukar ha kring halsen. I framtiden kommer man förmodligen kunna ha en sladdfri processor så man faktiskt kan placera den på personen man pratar med.  Man hör ju fasligt mycket bättre när micken inte måste sitta på örat. Det är ju så jag hör nu med mitt digitala slingasystem. Vad grymt det vore! Hur som helst man skaffar ju inte CI för att det är snyggt och de har tänkt betydligt mer estetiskt när de designat fjärrkontrollen. Den smälter in med Iphones och andra teknikprylar.  

bild: cochlear

Det känns bara jäkligt tryggt!

Nu känns det att vi snart ska åka till Hua hin. Vi är helt uppe i de sista förberedelserna.  Julhelgerna och den stundande CI-operationen stjäl en del uppmärksamhet från den, men emellanåt sätter vi oss i soffan, jag och sven, suckar drömskt och  säger   ”Om en vecka är vi där!”

Det är nu bekanta frågar om jag börjat bli nervös än. Nej, jag är inte ett dugg nervös. Jag kanske slutligen blivit så där världsvan och sval som alla önskar att de vore när de reser. Jag kanske är redo att ansluta mig till Jetsetgänget som flyger till Hongkong enbart för gå på en sjyst fest. Njae, men jag har nog inte så mycket att vara nervös över.  Beställer man det i förväg kan man få ganska bra assistans på flygplatsen och av flygpersonalen.  Att åka till maxxiholliday känns också väldigt tryggt. Man visste ju inte riktigt vad det var man nappade på när man anmälde sig som testpilot av deras nyanpassade hus men det har visat sig vara ett gott val.  De hjälper till med sånt ingen skulle förvänta av dem.  Om det är något hjälpmedel man behöver har de försöker att ordna det, redskap för sjukgymnastik och färdtjänst.  Det kommer  finnas restarang,  gym och thaimassaga på området men den absolut största mindblowing lyxen är väl ändå att taxibolaget de arbetar med kan erbjudan en bakåtvänd bilbarnstol. Jo, faktiskt! Har ni hört på maken? Vi borde skicka svenska färdtjänst på studieresa till Thailand.

En annan grej som jag att jag känner trygghet inför resan är att jag har assistent med.  Förhoppningsvis behöver inte mina funktionshinder sabba svens resupplevelse och inte min heller för den delen.  

Det känns bara jäkligt bra! Jäkligt trygg.

 

Fröjdefull jul med lite sorg i kanterna

I torsdags kom CI-samordnaren in till mig på jobbet. Det blir operation den 8 februari. I början av veckan meddelades jag att jag skulle få vänta till slutet av februari. Det hela hängde på att jag skulle hinna bli röntgad och så. Då ringde jag röntgenmottagningen via textis och fick prata med en väldigt vänlig sköterska som lyckades klämma in mig dan efter annandagen. Då meddelade samordnaren att jag kanske kunde få operationstiden den 8 februari om jag hann gå och vaccinera mig innan thailand. Det gjorde jag ju förra veckan så då hännmgde det endast på kirurgernas samtycke och i torsdags fick jag alltså klartecken från CI-teamet.

Jag fick välja färg på processorn (svart) och ställa frågor. Det kommer komma en massa papper med posten medan jag är i Thailand men de får jag väl läsa när jag kommit hem igen. Jag blev riktigt fröjdglad och lättad. Skönt att slippa vänta när man kommit hem.  Senare vände dock känslorna håll och blev betydligt ledsnare fast jag inte kunde identifiera dem.  Som om jag kände att någon stod och sågade av ett litet ben någonstans i kroppen utan att jag kunde känna var någonstans. Knas när man kämpat för något och aldrig riktigt trott att det skulle bli av. Då blir man helt chockad när allt början falla på plats.

Jag har firat jul med familjen och haft trevligt. Gått undan och gråtit av mig emellanåt. På julafton när jag skulle ta en tupplur jagades jag av minnen, bra minnen som ändå sved lite,  som när jag var 13 och min syster skrev ner texten till vår favorit Backstreetboyslåt så jag kundes sjunga med.  Nu fattade jag att jag nog faktiskt sörjer. Då blev allt så mycket lättare att tas med.

Igår kväll när vi firat klart julen, kommit hem och mös i soffan, jag och sven. Då pratade vi om det. Att förlora hörsel  har varit så stor del av mitt liv.  Jag känner mig ledsen vad det gjort mot mig som person. Allt jag missade när ottilia började prata smärtar helt oerhört. Att jag nästan avskyr musik som en gång var mitt största intresse. Aj!

Idag vaknar jag och mår så mycket bättre! Nu kan jag nog faktiiskt lämna det där ledsna. Surt att jagt skulle behöva vara ledsen på julen i år igen men det gick bra ändå. Det har varit en väldigt trevlig jul.  Nu ska jag gosa med mina unge framför TVn en stund och njuta av att ha henne för mig själv,  innan hon kommer på att hon har en massa nya fina leksaker att leka med.

GOD JUL!!!

Dumt att knalla runt med en otymplig tantrullator

Vilken snurrpanna jag är nu.  ( Är det ett riktigt ord?) Blandar ihop tider och saker  som bara den. Det gäller att skriva ner allt, ändå rör jag till det.  Det blir inte bättre av att jag fått min hunger rubbad. Jag glömmer äta för att jag inte känner mig hungrig, jag måste planera mina måltider och inte glömma, annars mår jag skit. Sömnen är också rubbad. Det beror på den där jäkla depressionen. Den bråkar med mig lite då och då.

I måndags hade vi avdelningsmöte och julfest hemma hos bossen. Väldigt trevligt. Jag hade både tolk och assistent. LYX! Arbetskameraterna är ju dock så vana vid att prata i mickarna så vi kör4de på det, men tolken hade en av dem ohc fyllde i allt som sades ”bredvid” samt att hon förmedlade allt som hände runt omkring.  Min chef bor i ett väldigt vackert gammalt  hus med  fina grejer i varenda hörn man nästan pajade med rullatorn. Läskigt, jag borde lämnat den hemma. När vi skulle gå kommenterade min chef att det var den mest otympliga rullatorn han sett och att jag borde ha en nettare som funmkar inomhus. Jag kontrade med att den duger fint och att jag faktiskt inte brukar använda rullator så ofta hemma. Där går jag och stöttar mig mot väggar, möbler eller assistenten.

I tisdags var jag och sven på marieberg för att handla de sista julklapparna och kika på Iphone.  Då fick jag syn på en rullator i aliminium som jag provade lite och plötsligt insåg jag hur dumt det är att knalla runt med en tung och otymplig tantrullator. Jag kan inte gå så långt utomhus ändå. Det  bli mer och mer rullstol eller elmoped. Vad knasigt man krånglar till allt. Anledningen till att jag inte använder rullatorn inomhus är ju förmodligen för att den är så stor och klumpig. Skitmycket plats tar där ju den också. En bättre rullator vore ju inte bara bra för mig heller, det är ju sven som får lyfta och konka på den in i bilen, upp för trappor… 

Synd att de är dyra bara, men det kanske vore värt en investering.

 

Bilder från FSDB höstträff

För någon månad sen var jag på FSDB s höstträff. Nu har Sven hjälpt mig att lägga över bilderna min syster tog då i min dator. Tjejen bakom mig till bords är Emma som ska med oss till Thailand, men det var innan vi planerat det. Hon ledsagade Ulrika den helgen.

Enjoy the slideshow!

[slideshow]

Knök och bök i julestök

I helgen har vi städat och julpyntat.  Pappa kom dessutom med granen.  ”Ska vi klä granen nu?” frågade ottilia när hon pyntat klart sitt rum.  ”Nej, det gör vi när pappa är ledig” svarade jag.  Gissad vem som då pyntade granen i smyg?

Jag fick också tillfälle att uppfostra döttre mi när det gäller städning. Hon är ju stor nu att hon åtminståne kan hjälpa till och städa sitt rum, men hon kör alltid samma fuling med att bli väldigt upptagen med någon leksak när det ska städas. (Sånt ligger tydligen också i generna!) Igår var det dock inte mycket som rådde bot på diktatormorsan. Vill man pynta hänga julkulor i påskriset  så får man banne mig  städa rummet först. När hon väl gråtit klart och skrikit sig hes städade hon superduktigt och dammsög som bara den.

Angående kulor i påskriset så var det min desperata lösning innan vi till slut fick tag på den försvunna jullådan och granen. På förmiddan bestämde jag att här ska pyntas oavsett om vi har pynt eller ej. Vi har ett träd på gården som redan har videung på sina kvistar så assistenten och ottilia fick gå ut och klippa några. Det var inte förän senare som jag insåg hur påskigt ris är och att man blir lite förbannad av att se videung i december innan man knappt haft någon snö. Den får vara kvar ändå, för ottilia har ju faktiskt varit med och skapat härligheten.

[slideshow]